Så, så bra att denna grupp finns. Att läsa andras berättelser river upp gamla sår men samtidigt finns det stöd i att inte vara ensam. Jag känner igen mig i så mycket, från obehagliga kommentarer till tafsande fyllon och övergrepp från en släkting. Det sjuka är att allting har känts normalt, som något som hör livet till. För ingen har liksom sagt något annat. För det pratas inte tillräckligt om sånt här.
När jag var yngre trodde jag att våldtäkter knappt sker på riktigt, och jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Sen råkade jag ut för ett rötägg till pojkvän, som både våldtog mig och misshandlade mig fysiskt, psykiskt och sexuellt.
Ett drygt år efter att vi gjort slut vågade jag polisanmäla våldtäkterna och fallet togs till slut till rättegång. Den dagen var nog den tyngsta i mitt liv. Han dömdes inte. Jag går fortfarande, fyra år senare i terapi för det som hänt och har mina dagar då det känns som att jag är tillbaka i helvetet. Men åtminstone skäms jag inte längre. Jag drar mig inte för att berätta om det jag varit med om ifall det hjälper någon annan. Om inte annat så hjälper det mig, att inte behöva bära på det som en smutsig hemlighet längre.