Jag hade just fyllt tolv. Storebrors 17-18 -åriga kompis hade givit komplimanger om mitt utseende i flera dagar och jag skrev stolt om det i min dagbok. En dag satt han handen mellan mina ben och gnuggade sin hand mot mitt kön genom byxorna en lång stund. Förstod inte då att det han gjorde var fel, utan blev smickrad och gjorde inget motstånd. Nästa dag kom skammen. Rev ut dagbokssidorna där jag tidigare skrivit om hans beundran och skämdes över mig själv. Berättade aldrig om händelsen för någon annan.
Som ca 13-åring deltog jag i en kryssning med en idrottsförening. Då jag satt i båtens bubbelpool, kände jag plötsligt en fot i mitt skrev. Drog mig snabbt undan och såg att foten tillhörde den myndiga och smått berusade hjälptränaren, som flinade mot mig. Han försökte på nytt, men jag gled undan i poolen. Berättade aldrig om händelsen för någon annan.
I högstadiet var fult språk vardag. Det var mest en kille i klassen som så gott som varje dag kallade nån i klassen för hora, kommenterade flickornas bröst, klämde på rumpan etc. Lärarna tyckte nog han var jobbig överlag, men kommer inte ihåg att de skulle ha tagit tag i språket eller kletandet och det var aldrig nån lärare som nånsin skulle ha frågat oss flickor hur vi mådde eller sagt att vi inte behöver tåla sånt skit, att det inte är okej att någon talar till eller rör oss på det sättet. Berättade aldrig för nån lärare om trakasserierna (fast jag nog tror att de märkte dem ändå) och inte heller hemma.
Som tonåring och ung vuxen har jag liftat två gånger. Eller nåja, jag liftade ju inte, utan bilarna stannade då jag gick och chaufförerna övertalade mig att stiga in pga. ösregnet. Båda gångerna slutade skjutsen med att mannen satt sin ena hand mellan mina ben utan lov, både främligen och också den halvbekanta chauffören som så var 26 år medan jag var 16 år. Tack och lov att inget allvarligare hände, de slutade då jag sade att det inte var ok. Berättade aldrig om händelsen för någon, skämdes över att jag varit så dum att jag liftat.
Under studietiden fick jag frågan av en äldre man på en bar hur mycket jag tar betalt för sex. Blev helt paff och grubblade för mig själv efteråt om jag klätt mig fel på nåt sätt.
På första arbetsplatsen hade jag en manlig chef som kommenterade min kollegas klädsel åt mig, att kollegan inte tas på allvar om hon klär sig så utmanande. Nästa dag sa han att jag inte ska ta det så bokstavligt då jag av en slump hade satt på mig en polotröja. Chefen flyttade till en annan avdelning inom bolaget strax efter detta och direkt efter det så meddelade jag börsbolagets personalchef per e-post om det som ex-chefen sagt åt mig och mycket annat han hade sagt som inte var ok. Hon svarade aldrig. Blev till slut så arg över tystnaden att jag marscherade till VD:n och skällde ut både min ex-chef och personalchefen. Han lyssnade men jag vet fortfarande inte om han eller personalchefen gjorde nåt åt saken eller inte. Ex-chefen kan alltså eventuellt ha fortsatt sitt dåliga beteende i nästa position inom bolaget.
Har också andra erfarenheter, som jag inte vill gå in på här. Det som slår mig som vuxen är skammen jag känt och att jag hållit nästan allt som hänt mig för mig själv. Ingen lärde mig som barn vad som inte är okej och att man ska säga emot och berätta för någon vuxen om man blir antastad.
Det är skrämmande att de flesta av de trakasserier jag själv upplevt har hänt under min barndom, ungdom och som ung vuxen. Som mamma oroar det mig. Det gör mig ledsen att mina egna tonårsflickor berättat att de fått dickpics skickade till sina telefoner och blivit kallade hora i högstadiet. Det verkar inte ha blivit bättre sedan 80-talet, men åtminstone är det trösterikt att skolan åtminstone verkar försöka ta tag i händelserna.
Jag önskar att detta initiativ leder till mer medvetenhet och satsningar på attitydfostran. Tack!