Jag var 19-20 år och ute och festade med en killkompis. Han var tillsammans med en (annan) vän, men hon var inte med. Jag blev mer berusad än tänkt och började må illa. Vännen erbjöd sig att följa mig hem ”så att jag kommer hem ordentligt”. Egentligen ville jag inte ha sällskap men var medveten om att jag med min synliga berusning var i riskzonen. Och jag släppte in honom i mitt hem. Vill inte gå in på detaljer, men han ville och jag ville inte och han visste det. Jag sa ifrån men saker hände, direkt våld krävdes inte pga mitt tillstånd.
Dagen efter hade han gått rakt till flickvännen och berättat om det och – det här fick jag veta senare, då hon och jag väl talade med varandra igen – sagt å henne att ”Du ska inte vara sur på X för hon ville faktiskt inte”. (!) Alltså han sade själv åt henne att jag inte ville, visade att han visste. Ändå tog han för givet att vi (han och jag) skulle fortsätta vara vänner som förr, som om inget hänt. Inte bröt jag heller genast med honom pga gemensamma vänner men också för att jag anklagade mig själv för vad som hänt. När ryktet började gå bland jämnåriga fi-svenskar i småstaden var det ju också om hur jag förfört honom (för jag var ju sån, det visste ”alla”. Hade inte stans bästa rykte.) och förstört någon annans förhållande. Min egen historia delade jag ogärna då jag ändå inte kände att någon trodde på mig.
Senare samma år blev jag överfallsvåldtagen på en festival. Hade under kvällen kommit ifrån den del av kaverigänget som skulle bo på samma camping, så måste ta mig dit ensam. En från det andra gänget gav mig en peng till bussen som skulle gå mellan områdena men som jag aldrig hittade. Kände mig ändå trygg och traskade på i det halvglesa tåget av vandrare tills jag plötsligt har någons händer om halsen. Ett ordentligt strypgrepp och någon som drog mig av vägen. Riktigt skrämd blev jag då jag märkte hur vant han gjorde det, att denna någon gjort samma sak tidigare. Jag hade så stark panik att jag inte klarade av att skrika ens då han släppte taget om min hals, det kom bara väsningar. Och på vägen, bara några meter bort men bakom buskar och sly, fortsatte människor gå förbi. Själva våldtäkten minns jag inte tillräckligt av för att kunna beskriva den ens om jag ville, men efteråt fick jag pga domnade ben krypa tillbaka ut till vägen och börja gå igen. Färre människor nu men nog någon som skrattade åt att mina byxor var ”ihan paskassa”. Som om jag inte visste det. När jag kom till campingen sov mina vänner, jag berättade först på morgonen då jag behövde låna ett par byxor. Ville aldrig gå till polisen då jag på den tiden inte litade på dem.
Den här gången valde jag att berätta öppet efteråt, men märkte också att det skrämde bort vissa, speciellt killkompisar. Folk lyssnade på mig men samtidigt blev jag orörlig, ingen satt närmare än en halvmeter ifrån i soffan och ingen kramade mig längre när vi sågs. Det var nog tyngst. Förstås svårt för andra att veta hur man ska vara eller göra, men just därför borde man ju kunna prata om det. Nästan 20 år senare är jag fortfarande rädd att ta upp historier som dessa (eller andra på min ”lista”) i nya relationer trots att det skulle kännas så viktigt, just för att jag inte kan veta vem som ”kan ta det” eller hur någon tar det. Börjar personen undvika mig? Eller blir han rädd att röra mig nu? Samtidigt känns det ju orättvist: Varför är det jag som ska ta den hänsynen?