Först och främst vill jag tacka alla mina medsystrar i den här gruppen för deras mod att dela med sig av sina historier, jag har de senaste dagarna fyllts av sådan ilska när jag har läst era historier, och det är jag glad över, för det är urmoderlig ilska jag nu kan hämta kraft ur när jag behöver ställa mig upp och säga emot. För att det här måste få ett slut.
Jag har (som många av er andra, tyvärr) också blivit antastad på krog och dylika platser, men väljer här att ta min historia ur ett perspektiv av nära relationer.
Det hela börjar egentligen med min första pojkvän, som jag var tillsammans med i många år. Han var lite äldre än mej och en i detdär lite coolare gänget vilket jag ju gillade eftersom jag dittills inte ”varit någon”. Han blev snabbt väldigt kontrollativ och svartsjuk. Ville hela tiden veta var jag var och vem som var där. Ville inte att jag skulle ha killkompisar. Jag fick inte klä mig för utmanande, utan var tvungen att alltid knäppa skjortan ända upp. Fick inte ta plats i hans kompisgäng, om jag kom igång och började prata så la han sin hand på mitt ben och sa att jag skulle lugna ner mig. Han ville äga mej. Det värsta var hur han brukade tjata sig till sex de gångerna jag inte ville, vilket jag också mindre och mindre ville vartefter det beteendet fortgick. Böna och gnälla och tafsa. Efter att man har sagt ”nej, jag vill inte” kanske tolv gånger så kanske man bara är tyst den trettonde gången för att få det överstökat. Så ligger man där, 14 år, under någon som är betydligt mycket tyngre än en själv som bara kör på med egen njutning i mål, känns som att ens lungor ska krossas under hans vikt. Jag har tårar i ögonen och stönar till lite ibland så att han ska komma fortare. Eftersom mina ”nej” sällan räckte till så började jag komma med svepskäl som huvudvärk och liknande, men det dög inte heller. Han brukade bli arg på mig över den saken, och jag var så ung och vågade inte annat än att ge efter till sist, för att jag var rädd att han skulle lämna mig om jag inte gav honom vad han ville ha. Man hade ju hört skämten om flickvänner som ”inte släppte till” och ville ju inte vara ”en sån”. Det tog egentligen väldigt, väldigt många år för mig att förstå att det här också är en typ av våldtäkt, och hur jävla negativt det har påverkat min förmåga att njuta av sex.
Min nästa pojkvän då… som nykter hade han oftast sina principer på de rätta ställena. Full kunde han helt byta personlighet. Minns första gången det här hände var på en fest hos en bekant. Vet inte varför, men han och jag gick upp på kallvinden. Där fanns inte mycket annat än en skranglig säng och damm och bråte. Han började ta mig bakifrån på sängen, antagligen nog med mitt samtycke, men jag var ganska full och minns inte mycket. Det som jag däremot minns är att jag är trött och börjar må illa för att jag är full och säger upprepade gånger att jag vill att han slutar, samt lägger mig ner på magen och försöker vrida mej ifrån honom. Han säger okej, men tar ändå upprepade gånger och lyfter upp mig på alla fyra igen, håller fast mig i håret och fortsätter. Gång på gång samma sak. I något skede verkar han också förvirrad och frågar av mig ”Var är **** (mitt namn)? Var är hon? Var är ****?”. Han verkar alltså inte ens veta att det är mig han har framför sig, vilket nu i efterhand inte är något jag är förvånad över eftersom jag fått höra han var otrogen mot mej. Vi pratade om det här dagen efter och han bad om ursäkt tusen gånger, ursäkter som jag tog. Men det hände många gånger under vårt förhållande att han när han blev full verkade svänga mellan två helt olika personligheter. Minns nätter när vi låg i sängen för att sova och han ena minuten kunde försöka närma sig för att ha sex och säga hur fin man var och hur mycket han älskade en, för att i nästa minut knuffa bort en och helt ändra ton, säga saker som att jag är värdelös, patetisk, inte värt något, och att han önskar se mig död. Sedan som att det aldrig hänt tillbaka till att vara ömsint, tjata om sex, och inte förstå varför jag är ledsen. Tillsist lärde jag mig att bara stänga ner psykiskt, inte känna något för att det var för tungt att försöka förstå det som pågick. Han bad alltid om ursäkt dagen efter, och jag förlät honom alltid, fast jag tog stryk psykiskt av det.
