Månad: september 2018

När jag var 11-13 år kom jag ner i köket på vår sommarstuga. Det var morgon och jag var på väg till utedasset. Mamma och en mycket god manlig vän till familjen stod i köket och pratade, Jag hade på mig en lång t-tröja och inga trosor. Snippan syntes inte, tröjan var så pass lång. Jag stannar till och säger God morgon. Då lyfter min mamma på min tröja och visar min snippa för mannen. Ingen säger eller gör någonting. Jag går på utedasset och skäms.

Vi var fyra systrar och vi gick ofta utan tröjor i och runt stugan i tidiga tonåren och vi solade topless. Då och då fotograferade föräldrarna oss trots protester. Det kändes jobbigt.

När jag var 20 år var jag fortfarande oskuld. Min klasskompis, jag gick 4-årigt gymnasium, störde sig hemskt mycket på det. Själv hade jag inga problem med att vara oskuld. Hon var i hemlighet tillsammans med hennes pappas bästa kompis, 30 år äldre. Vi åkte på skidsemester ihop. Det skulle vara hon och jag som reste tillsammans men så följde ”pojkvännen” och hans barn med.  En kväll stötte någon kille på mig. Väninnan och pojkvännen tyckte jag skulle ha sex med honom och mer eller mindre föste in honom och mig på hotellrummet. Där hade vi sex. Helt oengagerat. Eftersom hon var min vännina, vi var långt hemifrån, hade fler dagar kvar och barn var med så ville jag inte ställa till en scen. Som officiell första-ligget-historia har jag sexet som jag hade några månader senare med killen jag mötte på en parkbänk i Amsterdam istället.

Under min studietid jobbade jag som assistent åt en gift man som säljer finsk konst. Vi reste tillsammans till konstmässor och han var ofta närgången men jag klarade av att parera det. Jag är bra på att sälja konst och lovades guld och gröna skogar. Det var dock jobbigt för mig med kladdandet. Efter en stor vernissage, gallerister och museichefer hade flugit in, var det efterfest hemma hos mannen. Till slut hamnade mannen, jag och en stor museichef i ett rum. Jag såg framför mig hur jag professionellt kunde lära mig något av det här mötet. Kunde bli invigd, få ett professionellt lyft. Då säger mannen: ”-*Mitt namn*, visa honom dina bröst.” Mannen hade själv aldrig sett mina bröst. Museichefen och jag såg på varandra, han med tom blick, jag med skamsen blick. Så jag vände och gick ut ur rummet.

En manlig gallerist som flugit in skulle sova över hos mig den natten. Mannen hade bett mig om den tjänsten. Andra, kvinnliga, gallerister hade tidigare fått låna min lägenhet. Galleristen och jag var bekanta från mässorna, ungefär lika gamla och hans gravida fru väntade hemma. Så det var lugnt att han sov över hos mig. Man ställer väl upp för kolleger! Väl hemma och i säng, jag med nattlinne på, så började galleristen försöka komma till. Jag sa nej. Hela natten höll han på och försökte men jag skrattade bort det och fortsatte med mitt nejande. Så gick solen äntligen upp och det blev morgon. Då slappnade jag av och tänkte: ”Vad bra, det är morgon, nu slipper jag kämpa emot mer, det är över, jag klarade det.” Då gjorde han ett nytt försök. Medans han satte på mig låg jag och tänkte: ”Jag hade fel, det var inte över.”

Mannen och jag fortsatte att jobba ihop. En gång följde jag med honom och hans barn till hans sommarstuga. Barnen var med då kan ju inget ske? Fel. Han kom insmygande till mitt rum på natten jag lät det ske. Kände mig lika delaktig som en trånghalsad vas med köttfärs i.

Jag jobbar inte i konstbranschen längre.

Den delen i historien jag har svårast att acceptera är varför min mamma gjorde så mot mig. Jag undrar hur det påverkat mig och min syn på mig och min kropp. Är den till för mig eller andra?

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran

Som så vidrigt många andra har jag också upplevt glåpord, tafsande, sexistiska kommentarer och gnällande om sex. Men den händelse som påverkat mig mest är denna.

Jag är ute på klubblokal i en mellanstor studiestad. Jag dricker för mycket och vaknar upp hos en helt främmande kille nästa morgon. Jag vaknar av att han tränger in i mig bakifrån. Jag bara ligger där, låter det hända, är så chockad. Jag minns inget från kvällen eller natten, jag har ingen aning om hur jag hamnat där eller vad som hänt. Efteråt går jag på toaletten och märker att jag har torkat blod på insidan av låren. Då börjar tankarna snurra, paniken, ångesten och skammen sköljer över mig. Jag samlar snabbt ihop mina saker, och säger hejdå. Jag går hem, sätter mig i soffan och bara stirrar tomt framför mig.

