Vittnesmål nummer 24

Var på barnkalas som 5-6-åring och satt uppe på en vind och lekte med en annan tjej när en 16-17-årig kille kom och drog upp mig i famnen och la mig raklänges över hans ben, drog av mig byxorna, smiskade mig på baken och tryckte in fingrarna mellan benen med mera. Det fortsatte så (och mer) en bra stund och den andra lilla flickan satt i ett hörn och kollade skräckslaget på. Pojken skrattade under hela skiten. Kan tillägga att detta är en människa jag varit tvungen att träffa ofta under hela min uppväxt.

Vittnesmål nummer 592

Vuxen, ex-sambo, gemensamt barn

Jag skall hämta något från hans hem ,vi har nyligen skiljt oss.

Allt verkar gå civilt till och jag ÖNSKAR ju hålla vår relation så bra som möjligt för barnets skull.

När jag skall hämta något från sovrummet, mina sista saker, slänger han mig på sängen och trycker sig på mig.

Jag skrattar, men är livrädd, chockad. Skratt och “va fan håller du på med” är det jag får ur mig. “Sluta”.

Han säger nåt om att jag ju borde tycka om det “hårt”. Försöker få av mig kläder. Håller hårt i mig. Klämmer. Vänder på mig hur som helst.

Till slut efter att jag försökt skuffa bort honom en god stund fattar han och slutar.

Jag är skärrad. Rädd. Försöker vara vänlig så han inte skall göra nåt igen. Talar “vanliga” saker.

När jag kommer ut ur huset och in i min väninnas bil brister murarna och jag panik-gråter. Jag är rädd. Rädd för honom, vad som sku ha kunna hända. VAD ANDRA TÄNKER om de hör det.

För han “är ju så lugn och snäll”.

Vem skulle tro på mig.

Han är ju från litet finare familj. Så snäll. Så snäll.

Vittnesmål nummer 535

Som vuxen har jag deltagit i en rad formella middagar där äldre män i frack nypt mig i baken, kommenterat mina bröst eller annars gjort oönskade sexuella inviter. Också i det fallet har jag varit för artig. Som 50+ på datingarenan har jag fått så många dickpics att jag tappat räkningen. Tillräckligt många för en coffee table book. I min feghet och rädsla för obehagliga scener har jag ibland tappat mig själv. Jag hoppas med detta, med alla historier vi får ta del av, att vi alla, du och jag, får mod att säga ifrån. Jag har fått det, men det tog sin tid.

Vittnesmål nummer 197

Tre våldtäkter har jag varit med om: en av männen begick självmord några år senare, en av männen fick jag aldrig veta något om, inte ens namnet, den tredje var en rätt obekant kamrat från mina år som fackligt aktiv, han kom från en annan ort rätt långt borta från Helsingfors och vi kände inte varandra alls. Ingen av dessa hade en överordnad ställning i förhållande till mej, det var inte den sortens förnedring, bör jag kanske påpeka.

På publicistförbundets kräftskiva på sjuttiotalet där jag inte kände så många, ljöd ett rop alldeles oförhappandes över borden: hora, skrek en man samtidigt som han riktade sitt ilskna pekfinger mot mig – jag hade nobbat hans extremt grova invit en stund tidigare. Det var ytterst obehagligt och jag har aldrig mera gått på publicistförbundets fester. Men den mannen ringde nästa dag och bad om ursäkt, vilket jag tycker var fint, även om min känsla av att ha blivit utskämd inte gick bort med det.

En väninnans man kröp upp i min säng efter en sommarfest. Lyckligtvis sov det andra i rummet också, så jag blev av med honom.

En Akademare försökte våldta mej på en studentsångarstämma, backstage, och han var starkare än jag, men blev avbruten av att andra mänskor råkade komma in i logen.

En kollega, som jag blev tvungen att dela arbetsrum med under en kort period, kom med närgångna och slippriga inviter som var skrämmande och vidriga, och berövade mig på såväl sinnes- som arbetsro.

Innan #Metoo-kampanjen har jag inte berättat om detta för någon. Det är ca fyrtio år sen alla dessa incidenter ägde rum. Inte en själ har fått veta om dem. Till min egen häpnad insåg jag att jag inte ens tagit upp dem i terapi eller psykoanalys. När kampanjen kom igång såg jag åt annat håll, tänkte att det inte angår mej! Men kampanjen fick mej lyckligtvis att småningom inse hur min skam såg ut. Och jag blev förfärad! Jag har fortsättningsvis svårt att vidgå den, att skriva detta. Men jag tror jag ska.

Hade den här kampanjen ägt rum i början av sjuttiotalet hade jag kanske aldrig behövt bli utsatt? Tänker jag, och hoppas att mitt barnbarn inte ska behöva vara med om något liknande, att världen nu verkligen förändras.

Men det finns många därute som ännu inte fattar. När jag äntligen berättade om saken för några veckor sedan för en god väninna, frågade hon genast om jag inte ändå hade sänt iväg inviter till våldtäktsmännen, kanske hade jag varit kåt? Min väninna vet att jag föredrar kvinnor då det gäller erotik, att jag därför inte vet mycket om hur man flörtar med män, ändå vill hon tänka att det var mitt fel. Det uppmuntrar en inte att gå ut med sin berättelse.

