Manodepressivitet, ätstörningar, vrickad självbild, pissigt självförtroende, splittrad familj. För att nämna bara något han åstadkom. Han som jag litade på då jag var 4 år och hängde mycket med. Jag växte upp i en familj med tre äldre syskon och åldersskillnaden var ganska stor mellan oss. Då jag var i 4-års åldern var det alltså livat hos oss; storasyskonens vänner, som då var tonåringar och unga vuxna, hängde mycket hos oss. Jag som var ett socialt och klängigt barn älskade sällskapet och uppmärksamheten.
Några gånger hamnade jag ensam med storebrors kompis som var äldst av alla och också granne till oss. Jag minns att vi låg i min storebrors säng och tittade på TV, för mig var det inte något konstigt med att vara nära en som man litade på (märker ni hur jag känner att jag måste förklara mig själv? Lägger liksom ansvaret på 4-åriga jag som inte vet om en värld där man måste vara på sin vakt. Men snart skulle jag minsann få reda på det).
Plötsligt säger han att han har godis i fickan, kräket.
Det min lilla hand möter är en hård, äcklig kukjävel som han så finurligt lagt genom ett hål.
Jag vet att det som pågår är fel och släpper. Vad som händer efteråt minns jag inte. Vad som händer i mitt liv efteråt minns jag inte heller. Min barndom tar slut där.
Ett barn som utsätts för sex börjar ”oireilla”, jag med raseriutbrott dagligen; gnällde, bråkade, sparkade, skrek. Allt på grund av den enorma ångest min lilla själ gick och bar på. Jag var ett mycket ensamt barn med föräldrar som självklart gjorde sitt bästa men var mycket upptagna med jobb, alla djur vi hade då (växte upp på landet), församlingen, osv.
Jag berättade aldrig för någon, man antog att jag ”bara var ett omöjligt barn”.
Omöjlig. Jobbig. Stämpeln jag fått och får dras med resten av livet. Får också dras med bördan av att ha gjort min mamma, min snälla, söta mamma som gjorde sitt bästa men inte kunde hjälpa, mest illa.
Mina syskon tröttnade på en instabil syster som kunde spränga vilken sekund som helst.
Sörjer en barndom jag aldrig hade. Sörjer vår familjedynamik som splittrades på grund av mig. Sörjer det lilla barnet som ropar så desperat på hjälp men aldrig får det. Det gör ont i mig. Min själ är i bitar och hjärnspöken som påminner mig om hur värdelös och onödig jag är hälsar på varje dag.
På grund av övergreppet har jag levt med ångest dagligen, känslan att jag är en börda för andra och enorma skuldkänslor, för att inte tala om skammen. Jag har fått jobba hårt för att kravla mig upp och få bort vredesutbrotten som jag tydde mig till förr. Det var den enda försvarsmetoden jag visste av. Något jag skäms över i denna dag.
Och jag är så jävla besviken, vet ni. Så arg. För att mitt riktiga jag har börjat visa sig nu i vuxen ålder först. Hon är egentligen ganska lugn och diskuterar hellre igenom saker än att go batshit crazy. Hon tar inte åt sig och ser saker ur andras perspektiv. Önskar jag lärt känna henne förr.
Jag hatar att använda ordet ”offer” och avskyr självömkan men detta självhat jag levt med har styrt mitt liv och begränsat mig märkbart.
Är själv mamma till tre barn och är verkligen en lejonmamma. Passitiviteten som rådde i mitt barndomshem har gjort att jag som förälder genast reagerar och ingriper (exempelvis om jag ser att någon i familjen mår dåligt). Jag skolar mina barn i att deras kropp är deras helt egen och de vet att man får prata om allt öppet hos oss. Jag vill ha en avslappnad hemmiljö med en frisk och naturlig förhållning till sex. Något som var tabu i barndomshemmet. Sex. Något som kom in i mitt liv på tok för tidigt och fuckade upp mitt liv. Sex som jag mestadels har dålig erfarenhet av; allt från sjukt våldsam pojkvän som underhöll sig med att tortera mig psykiskt och fysiskt till en äkta man som hade total noll respekt för min kropp och också höll på med psykiskt våld. För att nämna några.
Det är lätt utnyttja en som redan hatar sig själv och sin kropp.
Som tur har jag i dagens läge en man vid min sida som älskar och respekterar. En som kanske inte förstår men lyssnar. En som hjälper min stackars själ att börja på det långa arbetet att läka.
Jag önskar så innerligt att mina barn aldrig ska behöva uppleva samma som jag. Att de ska få vara barn ifred så länge de vill. Att de ska bli starka, modiga individer som älskar sig själva och tror på vad de gör.