Vittnesmål nummer 631

Det här är en lite annorlunda historia om hur samtycke förvandlas till trakasseri.

En kollega och jag påbörjade ett fysiskt förhållande efter att ha jobbat ihop i ett år. Detta fortgick i cirka ett år innan det tog slut på grund av att han hittade en flickvän. Jag insåg plötsligt att jag varit mera emotionellt engagerad än han. Enligt honom “var det bara sex”. Det gjorde ont en tid, men jag lyckades komma över saken och fortsätta jobba på samma arbetsplats.

Efter ungefär ett halvt år började jag få meddelanden på messenger som var extremt rakt på sak. Det var “har du lust att knulla idag?” eller bilder på hans könsorgan i full beredskap. Några gånger försökte jag ignorera meddelandena, men han fortsatte att kontakta mig. Då jag skrev tillbaka att jag inte vill börja med det här spelet igen, eggade det bara upp honom och han skickade flera meddelanden och flera bilder.

Det var ett tufft år för mig att jobba på samma ställe som han. Under det året mådde jag fruktansvärt dåligt, gick ner massvis i vikt och fick diagnosen depression av arbetsplatsläkaren. Detta är tre år sedan och jag kämpar fortfarande med mig själv, mina känslor och mina tankar.

I nästan två år till kämpade jag med denna person – ett år till på samma arbetsplats och sedan lämnade jag, inte han, det gemensamma jobbet, men meddelandena och bilderna fortsatte trots att vi inte mera jobbade ihop. Hela tiden bodde han ihop med sin flickvän.

Ibland var jag emotionellt så nere att jag, på något vridet sätt, tyckte att det var trevligt att få uppmärksamhet, om sedan bara på det här sättet. Ibland undrade jag ifall jag inte varit tillräckligt tydlig i mitt motstånd – kanske jag inte sade till tillräckligt hårt? Kanske var det ändå mitt eget fel då jag inte var tillräckligt tydlig?

Äntligen, för ett och ett halvt år tillbaka, tog jag till hårdhandskarna och skickade ett långt och utförligt meddelande åt honom där jag berättade hur de senaste åren känts för mig och varför jag vill att han aldrig mer kontaktar mig. Som svar fick jag: “Varför du pratar om dig själv som offer förstår jag inte. Du har inte gjort något mot din vilja. Din sista kommentar lämnar jag för övrigt okommenterad. Den förtjänar inget svar.” Det han ansåg att inte var värt att kommentera var det sista jag skrivit i mitt meddelande till honom: “Jag hoppas att du aldrig behandlar någon annan på samma sätt.”

Det är sant att det sexuella umgänget vi hade under dessa år aldrig hände mot min egen vilja, jag har alltså inte blivit våldtagen. Men var går gränsen till trakasseri?

Det här är en upplevelse som i stort sett format mig till den människa jag är idag. Men en sak som fortfarande stör mig är att de människor jag anförtrodde mig åt på arbetsplatsen inte gjorde något för att hjälpa min situation. Alla tyckte att det var “jättehemskt” och “hur kan någon bete sig såhär?”, men ingen gick till min förman och berättade att detta förekommer. Detta förbryllar mig fortfarande. Vi jobbade dessutom på ett ställe där trygghet borde vara a och o. Vi jobbade i en skola och det här var något som hände i vårt lärarrum.

Jag försökte själv tala med min förman om saken. Hon hade märkt att jag inte mår alltför bra, men visste inte varför. Jag förmådde mig inte berätta allt åt henne. Inga detaljer. Jag berättade att jag och en kollega (som jag namngav åt henne) hade haft ihop det utanför arbetsplatsen och att det för tillfället var han som betedde sig oprofessionellt mot mig. Mera fick jag inte ur mig. Jag var rädd. Visste inte riktigt varför. Först nu, idag, inser jag att det jag sa då borde ha räckt för att något skulle ha gjorts åt saken. Men ingenting hände.