Day: 16 september, 2018

Jag var 18 år och genomlevde en ganska typisk finlandssvensk kärlekshistoria. Jag hade träffat min pojkvän på min studentfest. Sommaren var fin, jag var lycklig och såg fram emot att börja studera på hösten. Jag var förtjust i killen och njöt av att vara ihop, det var mitt första riktiga förhållande. Sexuellt tog vi det lugnt, jag var oskuld och sade att jag inte ville ha sex innan jag var redo.

Mot slutet av sommaren blev det kräftis hos en gemensam bekant. Det fanns Absolut vodka i mängder, alla drack precis så mycket som man ofta gjorde då man var i den åldern. Någon gång mot midnatt är jag rejält berusad och börjar tappa kontrollen, så jag beger mig upp på andra våningen där vi skulle sova. De andra fortsätter festen, dansar och stökar runt på terassen.

Jag vaknar till av att min pojkvän ligger på mig. Mina byxor är nerdragna och jag förstår bara till hälften vad som händer, jag känner svagt av honom inuti mig men är för berusad eller chockad för att säga något. Jag vet inte om jag kan göra motstånd, jag minns inte om jag säger något. Han gör sitt som det sägs på ett så fult vis. Jag minns inte så mycket. Nästa morgon vaknar jag ensam i sängen, folk har vaknat och det hörs ljud nerifrån. Jag kommer upp mig och är alldeles till mig. Det var verkligen inte så här första gången skulle gå till. Jag minns att jag tog det alldeles speciellt hårt att han inte ens kysste mig under själva akten, inte smekte mig, inte tog av mig kläderna för att känna min kropp, inte sade någonting, inte blev kvar med mig och sova. Han gjorde mekaniskt det han ville, fast han visste att jag inte ville.

Det är en fläck på sängtäcket. Om det är blod eller något annat vet jag inte. Kompisen som ordnat festen blir arg och säger att jag minsann skall putsa upp det. Så jag står i köket och skrubbar sängtäcket med diskmedel för att få bort märket. Min pojkvän beter sig som ingenting. Han har tappat sin klocka och söker den överallt. I bilen hem sitter vi bredvid varann i baksätet och han klagar högljutt hur han förlorat sin klocka, och inte kan fatta det. ”Jag har minsann också förlorat något”, fräser jag till och han ser förvånat på mig och frågar ”aj vadå?”. Jag vet inte om han är trög eller okänslig.

Han ringer någon dag senare och undrar när vi skall ses. Jag säger att vi aldrig mera skall ses. Så det tar slut. Han fattar fortfarande ingenting, tycker väl att jag överreagerar fast jag berättar hur besviken på honom jag är.

Det är först några år senare, då jag i en småfylla berättar åt en kompis om det som hände och hon säger ”det där kallas våldtäkt” som det går upp för mig att fan också, det är ju det det var. Jag hade aldrig riktigt fattat det innan, skyllde väl mig själv för att jag blev så full.

Min är en finlandssvensk historia. Inte bara för att övergreppet skedde på en kräftis av alla tillfällen, men också för att jag inte blev kvitt honom. Han var överallt. Han blir ihop med någon jag känner. Jag ser honom i studiesammanhang, folk pratar om honom som en kul kille. Genom allt detta kommer han undan. Han konfronteras aldrig med sina handlingar. Han är en trevlig snubbe, han gifter sig och får barn. Jag funderar ibland på honom och hans döttrar. Hur uppfostrar han dem? Vad skulle han göra om någon gjorde det samma till honom? Har det någonsin gått upp för honom vad han gjort? Då #metoo kampanjen rasade på ville jag skriva #metoo på hans facebooksida.

