Jag inledde ett nytt förhållande, och till en början var allt bra. Vissa varningsklockor ringde, men jag ignorerade och trodde på honom då han lovade att ”det var sista gången”. Vi flyttade ihop. Under de åren som vi bodde tillsammans var jag offer för psykisk misshandel, varje helg. Det var alltid mitt fel, jag hade överreagerat. Jag var världens onödigaste och äckligaste människa och ingen annan skulle nånsin vela ha mig. Jag var en hora och en slyna. Att alkohol var inblandat gjorde att han passande nog ”inte kom ihåg”. I något skede stängde jag av känslorna, jag orkade inte känna mer. Händelser med fysisk misshandel kan jag räkna upp på en hand, det har ändå ärrat självkänslan och nu i efterhand när jag kan se på det utan att mitt omdöme färgas av hans åsikter, ser jag att en gång ska räcka till att man ska kunna säga ifrån. Varför gjorde jag det inte? Jag kan fortfarande vara rädd att gå ut på kvällarna efter att jag misshandlats och övervakats.
Några av er tänker kanske ”varför inte bara lämna?”. Visst, det tänker jag själv också nu i efterhand, att jag borde ha avslutat det hela tidigare. Men jag var inte tillräckligt stark då, eftersom jag själv trodde att det var mig det var fel på. Vi bodde tillsammans i några år, till sist rann bägaren över, med en händelse som jag inte vill gå in på i detalj. Jag gjorde polisanmälan och fick rätt. Idag mår jag bra, men önskar jag hade varit starkare tidigare. Jag önskar jag hade vågat prata om det. Nu vet jag att jag aldrig tänker låta någon förminska mig igen.