Jag var 18 år och genomlevde en ganska typisk finlandssvensk kärlekshistoria. Jag hade träffat min pojkvän på min studentfest. Sommaren var fin, jag var lycklig och såg fram emot att börja studera på hösten. Jag var förtjust i killen och njöt av att vara ihop, det var mitt första riktiga förhållande. Sexuellt tog vi det lugnt, jag var oskuld och sade att jag inte ville ha sex innan jag var redo.
Mot slutet av sommaren blev det kräftis hos en gemensam bekant. Det fanns Absolut vodka i mängder, alla drack precis så mycket som man ofta gjorde då man var i den åldern. Någon gång mot midnatt är jag rejält berusad och börjar tappa kontrollen, så jag beger mig upp på andra våningen där vi skulle sova. De andra fortsätter festen, dansar och stökar runt på terassen.
Jag vaknar till av att min pojkvän ligger på mig. Mina byxor är nerdragna och jag förstår bara till hälften vad som händer, jag känner svagt av honom inuti mig men är för berusad eller chockad för att säga något. Jag vet inte om jag kan göra motstånd, jag minns inte om jag säger något. Han gör sitt som det sägs på ett så fult vis. Jag minns inte så mycket. Nästa morgon vaknar jag ensam i sängen, folk har vaknat och det hörs ljud nerifrån. Jag kommer upp mig och är alldeles till mig. Det var verkligen inte så här första gången skulle gå till. Jag minns att jag tog det alldeles speciellt hårt att han inte ens kysste mig under själva akten, inte smekte mig, inte tog av mig kläderna för att känna min kropp, inte sade någonting, inte blev kvar med mig och sova. Han gjorde mekaniskt det han ville, fast han visste att jag inte ville.
Det är en fläck på sängtäcket. Om det är blod eller något annat vet jag inte. Kompisen som ordnat festen blir arg och säger att jag minsann skall putsa upp det. Så jag står i köket och skrubbar sängtäcket med diskmedel för att få bort märket. Min pojkvän beter sig som ingenting. Han har tappat sin klocka och söker den överallt. I bilen hem sitter vi bredvid varann i baksätet och han klagar högljutt hur han förlorat sin klocka, och inte kan fatta det. ”Jag har minsann också förlorat något”, fräser jag till och han ser förvånat på mig och frågar ”aj vadå?”. Jag vet inte om han är trög eller okänslig.
Han ringer någon dag senare och undrar när vi skall ses. Jag säger att vi aldrig mera skall ses. Så det tar slut. Han fattar fortfarande ingenting, tycker väl att jag överreagerar fast jag berättar hur besviken på honom jag är.
Det är först några år senare, då jag i en småfylla berättar åt en kompis om det som hände och hon säger ”det där kallas våldtäkt” som det går upp för mig att fan också, det är ju det det var. Jag hade aldrig riktigt fattat det innan, skyllde väl mig själv för att jag blev så full.
Min är en finlandssvensk historia. Inte bara för att övergreppet skedde på en kräftis av alla tillfällen, men också för att jag inte blev kvitt honom. Han var överallt. Han blir ihop med någon jag känner. Jag ser honom i studiesammanhang, folk pratar om honom som en kul kille. Genom allt detta kommer han undan. Han konfronteras aldrig med sina handlingar. Han är en trevlig snubbe, han gifter sig och får barn. Jag funderar ibland på honom och hans döttrar. Hur uppfostrar han dem? Vad skulle han göra om någon gjorde det samma till honom? Har det någonsin gått upp för honom vad han gjort? Då #metoo kampanjen rasade på ville jag skriva #metoo på hans facebooksida.
Det värsta sveket kom ändå senare. Vi har en mycket god gemensam kompis. Sju år efter händelsen berättar jag för honom och en annan kompis vad som hände. Våldtäktmannens kompis säger ”jag vill inte veta”. Han avbryter mig, han lyssnar inte, han säger inget tröstande ord, han byter samtalsämne och säger att det är sånt han inte vill veta om sin bästis. Vadfan!?! Men jag säger inte till, han får som han vill och får fortsätta låtsas som om ingenting. Fast jag är skitsur, och i synnerhet senare. Jag ville verkligen inte genomgå det här, så det minsta jag kräver av andra då jag får modet att berätta är att de lyssnar. För mig har alla, vare sig de är män eller kvinnor, en skyldighet att lyssna. Om du inte hittar bra ord att svara med, fine, men lyssna i alla fall. Några år senare är förövaren där som best man på min kompis bröllop. Fy fan. Jag äcklas av honom hela kvällen igenom. Och igen: han kommer undan skottfri. Han har bara kul.
En senare pojkvän säger samma sak: jag vill inte höra, det gör mig äcklad. Känns skit. Jag vill skrika ut till alla som går där med öronskydd och skygglappar. Min nuvarande partner (som inte alls är våldsam och aldrig slagit någon), erbjuder sig då han får höra om detta att slå typen på käften. Det känns bättre, fast jag inte heller är våldsam och ju nog inte tycker att det behövs. Men någon slags offentlig skam skulle jag inte säga nej till.
Framförallt vill jag att alla dessa bröder, pappor, vänner skall läsa dessa tusentals historier. Inte avbryta, inte byta till något annat, inte säga att det är för äckligt, för hemskt, för mycket. Det minsta vi kan göra är att som medmänniskor är att låta offren få tala och att – för en gångs skull – lyssna.