I mitt, detta specifika, fall var det inte själva övergreppet som var det värsta. Jag vet inte om detta är relevant i diskussionen, men jag testar berätta i alla fall.
Han visste om hela min bakgrundshistoria, som inkluderar sexuella övergrepp sedan barnsben, och all komplex problematik som det innebar. Det var han som helt självmant sade att han skulle hjälpa mig bli frisk och hel, och i ett halvår levde han efter det – tills han en natt valde att ha sönder mig. Den 14 februari, på alla hjärtans dag, hände det. Jag hade våldsam ångest innan läggdags efter att vi hade pratat i flera timmar om vad som hade hänt mig förut, vilket gjorde att jag sedan – i tillägg till kraftiga sömnmediciner som han visste att jag blev helt utslagen av – inte hade en chans att värja mig.
Även om den här händelsen övergreppsmässigt är långt ifrån den värsta som jag upplevt så var det utan tvekan det absolut värsta jag någonsin har gått igenom. Men det värsta är att det inte var den natten, eller ens sveket, som var det värsta – det var allting som kom efter det.
När jag bestämde mig för att bryta all kontakt med dem båda blev frun – som var min bästa vän, som visste om vad som hade hänt och som hade suttit och vaggat mig när jag i gråtande panik inte hade velat sova i min säng där allting hade hänt – rent förbannad på mig och anklagade mig för att lämna henne när hon och hennes familj hade gjort så mycket för mig.
Jag berättade inte om något av detta till många. Jag berättade till ett fåtal och majoriteten av dem uppmanade mig att hålla tyst, eftersom att den kristna friskolan (där jag gick och han jobbade) inte skulle klara av om detta kom ut. De sade även saker som ”det är ju inte så illa som du får det att låta”, ”du borde aldrig ha varit så nära en gift man”, ”du borde inte ha tagit sömnmediciner”, ”tänk på frun – hon vill ju bara få lägga allt det här bakom sig!” samt ”du har en sådan tur att de fortfarande vill ha dig i sitt hus!”
Efter flera år tog jag till slut modet till mig och upprättade en anmälan hos polis, eftersom att jag var orolig över att han fortfarande jobbade kvar på ett ställe med många unga individer och hade en ställning som gjorde många beroende av honom. Visserligen förväntade jag mig inget mirakel men jag var i alla fall inte beredd på att hela det kristna sammanhang som vi båda befann oss i för tillfället skulle vända mig ryggen. Folk från församlingen och skolan har kallat mig hora, de har anklagat mig öppet på Facebook för att själv ha försatt mig i situationen och för att ljuga om allt detta, och jag har fått hot om vad som kommer hända om jag någonsin kommer tillbaka till samhället. Personen i fråga, i samarbete med andra, har även vitt spridit ut att jag är lögnaktig och att ingen bör lita på mig, så förutom att alla mina vänner från det sammanhanget har lämnat mig så har jag även fått anklagelser och hat från landets alla hörn, eftersom att den kristna rörelsen är ganska utbredd.
Jag har inget socialt liv längre, eftersom att jag är rädd för människor och vad de skall göra om de får vetskap om något av det här. Så normalt sett vågar jag inte berätta vad som har hänt, trots att mina diagnoser rörande PTSD är så stark att de flesta märker av dem. Jag har tappat alla mina vänner och har blivit dödshotad om jag återvänder till rörelsen. Allt för att en skola med dess mönsterpersonal inte skulle bli nedsmutsad.