#DAMMENBRISTER

Jag blev blev våldtagen som 13-åring av en 7 år äldre man.

Blev svårt gruppvåldtagen o inkastad i en bil o förd till ett skogshus, jag ca 16 år, 3 förövare över 30 (tidigare kriminella), våldtog mig alla flere gånger efter varandra i timmar + oändliga stryptag o annat pinande i mörker o till sist har jag minnesförlust tills jag vaknar på morgonen ensam i ett hus i skogen. Jag måste sluta skolan o flytta utomlands. För mig hjälpte det inte att tala… med äldre kunde man inte tala, hade räddsla o skam, med andra fick jag höra att jag fick skylla mig själv, då jag var så utmanande. Jag hade 24.00 tiden gått hem från en fest vi klasskamrater hade ordnat o jag hade min cykel på en klasskamrats gård. En bil förföljde oss o vi gömde oss i trapphuset länge innan jag vågade cykla hem. Sen då jag cyklade hem, kom bilen, körde på min cykel så jag föll o de kastade in mig i bilen. Var inte alls utmanande.. var höst o kallt, byxor och täckjacka, kanske mascara. Folk i den lilla staden beskyllde mig för att det var självförvållat. Blev så sjuk att jag hamnade hos läkare på sjukhus. Läkaren såg hur svårt misshandlad jag var o anmälde mig till polisen o berättade hela historien åt mina föräldrar till vilka jag sagt att jag hamnade i en bilolycka. Männen fick de fast i Danmark och de hamnade i fängelse. -Efter det började jag använda alkohol för att klara träffa män o har blivit våldtagen oräkneliga gånger.

Taxichaufförer(två) som fört mig till skog o våldtagit mig o jag har sparkat o skrikit. Ena var en gammal gubbe. Jag tror att av ouppklarade mord, kan det vara någon av dem. Jag blev som ett monster. De var livrädda för mig. Det finns inget slut på alla våldtäkter o våld mot mig… t.o.m. inom bekantskapskretsar. Otaliga. Har sällan kunnat tala, inte blivit trodd. Har alltid haft dåliga förhållanden. Tror man slutar behandla sig själv med värde o söker sig till fel relationer med fysisk o psykisk misshandel.

Då jag var 40 gjorde en läkare en total radikal kvinnooperation mot mig, mot min vilja. Står på pappren, amputation. Mitt liv förändrades för alltid. Folk svarade bara, att mina problem är mellan mina öron osv.. Hade jag inte haft mitt barn som är det Viktigaste i världen och nu även mitt barnbarn så hade jag inte orkat fortsätta med allt.

Det finns inget slut på allt som hänt mig. Detta är bara en del. Jag skäms förstås att skriva detta men verkligheten är inte det som många tror. Skulle jag fortsätta skriva skulle listanbli oändlig. Ensamheten är nog min följeslagare. Såren och stigmatiseringen är förevigade.

Jag har blivit utsatt för mer övergrepp än jag kan räkna i svenskfinland. Då jag som 14-åring förlorade min oskuld skedde det på en dansplats i ett buskage. Jag sa ”Nej” men gjorde inget motstånd, förstod inte vad som hänt före flera år senare. Jag har alltid skämts för detta å tänkt att det va mitt fel. Det hände 2 ggr samma sommar. Ett flertal gånger har jag också på danser blivit ”dragen åt sidan” å det har tafsats både utanpå och innanför byxorna. Jag kan inte minnas att jag varit ute på krog utan att någon har tafsat eller varit väldigt närgången på dansgolvet. I mitt yrkesliv som sjukskötare fanns det också en läkare i början av karriären som alltid satt och studerade mig från topp till tå och flåsade mig i nacken på fikarasterna.. samt att han vidrört mitt bröst för att ”visa något angående en operation” jag var äldre då och sa ”du rör inte mig en gång till” då blev han sur och vi fortsatte ronden.