Det värsta sveket kom ändå senare. Vi har en mycket god gemensam kompis. Sju år efter händelsen berättar jag för honom och en annan kompis vad som hände. Våldtäktmannens kompis säger ”jag vill inte veta”. Han avbryter mig, han lyssnar inte, han säger inget tröstande ord, han byter samtalsämne och säger att det är sånt han inte vill veta om sin bästis. Vadfan!?! Men jag säger inte till, han får som han vill och får fortsätta låtsas som om ingenting. Fast jag är skitsur, och i synnerhet senare. Jag ville verkligen inte genomgå det här, så det minsta jag kräver av andra då jag får modet att berätta är att de lyssnar. För mig har alla, vare sig de är män eller kvinnor, en skyldighet att lyssna. Om du inte hittar bra ord att svara med, fine, men lyssna i alla fall. Några år senare är förövaren där som best man på min kompis bröllop. Fy fan. Jag äcklas av honom hela kvällen igenom. Och igen: han kommer undan skottfri. Han har bara kul.

En senare pojkvän säger samma sak: jag vill inte höra, det gör mig äcklad. Känns skit. Jag vill skrika ut till alla som går där med öronskydd och skygglappar. Min nuvarande partner (som inte alls är våldsam och aldrig slagit någon), erbjuder sig då han får höra om detta att slå typen på käften. Det känns bättre, fast jag inte heller är våldsam och ju nog inte tycker att det behövs. Men någon slags offentlig skam skulle jag inte säga nej till.

Framförallt vill jag att alla dessa bröder, pappor, vänner skall läsa dessa tusentals historier. Inte avbryta, inte byta till något annat, inte säga att det är för äckligt, för hemskt, för mycket. Det minsta vi kan göra är att som medmänniskor är att låta offren få tala och att – för en gångs skull – lyssna.

Just nu, stod på balkongen i min ”sambos” (vi har alltså 2 skilda hem men e oftast hos honom, dock bara jag och hans barn aldrig mina dom e så jobbiga) bostad med en skarf runt min hals tog i med båda händerna drog till men, släppte taget då jag började känna mej snurrig. Jag kan inte göra det här… tänkte jag, igår funderade jag på om tåget säkert tar livet av mej att det säkert inte finns en chans att bli i liv, i förrgår körde jag för hårt men saktade sedan in, tänk på barnen sa hjärnan… Varför jaa a vet int var ja ska börja. Men det senaste, vi har stridit 3 dagar nu men min ”sambo” han meddelar inte vart han far stannar borta över natten, säger att ja e svartsjuk å barnslig då jag frågar, Det är inte min sak, ja kan dra åt helvete om det inte duger, det angår inte mej vad han gör ja e dum å barnslig som bråkar, fattar jag inte att han e sjuk, sluta gnälla, var tyst, håll käft…vi har varit tilsammans i 2 år. Jag finns inte på hans fb eller insta, om nån frågar honom e vi bara kompisar. Säger att han har huvuvärk, lämnar mej i mitt eget hem ensam. Men några timmar senare är han ute på krog. Han kollar in alla andra tjejer då vi är ute tillsammans. Han dansar med andra kvinnor, juckar dem mot sina ben, det är bara dans, var inte svartsjuk, du e löjlig.. Om ja sminkar för fest säger han att bara horor och fula kvinnor sminkar sig. Om ja har kort klänning, ska du gå ut å se ut som en hora osv osv och han ber ALDRIG om ursäkt .. Men nu idag, för några minuter sedan, då ja läst era texter inser jag sanningen. Nej fan, han e ju inte klok, han e ju sjuk i huvudet… alla bitar börjar sakta falla på plats… ett par dagar sedan tog han bort min dotters bild från sin plånbok och slängde den i roskis. Hon e så jobbig sa han ,vafö ska ja ha hennes bild mera. För övrigt, vi har alltid sex då han vill, så som han vill. Tidigare var han hårdhänt och vi hade sex i timmar, jag gillade det, nu tar sexen max 5 min. Alltid bakifrån helst i röven, han e så sjuk säger han, han kan inte… skall jag ens forsätta? Förra natten kom en kompis och mötte mej efter jobbet för att jag inte sku behöva vara ensam i stan på natten. Jag var sur på min sambo så jag stannade på några öl, av nån jävla orsak hade jag inte forstånd att skicka kompisen åt helvete redan då han bad mej sitta brevid honom. Detta slutade med att han med våld satt sin kuk i munnen på mig, i fittan, i röven, utan kondom, Han bet mej å sa sen ser din sambo vilken hora du e, å ja va så jävla full att ja inget gjorde, efteråt i morse skrattade han och sa om du berättar åt nån ringer jag din sambo. Ni kan inte fatta hur jag känner mej som en hora just nu. Det är sjukt. här ligger jag i min sambos säng och undrar vad fan skall jag göra. Han e inte hemma nu. Jag kunde bara försvinna men jag har lånat 1000 e kontant åt honom utan kvitto. På torsdagen borde jag få det tillbaka … jag vill inte att han ska komma hem men samtidigt vill jag ligga i hans armar å bara glömma allt… och dethär är bara de 2 senaste fallen, har så många till… för många… va fan skall jag ta mej till.

