Kära medsystrar,
Efter att ha läst om de fruktansvärda saker ni har fått utstå och överkomma kan jag inte annat än att börja med att säga att jag beundrar er och er styrka och att det gör ont djupt i min själ att se att ni behandlats så illa. Många styrkekramar till er alla, ni förtjänar allt gott i världen!
Jag funderade länge på om jag överhuvudtaget borde skriva det här eftersom mina egna erfarenheter närmast känns som bagateller i jämförelse med vad många av er genomlevt, men så insåg jag ju att ett övertramp är ett övertramp och att mina erfarenheter, sin ”mildhet” till trots, är symptomatiska för det samhällsproblem vi vill lyfta fram. Och att de enda som drar nytta av att jag förblir tyst och förminskar mina egna erfarenheter för att de kunde ha varit värre är förövarna. Så med detta i åtanke tänkte jag dela med mig av några av de övertramp jag varit med om.
Året är 2014, jag är 22 år och har just flyttat tillbaka till Finland efter tre år av universitetsstudier utomlands. Jag är supertaggad på att äntligen få uppleva det finländska studielivet och kan knappt bärga mig tills jag äntligen får min halare. Jag går med i en ämnesförening och får redan tidigt en chock då största delen av de manliga medlemmarna i ämnesföreningen också är medlemmar i en förening för män som bl.a. sjunger en kvinnonedsättande tilläggsvers till en känd snapsvisa under alla ämnesföreningens sitser. Alla kvinnor som närvarar skruvar besvärat på sig. Det här har tydligen redan pågått ett tag och det fortsätter under många kommande sitser. Småningom lyckas vi ändå tillsammans kräva att de slutar efter att de först försvarat sin rätt att sjunga den med att det ju bara är ett skämt, att de ju inte menar något illa.
Samma ämnesförenings dåvarande ordförande är känd bland de kvinnliga medlemmarna för att vara lite för närgången, inte så att han uttryckligen tafsar på en, men han lägger t.ex. sina händer kring ens midja på ett sätt som gör en obekväm eller sätter sig lite för nära en i soffan. Under en fest bestämmer han sig för att sätta sig i famnen på mig. Jag vill inte att han ska sitta där så jag säger till och får då höra att jag är för pryd, att det är ett problem, att jag måste ändra på mig för att passa in i ämnesföreningen. Som tur är jag inte ”gulis på riktigt”, jag har ju redan studerat några år, så jag låter mig inte påverkas desto mer av hans ord, annat än att jag blir arg. Hade jag varit yngre och just börjat studera hade situationen kanske varit en annan. Oavsett är det inte så man som ordförande behandlar sin förenings medlemmar.
Några år senare och utanför univeristetsvärlden råkar jag hösten 2017 träffa en före detta lärare under ett stort lokalevenemang. Sagda lärare har nämnts i denna grupp tidigare och under gymnasietiden var det allmänt känt att man som kvinna skulle akta sig för att befinna sig i hans närhet under festligheter som abimiddagar eftersom det fanns en överhängande risk för vandrande händer etc. Själv utsattes jag aldrig för något av honom under gymnasietiden, men minns att jag spenderade en tid efter abimiddagen med att vara flyförbannad på honom å andras vägnar. Det har gått sex år sen jag tog studenten och jag har vaggats in i en falsk känsla av säkerhet. Han hade ju aldrig gjort något gentemot mig under gymnasietiden, så vid det här laget har jag nästan förträngt att risken ens existerar. Någonstans undermedvetet tänker jag väl dessutom naivt och felaktigt nog att han respekterar mig för mycket för att bete sig så mot mig.
Så fel man kan ha.
Det är ett evenemang fullt med folk, han sitter vid ett bord och stiger upp för att hälsa på mig. Jag studerar det ämne han var lärare i, så vi har för vana att diskutera lite då vi ses. Har inget minne av vem som inledde kramen, men vet inte varför det skulle ha varit jag. Det som etsat sig fast i mitt minne är hur han plötsligt bara grabbar tag i min midja. Håller fast mig. Jag vet inte hur länge det varar. Är helt chockad, kommer inte ens på tanken att skrika till, vill bara bort. Klappar honom lite på ryggen, ser säkert ut som en karikatyr av någon som hamnat i en kram den inte vill vara i. Det känns som att det pågår i en evighet, även om det knappast är mer än några sekunder. Jag känner mig så obekväm. Jag vill krypa ur mitt eget skinn samtidigt som jag inte helt klarar av att processa vad som sker just då. Jag ser folk titta. Jag vill vara halvvägs hem redan. Äntligen släpper han mig och jag försöker hålla god min, vet inte vad annat jag ska göra, är för till mig. Han frågar mig om mina studier, jag svarar som om inget hänt samtidigt som mitt huvud surrar. Vi pratar en stund till innan jag ursäktar mig, går hemåt i chock med ilskan bubblande under ytan.
Han var en av mina favoritlärare (vad gäller undervisning), en bidragande orsak till att jag valde att studera det ämne jag studerar, men han lyckades besudla allt det inom loppet av några sekunder. Han fick mig att känna mig maktlös, jag som alltid sett mig själv som en stark kvinna. Han skapade en situation där jag visste varken ut eller in och inte förmådde försvara mig, något jag senare klandrat mig själv för. I förhållande till många av de andra erfarenheter som delats här är det här ju inte en stor grej, men jag vet seriöst inte när jag senast känt mig så obekväm som jag gjorde under den tid han höll fast mig. Jag brukade se upp till honom som lärare och önska att jag en dag kunde bli en lika engagerande pedagog, men mitt förtroende är nu förbrukat och den respekt jag en gång hyste för honom på grund av hans undervisning är som bortblåst.