Minnet av min skoltid är en enda lång filmremsa där sexuella trakasserier och andra typer av trakasserier flyter ihop. Pojkarna tilläts kommentera på flickornas utseende i grovt objektifierande ordalag. Redan i slutet av lågstadiet hade de för vana att försöka spana in våra bröst och kommentera vår fysiska utveckling.
Jag var barn länge och fick höra att jag var ”underutvecklad”. Pojkarnas strategi var att försöka förnedra flickorna på två plan: samtidigt som de försökte komma åt att tafsa strävade de efter att tillintetgöra målet för trakasserierna. Ett vanligt scenario var att de slängde sig på en, varefter någon i gänget ropade: ”Älä koske lautaan! Voi tulla tikkuja sormeen!”
Lärarna var helt medvetna om det här beteendet, men blundade för det.
När jag var 13 år och på väg till matsalen kastade sig en kille i nian på mig och ropade: ”Jag tog på dina bröst!” Killen i fråga hade stannat på klassen två gånger och var 17 år. Han hade ett dåligt rykte och situationen var obehaglig och skrämmande. Läraren, som vaktade utanför matsalen såg situationen, men gjorde ingenting.
Enda gången lärare och föräldrar reagerade var när en flicka satte emot. Trots att jag var liten och späd var jag ändå inte den som bara fann mig i det. Jag vägrade knipa käft och ta emot och lärarna hatade mig för det. Det tvingade dem att göra något. Eftersom det var svårare att få styr på pojkarna, stämplade de mig som besvärlig. Jag blev skickad till kuratorn. Det gjordes tydligt för mig att problemet här var jag. Otaliga gånger fick jag höra att ”pojkar är pojkar” och att deras beteende var ett tecken på att de gillade mig.
De andra flickorna, de som inte var så utsatta eller som lärt sig att bita ihop, tog pojkarnas parti.
Hemma fanns heller inget stöd att vänta. Föräldrarna skämdes över att deras dotter ”ställt till det” och uppmanade mig att skaffa mig ”lite skinn på näsan”. Samtidigt deltog de i kritiserandet av min tonåriga kropp.