Tvekar lite inför att skriva. Så många av berättelserna är så ohyggliga. Jag har haft tur då bara utsatts för lindriga sexuella trakasserier. Den tydligaste är då jämnåriga pojkar i elvaårsåldern tar tag i mej när jag gått in i deras stuga för att söka efter deras vuxna stugledare. Inte förstod jag att det var något man skulle akta sej för. En eller två tafsar mej på mina obefintliga bröst innan jag sliter mej lös, lite rädd men inte så skakad. Men jag berättar inte om detta för någon.

I skolvärlden är det ett par gånger någon kommenterar mina platta bröst och tycker att jag borde se på porren som rullar i videon i klassrummet på rasten i gymnasiet – så jag skulle lära mej något.

Och så är det en stackars full patient som försöker ta mej på rumpan när jag undersöker honom.

Som 14-åring hade jag en pojkvän som inte var särskilt snäll mot mig. Han brukade kalla mig fula saker och säga att jag hade fula händer, att jag aldrig skulle få nån annan o.s.v. Vid flera tillfällen hände det att han penetrerade mig med fingrarna ”bara för kul”. För att visa hur värdelös jag var. Det kändes inte bra och jag vet inte varför jag lät det hända. Sex var helt nytt för mig då och kanske visste jag inte nåt bättre.

När jag var i 15-årsåldern var jag på disco i ungdomslokalen då en äldre kille kom vinglandes gående mot mig i korridoren och sträckte ut handen och tog mig hårt mellan benen. Jag var så chockad att jag inte hann eller vågade säga ifrån.

Jag har valt att lägga åt sidan stora intressen jag haft för att det har varit alltför mansdominerat och jag även blivit trakasserad inom det. Man kände sig ofta nedtryckt för att man var kvinna. Jag blev dessutom sjuk och led av psykisk ohälsa under flera år p.g.a. att trycket blev för stort men det är en annan historia. Idag mår jag bra.

Först trodde jag inte att jag varit med om antastningar men vartefter att veckorna gått har det dykt upp fler och fler minnen.

Starkt av alla att dela med sig! Det är känsliga ämnen och man blir ledsen av att läsa.

Jag är 14 år, jag blir tvingad till att dricka alkohol ”för att annars är jag tråkig”, varpå min dåvarande lite äldre pojkvän efter en stund för in sin hand inuti mina byxor och jag kunde inget annat än att vara som fryst när han våldsamt höll på. När jag senare gick på wc hade jag fullt med blod i trosorna.
—————
17 år och misshandlad både fysiskt och psykiskt av min dåvarande pojkvän. Blev kallad hora, slampa, idiot, äckliga jävel, fet, ful. Strypgrepp några gånger, blev buckad in i köksluckor och nertvingad i sängen, en gång låste han in mig i wc utan telefon när jag vägrade till sex. Han tvingade några gånger sitt kön in i min mun och höll i mitt huvud hårt för att jag gjorde motstånd.
—————
18 år och våldtagen utanför höghuset där jag bodde in i en buske av en för mig helt främmande man. Jag var bara på väg hem från nattklubben en kväll och var påväg att låsa upp dörren när en man drog mig bakåt. Jag skrek men ingen hörde mig, klockan var ju 4 på natten. När han var ”klar” med mig lämnades jag med nerdragna byxor i busken och nycklarna fortfarande i höghus dörren.
Anmälde aldrig eftersom han hotade med att skada mig isåfall.
—————
19- till idag 22 år fått ”dickpics” och sliskiga kommentarer om vad alla dom män som skickar vill göra med mig.