Jag berättade aldrig åt någon sanningen om vad som hade hänt. Jag hade ”bara haft ett en gångs ligg”. Jag vet inte än idag, två år senare, vad som hände mig eller vad jag skall kalla det.

Jag känner skam och skuld över att jag själv satte mig i den situationen genom att dricka för mycket, för annars skulle det knappast hänt. Jag vet inte vad jag sagt åt killen, kanske jag har varit med på noterna? Jag vet inte. Men skammen finns kvar.

Jag var runt 18 år och jag och min kompis hade varit på krog. Vi kom hem och började sova. Efter en stund ringer min telefon och det är en ”kompis” till oss som funderade ifall han får komma till oss och sova över. Vi sa båda två nej, men efter en stunds tjatande så sa vi okej, men på ett villkor, att han inte ens rör mig, och jag kommer inte att ha sex med honom. (Jag och han hade haft sex en gång förut). Han kom till oss och min bästis hade redan somnat. Jag hade klätt på mig byxor och en långärmad tröja för att klart och tydligt visa att jag inte vill ha något sexuellt umgänge. Han la sig i min säng bredvid mig. Efter en stund börjar han ta på min kropp, jag blir arg och säger att han ska sluta. Efter en stund känner jag hur han med full stånd trycker med sin kuk överallt på mig. Då blir jag arg och säger än en gång att han ska sluta. Han fortsätter och jag blir flyförbannad och ger honom en ”bitchslap” samt sparkar honom ut ur sängen och ropar till honom att han är ett jävla äckel och jag vill aldrig se eller höra någonting av honom mera.

Jag har inte tänkt på denna händelse förrän metoo kampanjen kom. Jag är så jävla tacksam över mig själv att jag som tonåring vågade säga till och slänga ut denna ”populära och snygga” killen som alla i den staden känner. Jag har tänkt nu efteråt att vad skulle ha hänt om jag inte vågat stå på mig, antagligen våldtäkt. En kort stund efter händelsen såg jag honom på krogen och jag gick fram till honom och berättade hur äcklig och vidrig person han är, och sade än en gång att jag aldrig vill träffa honom mera. Han blev väldigt arg och tyckte jag var feg och äcklig.

Jag var ungefär 14 år och var hos min goda killkompis som bodde granne. Jag hade just nått den åldern då jag började vara intresserad av festande. Min kompis hade några vänner hos honom, både killar och tjejer. Vi drack smått men ingen var full. Eftersom jag var så ung, hade jag naturligtvis inte berättat till mina föräldrar vart jag skulle, utan sagt att jag sover över hos en kompis. Jag blev då övernatten och sov i nedre våningen. Efter en stund kom en av killarna in i rummet, hoppade i sängen, började hångla med mig och skuffade handen in i mina trosor. Jag var halvvaken då det hände och förstod inte situationen. Paniken slog mig då jag uppfattade vad som hände och jag skuffade honom bort och bad honom sluta. Det fungerade. För 1 minut. Sedan gjorde han samma sak om igen. Detta pågick tills jag kom ifrån hans grepp och sprang upp till övre våningen. Som tur var min styvsyster ännu vaken, och jag sov bredvid henne resten av natten.

Detta hände för nästan 10 år sedan, men jag får ännu också starkt obehag av tanken. Jag vet inte hur jag skulle reagera om jag skulle träffa denna människa idag. Jag studerar på samma linje som hans syster, och det gör mig så illamående att tänka att hon inte har en blekaste aning om vad hennes storebror har hållit på med.

Jag har mött en del knepiga män i mina dagar, både som partners och som vänner. Min vän som jag nämnde nyss är inte den första som betett sig kontrollerande. Kanske är detta en av avigsidorna av att växa upp med sexuella övergrepp? När det första övergreppet skedde vet jag inte. Jag vet dock att jag förväxlande min första menstruationsblödning med den blödning som kan uppstå när slidan är för liten för en vuxen mans penis eller när han är våldsam och huden inte kan hålla ihop för kraften. Förstod den gången inte varför jag blödde. Jag var elva år och förstod inte varför det blödde när ingen hade ”bitit” mig. Av någon anledning var det det ord jag hade för våldtäkt mot barn.

Mitt första missfall kom dock först när jag var femton. Snart efter detta upphörde övergreppen som funnits med mig hela min uppväxt. Utsattheten tog emellertid inte slut där.