Jag var 22, jag var hos en kompis som var krogägare i en annan stad. Efter krogkvällen sov jag över hos honom som planerat, så som jag gjort många gånger tidigare. Inget hände denna natt heller. Vi var ju bara vänner!

Men på morgonen var han så fruktansvärt kåt kan ni förstå… Han bara MÅSTE få när jag enligt honom ju så sött låg där bredvid honom. Gång på gång sa jag NEJ! Mitt NEJ räckte inte… Inte heller gråt, skrik, försök på sparkar eller slag… Han tog det han ville ha just då med orden ”nog vet jag att du ändå vill” och ”aj du är den som gillar lite hårdare tag”.

Vår vänskap förstördes precis där på sekunden. Jag hade aldrig mod och kraft att göra en anmälan. Har inte heller aldrig haft kraft och mod att tala om detta för någon. Tills nu…

Sexuella trakasserier är något som tyvärr hört livet till kontinuerligt sedan 12-års åldern. Otaliga pojkhänder som vandrat över rumpan, låren och brösten under högstadietiden, pojkarna i klassen som ljudligt berättade hur de skulle ta vår oskuld genom att ”spräcka oss”, professorn som tyckte det var okej att ta mig i famnen och hålla om mig mot min uppenbara vilja, händer som griper tag i rumpa, bröst och mellan benen nästan varje gång man är ute på krogen.

Skammen över det skedda och viljan att skratta bort det hela, speciellt i yngre ålder.

Och kanske det allra värsta: samtidigt den där lilla känslan av stolthet över att ha blivit sexuellt trakasserad, över vetskapen om att man varit ”tillräckligt attraktiv” för att bli tafsad på.

Mina föräldrar brukade ha fester ibland om helgerna när jag var liten, jag fick aldrig tillåtelse att gå ur rummet pga att alkohol var inblandat. Men det dom inte visste då var att det inte var tryggare i mitt rum när en av mina mammas vänninors man var in till mig 2 av festerna och tog på mig. Han sa att det var okej och att jag inte skulle säga till någon för då skulle min mamma bli ledsen.

När jag var 15 var jag ut med några gamla pojkkompisar före jag skulle ut med mina andra vänner, jag hann dricka en öl och sen så vaknade jag dagen efter med blod från mun, bakdel och vaginan. Sperma över hela min klänning. Jag talade om det för mamma men hon var även som jag rädd och sa att det antagligen inte var något och att jag inte skulle göra något åt det. jag hade problem att vara på toaletten och äta 1 vecka efter. Jag vågade aldrig fråga ”pojkkompisarna” vad som hände, men fick ett samtal 1 vecka efter där det var några som skrattade i andra änden och frågade om det var skönt.

När jag var med min far på ett ”vuxenkalas” när jag var 16 drack jag så jag blev berusad. En 45 årig gift man våldtog mig i ett gästsovrum. Jag och min pappa sov i samma hus den natten och han undrarde varför jag grät hela natten, jag sa att jag hade gjort slut med min pojkvän för att jag inte vågade säga sanningen när mannen hade mordhotat mig och min familj om jag skulle säga åt någon.

Hela den här tiden blev jag kallad hora och jag lade skulden på mig själv en längre tid och gick in i en djup depression. Idag flera år senare mår jag bättre men lider ännu av ångestattacker och madrömmar.

Var i mopedåldern, påväg och träffa mina kompisar en varm sommardag. Körde längs en större landsväg då en svart paketbil med hård musik börjar köra i samma hastighet strax framför mig.

Bakdörrarna kastas upp och där ser jag en rad nakna, håriga bakar och ansikten förklädda i papperspåsar.

De kör framför mej ett tag och jag känner mej olustig, ville skratta och tycka det var lustigt men känner mig obekväm. Ska jag stanna? Vad gör jag om de också stannar? Hur länge tänker de köra framför mig? Kommer de köra samma väg som mig?