Jag har också en berättelse om en lärare, denna gång i mina barns gymnasium. Han tar på flickorna (säkert utvalda flickor) i enrum, den gång jag vet mest om var det på rumpan. Vid diskussion med föräldrar visade det sig att en mamma som själv har gått i skolan sa att, jo det gjorde han redan då.

Det kan tyckas lite jämfört med vad många här gått igenom, men det som gör mig flyförbannad är att rektor (som dessutom själv är kvinna), trots att föräldrarna tar kontakt, inte gör något, antagligen för att skydda skolans rykte. Två generationer av påtafsade tonåringar, där säkert flera än en förälder har påtalat situationen, och fortfarande mörkas lärarens agerande.

I mitt yrke som sjukskötare får man dagligen höra sexistiska och förnedrande kommentarer av patienter och anhöriga. Kommentarer om min fina rumpa, frågor om vi ska hoppa i säng och blottande patienter är vardag. Inte nog med att man måste utsättas för kommentarer så utsätts många även för fyskisk beröring. Ett exempel, bland många, är då en äldre man sade till mig: ”Du är så söt och snygg precis i min smak, förutom att du faktist har allt för små bröst”. Svarade inte på denna kommentar utan fortsatte med arbetet. Han fortsätter med analysen med att fråga ”nog har du väl funderat på att förstora dem, att de ska du nog göra då jag tycker om stora bröst”.

Sexuella trakasserier inom vårdbranchen är tyvärr vanligt. Det är väldigt lite man själv kan göra för att påverka situationen. Tyvärr lyfts detta problem för lite fram. Tror ändå att de flesta som arbetar inom samma bransch som jag känner igen sig.

Jag var 19-20 år och ute och festade med en killkompis. Han var tillsammans med en (annan) vän, men hon var inte med. Jag blev mer berusad än tänkt och började må illa. Vännen erbjöd sig att följa mig hem ”så att jag kommer hem ordentligt”. Egentligen ville jag inte ha sällskap men var medveten om att jag med min synliga berusning var i riskzonen. Och jag släppte in honom i mitt hem. Vill inte gå in på detaljer, men han ville och jag ville inte och han visste det. Jag sa ifrån men saker hände, direkt våld krävdes inte pga mitt tillstånd.

Dagen efter hade han gått rakt till flickvännen och berättat om det och – det här fick jag veta senare, då hon och jag väl talade med varandra igen – sagt å henne att ”Du ska inte vara sur på X för hon ville faktiskt inte”. (!) Alltså han sade själv åt henne att jag inte ville, visade att han visste. Ändå tog han för givet att vi (han och jag) skulle fortsätta vara vänner som förr, som om inget hänt. Inte bröt jag heller genast med honom pga gemensamma vänner men också för att jag anklagade mig själv för vad som hänt. När ryktet började gå bland jämnåriga fi-svenskar i småstaden var det ju också om hur jag förfört honom (för jag var ju sån, det visste ”alla”. Hade inte stans bästa rykte.) och förstört någon annans förhållande. Min egen historia delade jag ogärna då jag ändå inte kände att någon trodde på mig.

Senare samma år blev jag överfallsvåldtagen på en festival. Hade under kvällen kommit ifrån den del av kaverigänget som skulle bo på samma camping, så måste ta mig dit ensam. En från det andra gänget gav mig en peng till bussen som skulle gå mellan områdena men som jag aldrig hittade. Kände mig ändå trygg och traskade på i det halvglesa tåget av vandrare tills jag plötsligt har någons händer om halsen. Ett ordentligt strypgrepp och någon som drog mig av vägen. Riktigt skrämd blev jag då jag märkte hur vant han gjorde det, att denna någon gjort samma sak tidigare. Jag hade så stark panik att jag inte klarade av att skrika ens då han släppte taget om min hals, det kom bara väsningar. Och på vägen, bara några meter bort men bakom buskar och sly, fortsatte människor gå förbi. Själva våldtäkten minns jag inte tillräckligt av för att kunna beskriva den ens om jag ville, men efteråt fick jag pga domnade ben krypa tillbaka ut till vägen och börja gå igen. Färre människor nu men nog någon som skrattade åt att mina byxor var ”ihan paskassa”. Som om jag inte visste det. När jag kom till campingen sov mina vänner, jag berättade först på morgonen då jag behövde låna ett par byxor. Ville aldrig gå till polisen då jag på den tiden inte litade på dem.