Efter en abort vid 19 års ålder fick jag svårt att hantera mina minnen, för även om jag dissocierade så kraftigt att jag gick omkring utan kontakt med min kropp, så kände jag av ångesten och visste inte hur jag skulle hantera den. Jag vände mig till det enda ställe jag visste. Jag vände mig till kyrkan. En person som sannolikt ville mig väl tog sig an mig. Han ”adopterade” mig och jag berättade om allt. Om läkaren som trodde de vuxna när de sade att jag slitit upp underlivet när jag trillat av en gunga ner på en liten stubbe; om familjemedlemmen som aldrig trodde ett enda ord av det jag berättade eftersom ”han aldrig skulle kunna göra dig illa, -han har ju alltid tyckte extra mycket om just dig”; om ångesten och allt som triggar, översexualiseringen av all kroppskontakt som gjorde mig rädd för att ens ta någon i hand och om bristen på kroppssensationer och oförmågan att tolka kroppens signaler; om rädslan för att leka och släppa loss, om behovet att alltid ha kontroll och aldrig bli överraskad. Jag berättade om min sårbarhet, min innersta sorg, min känsla av utanförskap och att vara förbrukad. Ångesten, mardrömmarna, hoten från en av mina släktningar. Försiktigt började han arbeta med mig. Vi satte upp mål. Han skulle lära mig leka och slappna av; han skulle lära mig att fysisk kontakt inte var sexuell, att beröring kunde vara trygg. Han skulle lära mig känna. För att få kontakt med kroppen satte han tänderna i mina överarmar och lämnade blånader över hela överarmarna. Han startade snöbollskrig med mig fick mig sakta, sakta att slappna av. Han kramade mig, höll om mig och sa att allt blir bra. Sedan hade han sexuellt umgänge med mig. Eller jag med honom. Det slog mig att jag inte kände. Jag kunde inte känna. Då visste jag inte att det hette dissociation. När det hela var över var jag mer förvirrad än innan. Hans fru sa att det inte var ett övergrepp. Att felet var mitt, minst lika mycket. Att jag hade förstört hennes liv. Och jag visste att jag nog hade det. Kanske hade jag förfört honom? Det var ju sådant jag gjort med män, även om jag inte visste vad det var som jag gjorde för att de skulle bli sådana. Jag försökte i regel hålla mig undan. Ändå hände det. En person i min närhet sa att det som hände var ett övergrepp. Men hur kunde det vara det? Jag var minst lika ansvarig som någon annan. Ett tag senare bekräftades detta också i ett samtal med [biskopen]. Jag var lika ansvarig. Kanske mer. [Biskopen] kunde möjligen dock tänka sig att förlåta mig. De där åren senare. Även om jag hade förstört det för mannen. Honom som det funnits förhoppningar på. Han som var viktig.

Så jag tänkte att jag nog är ingen. Att det kanske är bättre att försvinna. Bli någon annan. Börja på nytt någon helt annanstans.

Så det var det jag gjorde. Jag försvann.

Först efter år av egen behandling, utbildningar, reflektion och ett långsamt arbete med mig själv är jag tillbaka igen. Jag är inget offer. Inget barn. Även om jag har ett barn inuti som jag när ibland och som kiknar av glädje av bergochdalbanor och som myser när jag mumsar i mig chokladbollar strosande bland andra vuxna med barn, interna eller externa sådana. Nej, jag är inte ett offer. Jag är en kompetent och duktig individ. En överlevare och levnadskonstnär. Jag är kreativ och analytisk. Jag är jag. Och jag kan känna, ta emot beröring, vara närvarande i min kropp och jag kan leka. Ja, jag kan leka igen. 

Pga en trafikolycka, började jag gå hos en finlandssvensk naprapat (över 10 år sen).  Mot bättre vetande, litade ju på honom i hans yrkesroll, låg jag varje gång på rygg på britsen i enbart trosor. För att jag verkligen skulle bli frisk, var han varje gång också tvungen att lyfta på trosorna flera gånger. Han kommenterade även storleken på mina bröst och gav råd om hurdan bh jag borde ha osv. Varför fortsatte jag gå dit? Varför sa jag inte ifrån? Varför klädde jag av mig första gången? Varför anmälde jag honom inte? För att han ju inte ”gjort” något, för att det säkert bara var jag som överreagerade, för att det bara är så här det är att vara (ung) kvinna. Jag hoppas att denna och alla andra berättelser kan förändra någonting och på så vis se till, att mina egna döttrar aldrig ska behöva uppleva något liknande.

I lågstadiet på 80-talet:

Vår manliga klasslärare som vi hade i åk 3-6 som alltid ansåg sig ha viktiga saker att komma och berätta direkt efter jumppatimmen till flickornas omklädningsrum. Öppnade alltid dörren utan att knacka, varpå det följde protestskrik och han skrattande stängde dörren, bara för att på nytt om en liten stund öppna den igen, fortfarande utan att knacka. Ibland upprepades detta ännu några gånger. Man lärde sig snabbt att byta om med handuken runt sig. Värst är att han hade sin egen dotter i skolan som bara var 1 år äldre än vi, hon hörde defintivt de här historierna om sin pappa också.