Efter ett par obekväma minuter av körning drar de nakna bakarna upp sina byxor, en svänger sig om och viftar med könet och ropar något, kastar ut en ölburk och sen drar de fast dörrarna och gasar upp och drar ifrån.

Jag ser att det kommer möte och känner mig mer lättad trots att denne bara kör förbi, chansar att detta möte var orsaken till att de körde ifrån mig.

Berättade åt mina vänner vad som hänt och försökte skojja om det, mina vänner sa att man inte ”behöver vara så putifnuttig” och skojjade bort det, inget farligt hade ju hänt. Trots olustighetskänslan övertalade jag mig själv, inget farligt hände ju, det var en kul grej.

Först nu då alla postat vilka alla typer av trakasserier de blivit utsatta för fick jag insikt i att min första könsla för dethär för så många år sedan varit helt berättigad, jag fick ha en olustig känsla, det var ingen kul grej. Det var ofräscht och obehagligt.

För x antal år sedan tjänstgjorde jag i en brigad i södra Finland. Jag hade väntat på tjänstgöringen i flera år och strävade till att göra mitt allra bästa i allt jag utsattes för, för att få bra papper då jag ville bli yrkesmilitär. Jag hade förberett mig på att få höra sexistiska och chauvinistiska skämt, jag hade förberett mig på att få jobba dubbelt så hårt som killarna för att bevisa vad jag går för, men inget hade kunnat förbereda mig för hur stor inverkan allt detta skulle ha på mig.

Under året jag tjänstgjorde blev jag tafsad på, utfrusen, utskälld för mitt kön, kallad fältmadrass, hora, slyna och frågad om jag tappat bort mig från köket. En kille föreslog att han skulle sova över i min säng för att visa mig min plats. Min sexuella läggning blev ifrågasatt och spekulerad i flera omgångar, eftersom jag aldrig visade intresse för någon av dem jag tjänstgjorde med (jag hade pojkvän hemma). Jag blev tillfrågad vem jag legat med för att bli chef. Jag blev kallad ful och äcklig i högtalare framför mina chefer, mina ”plutonkamrater” och elever jag hade befäl över. Jag fick i slutet av tjänstgöringen höra att enda orsaken en kille varit vänlig mot mig (en av de få) var för att han hoppats på att kunna ligga med mig. Jag kände att jag inte kunde göra misstag, för allt skulle användas emot mig. Jag blev väldigt hård utanpå, till och med känslokall, vilket var nödvändigt för att jag skulle kunna tjänstgöra till slut. Ni vet, allt var ju bara på skämt. Men jag brast inuti.

Sista halva året såg jag mardrömmar varje natt, något som skulle fortsätta ännu två år efter tjänstgöringen. På veckosluten kunde jag sova igenom hela min permission. På hemförlovningsdagen när jag kom hem sov jag 16 timmar i sträck.

Sista dagen på brigaden höll min pluton ett tal åt mig och jag kände stor tacksamhet över det. Det kändes som att jag kanske gjort något rätt i alla fall. Men en mening i talet har fastnat hårt i mig och den lät ungefär såhär ”Vi tänkte nog i början att vad ska det bli med pillu i spetsen…” för även efter ett år av samarbete med dessa personer är jag fortfarande ingen människa åt dem, jag är en fitta, ett vandrande könsorgan.

Efter hemförlovningen insjuknade jag i panikångest, bulimi och depression, något jag numera fått vård till och blivit frisk. Men än idag (flera år senare) då jag ser vissa killar jag tjänstgjort med, byter jag sida på trottoar. Det har tagit flera år för mig att kunna vara stolt över mig själv, att jag klarade mig, men jag funderar ibland hurdant mitt liv skulle vara nu om jag aldrig ryckt in.

Jag har varit med om mycket.

I högstadiet hade jag räknesvårigheter. Så jag var i en specialklass nu som då som hade lättare matte än resten av klassen. Vi var några till från samma klass i den gruppen den ena som pojken trakasserade oss och tog oss på brösten. Det var så kränkande. Man fattade inte det var fel. Jag sa nej men han lyssnade inte alla gånger.