 

Vittnesmål nummer 868

I mediebranschen kan jargongen vara ganska grabbig ibland. På min arbetsplats var det värre förr, men i takt med att medarbetarna föryngrats har det blivit bättre. Det finns ändå kvar en man som fortfarande håller på. Han har t.ex. skickat giffar på kukar åt mig bara för att kunna se min reaktion (öppet landskap och vi ser varandra från våra arbetsstationer). Han brukar kramas, vilket är okej, men han håller om för länge och släpper inte taget fast man själv släpper. Det känns obehagligt. Han brukar också fråga om jag dumpat min man redan så vi kan bli tillsammans. Detta bara några exempel på vad han sagt/gjort. Allt detta är humor från hans sida men jag skrattar inte. Jag har lyssnat på detta i flera år.

Vittnesmål nummer 485

När jag var 19 år och nyutexaminerad frisör hade jag en hel del lediga tider i schemat så hade därför också en hel del drop-in kunder. Det var en man som kom in och jag hade tid genast, så han satte sig i stolen och jag satte kappan på och började klippa. Jag minns att han påpekade hur vacker jag var och om han inte kunde få en bild av mig. Jag skrattade obekvämt och sa nej. Jag märkte att mannen inte släppte mej med blicken, ens för en sekund. Började känna mej obekväm men klippte på.

När jag klippt bakhuvudet och flyttade mej för att klippa sidorna blev jag på en sekund iskall i hela kroppen av skräck. Jag såg en hand under klippkappan som snabbt gick upp ner upp ner. Fortfarande släppte han mig inte med blicken. Jag kopplade på någon slags autopilot och klippte med skakande händer klart medan han runkade med blicken fastspänd i mig.

Jag försökte läsa hans namn från kortet när han betalade men jag var i sådant chocktillstånd att jag inte kunde registrera bokstäverna. Här frågade han igen en gång om han inte kunde få en bild på mej, för att han tillverkar skulpturer och skulle så gärna göra en av mig. Efteråt gick jag in i vårt personalrum och brast ut i gråt. Min chef tog mej som tur på allvar och ringde S-gruppen och bad om hans namn från S-kortet han registrerat, men de kunde inte ge ut det utan en brottsanmälan. Jag anmälde inte, för jag var säker på att ingen skulle tro mig.

Den här jäveln går ute nånstans i Svenskfinland och har säkert inte tänkt på detta sen dess. Själv slutade jag jobba som frisör så snabbt jag hade möjlighet, och skulle aldrig gå tillbaka på grund av att han förstörde frisöryrket för mig. Men det värsta var nog ändå att få höra att jag skulle ta det som en komplimang, att han tyckte jag var snygg.

Vittnesmål nummer 847

Senast överraskades jag på min arbetsplats av en gammal bekant som under ett möte härmade avsugning samtidigt som han hade fäst sin blick på mig. Jag tyckte synd om honom. Stackars fula jävel. Jag sa det till honom.

Vittnesmål nummer 76

Manlig släkting retades o sa ”vad har du för myggbett?” och knep i mina bröst. Jag var 13 år, tyckte det var sjukt pinsamt, började gå kutryggig så brösten inte skulle synas och gick så ännu långt in i vuxen ålder.

Vittnesmål nummer 853

Jag var 22, jag var hos en kompis som var krogägare i en annan stad. Efter krogkvällen sov jag över hos honom som planerat, så som jag gjort många gånger tidigare. Inget hände denna natt heller. Vi var ju bara vänner!

Men på morgonen var han så fruktansvärt kåt kan ni förstå… Han bara MÅSTE få när jag enligt honom ju så sött låg där bredvid honom. Gång på gång sa jag NEJ! Mitt NEJ räckte inte… Inte heller gråt, skrik, försök på sparkar eller slag… Han tog det han ville ha just då med orden ”nog vet jag att du ändå vill” och ”aj du är den som gillar lite hårdare tag”.

Vår vänskap förstördes precis där på sekunden. Jag hade aldrig mod och kraft att göra en anmälan. Har inte heller aldrig haft kraft och mod att tala om detta för någon. Tills nu…

Vittnesmål nummer 44

Jag var 19 år och på festival med mina kompisar. Min ex-pojkvän var också där, han hörde till gänget. Hans flickvän hade blivit hemma. Vi festade alla tillsammans och hade roligt. I något skede märkte jag att exet gav mig en massa uppmärksamhet. En kväll tyckte han att han skulle komma och sova till tältet jag delade med en kompis. Kompisen somnade snabbt och efter det öppnade han min sovsäck och våldtog mig. Jag låg tyst för att inte väcka min kompis. Nästa dag skämdes jag och han ignorerade mig resten av festivalen. När jag äntligen vågade berätta om detta var det till en långvarig pojkvän jag tyckte jag hade en fin relation med. Han tyckte jag överdrev och att jag inte kunde tala om ett övergrepp.