Den här gången valde jag att berätta öppet efteråt, men märkte också att det skrämde bort vissa, speciellt killkompisar. Folk lyssnade på mig men samtidigt blev jag orörlig, ingen satt närmare än en halvmeter ifrån i soffan och ingen kramade mig längre när vi sågs. Det var nog tyngst. Förstås svårt för andra att veta hur man ska vara eller göra, men just därför borde man ju kunna prata om det. Nästan 20 år senare är jag fortfarande rädd att ta upp historier som dessa (eller andra på min ”lista”) i nya relationer trots att det skulle kännas så viktigt, just för att jag inte kan veta vem som ”kan ta det” eller hur någon tar det. Börjar personen undvika mig? Eller blir han rädd att röra mig nu? Samtidigt känns det ju orättvist: Varför är det jag som ska ta den hänsynen?

Då jag var i tidig pubertet, ca 10-12 år, var min moster tillsammans med ett riktigt äckel. På alla släktträffar och -kalas påpekade han mitt utseende och kunde dra upp min t-skjorta för att konstatera att magen syns. Jag sade ifrån, ordentligt! Jag fick höra att jag var uppkäftig flicka! Min mamma stod bakom mig och förstod mitt obehag, vilket kändes skönt för mig! Lättnade var stor från min sida då han dog!

Som nybliven 18-åring kom det en stor kulturfestival till staden. Första kvällen var jag på en av stadens krogar. Där träffade jag en av festivaldeltagarna. Han var ca 10 äldre än jag. Vi dansade och efter en stund kysstes vi. Det trevliga vände snabbt då jag plötsligt kände hans hand innan för mina trosor. Jag fick panik och försökte snabbt komma därifrån. Bort från honom och hans obehagliga flin när han såg skräcken i mina ögon och hörde mina nej!

Min ex-pojkvän var extremt svartsjuk. Killkompisar kunde jag glömma helt (eftersom jag ”säkert hade knullat dem alla”), han tog ofta upp hur många jag hade legat med, kallade mig hora och var övertygad om att jag var otrogen varje gång jag gick ut.

Men bara ”på skämt” såklart.

När jag under tiden vi var tillsammans blev sexuellt utnyttjad av en manlig bekant blev han arg och skyllde allt på mig. ”Du måste ha gjort nåt som fick honom att tro att du ville det” och ”varför gick du inte bara därifrån?” var vad jag fick höra. Ju mer jag försökte förklara desto dummare kände jag mig och till slut var det jag som bönade och bad om ursäkt. Han var äcklad och vägrade kyssa mig. Han vände bort huvudet för att demonstrera hur lätt jag kunde ha gjort detsamma.

Han brukade säga att han inte förtjänade mig och att han var rädd att jag skulle lämna honom. Det var så han kom undan med allt. Han var ju bara otrogen pga sitt bekräftelsebehov. Han ljög ju bara för att han var rädd att jag skulle göra slut.

Efter två år var mitt självförtroende i botten. Jag var dum, jag var ytlig, jag var ointressant, jag var inget mer än mitt utseende, jag överreagerade, jag övertänkte.

Det här är inte det första inlägget om denhär personen. Han har en skadlig verklighetsuppfattning och hans förmåga att manipulera är nästan fascinerande. Han har blivit konfronterad men tar inget ansvar. Det värsta är att han faktiskt inte inser att han gör nåt fel och håller just nu på att göra det igen.

En man som inte fattade vad nej betydde. Varken på krogen, utanför krogen eller då jag går hem. Jag hade tur, en vän såg honom följa efter mig och avbröt hans försök att ”följa mig till dörren”. Jag sprang barfota de sista två kvarteren hem för jag var så rädd!