Min våldtäkt hör inte Svenskfinland till, däremot hör sånt som hände under låg- och högstadietiden hit. Något som gör mig nästan lika ilsken idag, därför att allt som mina jämnåriga gjorde hände under lärarnas ögon utan att nån någonsin tog tag i det ordentligt. Visserligen ingenting allvarligt kränkande, men de strukturer vi levde i då var verkligen skeva! I lågstadiet när pojkarna sprang runt huset för att spionera in i flickornas omklädningsrum, vad var konsekvenserna? Hehe, pojkar är såna. På mattelektionerna då killarna tafsade på rumpor och bröst, tävlade om vem som kunde få upp BH-banden med ett snabbt ryck och kastade ur sig fula ord. Det är hans sätt att visa att han tycker om dig sa läraren och det trodde jag ju också på nåt sätt. Det var ju liksom att få uppmärksamhet när också JAG blev tafsad på! Om man växer upp med den kulturen kanske det inte är så konstigt att man inte kan berätta om en våldtäkt senare i livet? För han tyckte ju också om mig.
Vill inte att min dotter skall växa upp med den tanken, att om han kallar mig för planka men sedan tafsar på mina bröst så kanske han egentligen tycker om mig och jag borde känna mig smickrad!? Nej, nej och nej. Det kanske inte är så allvarligt när en 14-åring tar dig på rumpan men vad leder det till senare i livet? Vad betyder det när andra står bredvid och skrattar? När LÄRAREN står bredvid och skrattar? Vad lär sig den här pojken då?
Som tur finns det också underbara män i mitt liv som förstår och vill kämpa för jämställdhet, inte minst av allt pappan till min dotter. Det inger hopp. All kärlek till dessa män som står på vår sida!