Jag hade också en som jag tyckte om när jag gick på yrkesskolan. Vi hånglade o jag lät honom tafsa på mina bröst. Till sist en dag gick han innan för byxorna med sin hand. Då ville inte jag jag var inte redo för det. Då slutade han hålla på. Det var jul emellan när alla kom tillbaka så ville han inget av mig. Jag har känt en otrolig skam över det här för jag brydde mig om den här människan. En skam att jag lät den här människan röra mig.

Som nybliven 18-åring var jag med mina kompisar första gången på krogen, min pojkvän skulle jag träffa senare där. Jag hade en kort kjol på mig och kände mig fin. Vid bardisken medans vi väntade på vår tur i trängslet kom en äldre karl, bekant till mig och ”lokalkändis” dessutom, som tryckte sin hand under min kjol och trosor. Jag frös till is, var chockad, handlingsförlamad. Efter någon sekund var allt över och jag ännu idag minns minen på den där jävels ansikte.

Jag har hållit på med elitidrott och en gång hos massören då han höll på med mina vader ställde han sig bakom massagebänken och började gnida sitt kön mot mina fötter. Han hade stånd som kändes tydligt under hans byxor. Äckligt tänkte jag men gjorde inget. Det blev tyst och jag minns inte hur länge han höll på men jag for snabbt hem utan att säga något och återkom aldrig till den massören.

För några år sedan jag, min chef och en av våra samarbetspartners diskuterade vid en tillställning. Mitt i allt tog den sistnämnde tag i mina bröst. Jag slet mig loss direkt och sa rakt ut att ”sluta, annars klappar jag till”. Han smålog och min chef sa absolut inget, inte under händelsen eller efteråt. Jag åkte hem med min man.

På väg från skolan hem hoppade en man ut ur en buske i parken och sade att han ville lära mig om sex. Berättade hemma. Mina föräldrar kontaktade polisen.

Familjebekant skulle säga adjö  Plötsligt kände jag hur han trängde tungan in i min mun. Då var jag 11 år. Berättade till mina föräldrar. Han kom inte längre till oss.

Skulle som 12-åring ha extra matematik. Matteläraren hänvisade mig till en hans goda kompis.

Kom på min första timme. Läraren började med att visa sitt sovrum. När jag nte gick med på det. Bad han att vi kunde hålla timmen i soffan, det tog inte länge förrän han satt armarna om mig och började trycka sig på mig. Lyckades slita mig loss och springa ut. Berättade hemma om vad han sysslar med. Mina föräldrar kontaktade honom och det var slut med timmarna. Tio år senare fick jag veta om hur både min mattelärare och stödläraren hållit på med barnincest i många år.

Besökte arbetsplatshälsovården. Den manliga läkaren gav sitt visitkort och bad mig till sitt hem och erbjöd mig resor så att han kunde ha sex med mig. Anmälde mannen.

Sov på båten. Vaknade av att en man hoppade in i min säng på mig och började riva bort mina kläder. Kom loss anmälde i informationen.

Extraknäckte i ett stort varuhus. Vaktmästaren hade tagit reda på mitt telefonnummer och började ringa om nätterna. Sade att jag inte vill ha kontakt, men han slutade inte. Måste byta till hemligt nummer. Efter en tid kom de fram att han satt kameror i omklädningsrummen. Han blev brottsanmäld.

I arbetslivet var jag den enda kvinnan i ledningsgruppen. Mötena på annan ort gick till så att alla männen drack sig stupfulla och så började tafsandet på bröst, bak och ben. Fick hotelser om skulle anmäla. Bytte arbetsplats.

Lät en bekant sova hos oss. Vaknade av att hans hand var i min slida. Skrek och grät. Han slutade inte utan tog hårdare tag om mig. Fick blåmärken. Kontaktade hälsovården och polisen.