I högstadiet på sjunde klass. Det var allmänt känt att killarnas jumppalärare var sliskig, klappade flickorna lite på rumpan i förbifarten och kom aningen för nära än vad man själv var bekväm med. I matkön hade jag oturen att få honom bakom mig och då det var min tur att ta mat försökte jag fråga köksan att fick man ta 5 köttbullar eller 6 st, varpå jumppaläraren bakom mig kommer ännu närmare och väser mig i örat att ”ta du bara sex stycken, du som är så sexig”.

Man känner sig oftast lite obekväm hos gynekologen då man drar av sig byxorna och trosorna och sen vet man inte riktigt vad man ska göra: självmant stiga fram till britsen eller sätta sig ner eller vad. I det fall klappade den manliga gynekologen på britsen och sade att ”Kom hit bara, det är inget att vara nervös för. Tänk bara på mig som din pojkvän och försök slappna av.”

För inte länge så sedan råkade jag ut för en sliskig man i baren som först försökte chatta upp mig vid disken, men jag tog min tillflykt till mina manliga kollegor som stod en bit bort. Ett tag senare kommer samma man och viftar med sin plånbok full med sedlar och kreditkort rätt under näsan på mig, också mitt framför mina manliga kollegor. Jag frågade att vad har du riktigt för problem och han svarade med att ”du vet nog precis vad jag vill ha och jag är också villig att betala för det”. Min kollega såg till att dörrvakten kom på plats och tog hand om honom, men sleazen fick ändå stanna kvar och dricka upp sin öl han just köpt, dock i sällskap av dörrvakten. Varför blev han inte utslängd? Vi gick sedan vidare från stället.

Och alla de otaliga gånger då någon stirrat på mina bröst, kommenterat min kropp, tagit mig på rumpan, handen som så kamratligt först ligger på axlarna för att sedan sakta glida ner över ryggen och baken, någon som står lite för nära, någon som kramar om en just lite för länge så att det inte känns bekvämt eller trycker sitt utbuktande skrev mot en.

Jag blir så arg!! Det finns många fler händelser som jag inte ens orkar kommentera eller ens gå in på. Men tanken på att mina egna barn som också är flickor och att de ska råka ut för liknande händelser får ilskan att fullkomligen koka i mig. Trots att jag själv har varit ganska snabb att ge svar på tal så finns det också de gånger jag blivit så ställd att jag inte fått något ur mig. Att jag skämts för att jag trott att det på något vis är mitt fel och att jag själv är ansvarig för att någon annan tycker det är ok att kommentera eller kladda på min kropp.

Nej, det är inte ok.

Det kristna svenskfinland: när jag var 14 år fick jag en pojkvän som var 18 år. Först när jag blev vuxen fick jag veta att det är olagligt för en myndig person att ha sex med en 14-åring. Ingen hade sagt det till mig. Jag trodde att jag var tvungen, att jag inte hade något val. När jag var 17 år hade jag en 3 år äldre pojkvän som tydligen tyckte att det var förödmjukande att nån hade haft sex med mig före honom, att jag inte var oskuld när vi skulle gifta oss. Utan min vetskap kontaktade min andra pojkvän min första pojkvän för att han ville att de skulle träffas och prata ut. Han ville ha ett ”förlåt”. Min andra pojkvän bara sa det åt mig, att i övermorgon ska jag träffa XX för jag vill prata med honom om att han hade sex med dig. Vad JAG tyckte och kände angående detta var det inte nån av dem som tänkte på och brydde sig om. Jag mådde extremt dåligt p.g.a. detta, hade stark ångest, mådde illa, för att de skulle träffas och sitta och prata ut som två goda kristna bröder om min oskuld, som att jag var en vara, en cykel eller bil.

Har rest runt och jobbat en hel del i olika delar av världen, men de egentliga erfarenheter av sexuella trakasserier jag har, har skett på svenska i Finland. Gjorde högskolepraktik kring år 2000 på två ställen, ett ministerium och en annan motsvarande institution. Maktperspektiven var så övertydliga, som studerande hade man lärt sig att göra gott intryck för att bli anställdbar i framtiden. En av handledarna skickade sen porrvideo på kontoret till min dator och ropade in mej till sitt rum för att visa porr när ingen annan var på jobbet. En annan satte sig alltid bredvid mej under ”handledningen” och lade handen på mitt lår och försökte bjuda hem mej till honom.