Efter honom så hängde jag ett tag med en man som hela tiden tjatade och försökte tvinga mig att ge honom avsugningar. Jag har en grej med mina framtänder som gör att om jag gör det för mycket så river de hål på insidan av min övreläpp. Men inte ens det att JAG BLÖDER I MUNNEN var en orsak han fann tillräcklig. Han verkade mest bara tycka att han var ”the shit” eftersom hans tjej kunde suga av honom så mycket att hennes mun gick sönder… Minns också specifikt en gång när han tryckte mitt huvud mot sitt kön så att jag fick kväljningar samtidigt som han sa ”ta den djupt i halsen nu som den duktiga lilla feminist du är”. Jag blev så satans arg, men han skrattade bara.
Samma person försökte en gång också filma mej när vi hade sex utan att jag hade gett mitt tillstånd för det. Faktum var att vi hade pratat om det någon gång förut och jag uttryckligen hade sagt att jag inte vill. Så när jag kollar bakåt då och han har en kamera i handen blir jag skitarg, han ber om ursäkt och sätter ner kameran och fortsätter. Jag får dock en känsla av att något är fel, och mycket riktigt så har han bara satt ner kameran utan att sluta filma. Han sa det var i misstag. Bullshit.
Nästa övergrepp begicks av en vän till mig som jag ansett som nära. Jag hade haft efterfest och han bodde ganska långt borta och frågade om han fick sova över så han inte behöver cykla hem i snöyran. Säger att det är okej men att eftersom jag nyss har flyttat så har jag inte någon extra madrass eller soffa han kan sova på, så vi slocknar båda med kläderna på i min säng och jag minns att jag säger nåt i stil med att jag endast vill sova, bara så att den saken ska vara klar. Vaknar på morgonen av att han smeker min rumpa och mina bröst, och jag säger åt honom att han ska sluta och att jag inte vill bli rörd i. Han tar bort händerna en stund, men svänger sig sen igen och börjar trycka sitt stånd mot mej samtidigt som han drar mina höfter mot sig. Återigen säger jag att han ska sluta, och han gör det. Då känner jag hur sängen rör på sig… jag sneglar till sidan och ser att täcket rör sig upp och ner. Han ligger och runkar bredvid mej. Jag är sjukt bakfull och ynklig och nu också chockad, så jag stiger bara upp och går och spyr. Rör mig sedan runt i lägenheten, illamående och med hans ögon fortfarande fixerade på mej medan han fortsätter att runka. I något skede tar han också av sig täcket så jag ser hans penis. Jag mår så jävla illa och vet inte hur jag ska hantera den här stunden som verkar vara en evighet. Jag går och tar en lång (!!) dusch och önskar att han ska vara ute ur min lägenhet när jag kommer ut. Det är han inte, han sitter vid mitt matbord och dricker kaffe som att ingenting hänt. Vi pratar lite om gårdagen. Han drar iväg. Jag byter äcklat mina lakan. De har våta fläckar på sig. Vi pratar aldrig om saken. Han är fortfarande i mitt kompisgäng.
Nu är jag med en helt underbar man som verkligen bryr sig om mitt mående och min vilja. Men det är också först nu jag egentligen börjar märka hur mycket mina tidigare erfarenheter av förhållanden och sex faktiskt har fläckat mig. Min nuvarandra pojkvän är mycket mån över att jag ska ha det skönt, och frågar ibland hur jag vill att han ska göra så det blir bättre för mig. Redan en sådan sak har flera gånger fått mig att börja gråta och bli förvirrad, samt lite panikslagen när fokusen plötsligt är på min kropp och inte mannens, för jag vet inte hur jag ska vara, jag är inte van… men jag hoppas att det inte är för sent att lära sig.