Jag hade velat skriva under eget namn, men själva strukturen Svenskfinland gör det omöjligt. Många i den här gruppen vet vem jag är, var jag gått i skola och var jag jobbat. De kan identifiera vilka lärare, klasskamrater och kolleger jag skriver om.
So what? Ska jag verkligen skydda förövarna? Men ändå vågar jag inte. Jag är rädd för att bli stämplad som en som överdriver, som svartmålar och pekar ut. En som blottar sina arbetsplatser och kanske riskerar allvarliga samtal med ledningen för smutskastande om det någonsin kommer ut.
Jag skriver inte namnet på arbetsplatserna, men det går lätt att kolla upp på nätet. Kanske detta leder till att folk inte vågar söka jobb där. Men det är väl egentligen bra? Det vore väl bättre att vara öppen med att det förekommer sexuella trakasserier även där? Men arbetsplatsernas rykte. Också finlandssvenska högborgar. Jag vågar inte. Kommer mitt namn ut blir jag persona non grata och ingen vill anställa en tjallare.
Och skolkamraterna. Vi var ofta flera tjejer som utsattes för trakasserier samtidigt. Vi vet alla vilka de pojkarna var. Deras fruar och systrar är med i den här gruppen.
Det har förekommit så många gånger, på så många ställen av så många människor. I skolan, på jobbet, på fritiden. I fyllan, i nyktert tillstånd. Av unga, av gamla. Av bekanta, av främmande. Av skolkamrater, lärare, kollegor, chefer, mentorer.
Kommentarer, blickar, antydningar, skämt, hånfulla skratt, visslingar, nyp, tafsande, våldshånglande, förslag till samlag, slickande.
Folk som sett det som skett men har ryckt på axlarna eller skrattat, ombudsmän som tyckt synd om förövaren, kompisar som låtit det ske utan att ingripa.
Detta gäller de flesta kvinnor i världen, men precis som i en liten krets inom en viss bransch där man känner att man måste hålla tyst för att få vara kvar eller kunna tjäna sitt levebröd, utgör den lilla finlandssvenska kretsen ett ogenomträngligt hinder för att peka ut förövarna och få dem att sluta. De är skyddade tack vare strukturen. Som även jag bidrar till att upprätthålla. För jag vågar inte bli utanför. Jag har inte råd. Jag är för feg.