Månad: september 2018

Jag är 18 år och har flyttat till en liten stuga ute i skogen för att sommarjobba på annan ort. Efter ett långt arbetspass har jag lagt mig i sängen och ska just somna. Det plingar till i Messenger. Det är min chef. Jag märker direkt att han är full, vilket är obehagligt då han alltid dricker för mycket och har tidigare gjort närmanden mot mig när han varit full. Han skriver mycket och säger att jag är söt. När jag inte svarar frågar han om jag är arg på honom. Till slut ringer han mig och säger att han ska komma hem till mig. Jag säger att jag inte vill det, men han bryr sig inte. Han är envis. Han säger att han börjar cykla. Jag vet att han bor förhållandevis nära, och att cykla till min stuga är inga problem. Jag vet också att jag är helt ensam ute i skogen, det finns ingen i närheten som kan hjälpa mig. Jag låser dörren innifrån med den gamla haspen, och ber till högre makter att den håller om någon börjar rycka i dörren. Jag sov ingenting den natten. Han kom aldrig som tur var, jag vet inte vad jag hade gjort om han kommit.

Dagen efter berättar jag det här för min andra chef. Han svarar: ”ja, han kan vara sådär”. Ingen brydde sig, försökte hjälpa mig eller sa förlåt. Jag jobbade med honom nästan varje dag under resten av sommaren. Jag sov inte tryggt under resten av sommaren.

Alla som jobbar i servicebranschen har säkert varit med om en hel del skit. För kunden har ju alltid rätt! Sexuella anspelningar och erbjudanden, tafsande… Har några gånger lyckats få ”stalkers” efter mig. En äldre man som började söka upp mig på jobbet, en i min egen ålder som började ringa och messa och ville ha sex och hans fru var dessutom en bekant till mig, en som skickade meddelanden om vad han ville göra med mig och de innehöll ofta detaljer om min klädsel eller dylikt som gjorde att jag visste att han iakttog mig, fick aldrig reda på vem han var. Sen är det ju omöjligt att hålla räkning på hur många engångsföreteelser som hänt. Fast såna här händelser inte leder till något fysiskt så är de väldigt obehagliga och kan få en att bryta ihop totalt. Det är inte okej! Sen bemötandet från chefer och kollegor… ”Han är ju bara intresserad av dig” ”Du ler för mycket” ”Lite får man tåla” osv. Nej! Vi behöver inte tåla det här! Kunden har inte alltid rätt!

Här på sidan har kommit upp så många fruktansvärda händelser som aldrig borde fått ske! Men vi måste också stampa foten i golvet mot det här äckelbeteendet som är vardag för många!

Bidrar med några smärre händelser.

Jag och mina vänner går mot skolan, kanske 14 år. Känner plötsligt en hand mellan mina ben, killarna som går bakom oss skrattar. Jag blir så ställd så jag vet inte vad jag ska göra.

På metron på väg hemåt mitt på dagen började en betydligt äldre halvalkoholiserad man prata med mig. Jag svarade kortfattat och tittade bort. Han fortsatte prata, jag tittade ut. Han närmade sig och jag drog mig undan. Äntligen kom min station och jag måste gå förbi honom till dörren, han grabbade tag i min arm och slet mig närmare för att kyssa mig. Jag duckade och han missade munnen. Jag slet mig loss och hann precis ut innan dörren gick fast. Äckel.

Jag har flera gånger blivit tillfrågad av män om vad det kostar. Ihärdigt av en av dem, han kändes lite hotfull. Bett dem dra på trissor och meddelat att jag inte är till salu. Gick fort vidare, han följde efter bara några meter som tur. Kom fram till min kompis födelsedagsfest några kvarter bort i lite upprört tillstånd.

I hamnen när jag jobbade ensam i cafe/baren fick jag väldigt många förslag, ett frieri också av ett fyllo.

Tafs på dansgolvet och i baren. Nån som följde efter på baren så mina vänner fick komma till undsättning. Osmakliga försök att göra närmanden och oförstående för att jag inte blev smickrad. Bilder på nåns kön som hamnat på min kamera efter en fest jag ordnat hemma under studietiden. Blottare i backen nära universitetet. Vardag – men ska det måsta vara så??

Tack till er som gör ett stort arbete! Hoppas massörer, präster, bilskollärare och andra som dykt upp så många gågner i diskussioner här kunde fås bortpetade så fler flickor och kvinnor slapp gå till dem helt ovetande om vad som väntar.

Lämnar bort sånt som är utanför svfi.

Jag är ledsen, rädd och får en sån extrem ångest över att läsa alla inlägg som ni skriver i den här gruppen. Ni som delar med er är så otroligt starka!

Själv har jag aldrig berättat för någon om en del av följande händelser och känner inte att jag ännu är tillräckligt stark för att dela med mig av dem helt öppet. Därför deltar jag gärna anonymt, för jag känner att jag ändå vill vara med och ge ett enormt mittfinger till alla de män som behandlat oss kvinnor fel.

Ett mittfinger till de olika männen som vid olika tillfällen flåsat mig i nacken och mot min vilja försökt stoppa ner handen i mina byxor när vi legat i en säng, efter en fest, med andra sovande människor närvarande. Till dessa män som tolkade min skräckfyllda tystnad och min förstelnade kropp som ett ja och fortsatte klämma på min kropp tills de på ett vis eller annat blev avbrutna eller tröttnade.

Till pojkvännen som var totalt beroende av sex men hade prestationsproblem. Detta ledde till flera timmar av sex i streck, mot min vilja, medan han sa att det var mitt fel att han inte kunde komma. Jag grät i tystnad och gömde ansiktet i dynan.

Till den några år äldre familjebekante som jag litade på och som gned sitt skrev mot min rumpa trots att jag upprepade gånger sade nej, i baren där vi träffades. Och ett mittfinger till hans kompis som tog tag i min hand och placerade den på denne familjebekantes skrev och höll den kvar där mot min vilja.

Ett till mittfinger till mannen som närmade sig mig mitt på ljusa dagen på en busshållplats och berättade hur vacker jag var och föreslog att vi skulle byta nummer, träffas på veckoslutet och ha sex. Till denne man som tog illa upp när jag tackade nej till hans erbjudanden och kom allt närmare och skrek att han vet var jag bor, att vi är grannar och han brukar titta på mig genom fönstret när jag går förbi. Han steg sedan på samma buss som jag och hånlog medan han klädde av mig med blicken.

Till alla de män som förminskat mig, kallat mig “lilla gumman” eller “prinsessan” för att få mig att förstå hur obetydlig min åsikt är för dem.

Ett mittfinger till alla de män som jag vet att finns där ute, som jag vet att gör hemska saker. Det är de männen som gör mig livrädd för den dagen jag kanske själv får barn, och att det barnet ska vara av kvinnligt kön och tvingas leva i denna mansdominerade, orättvisa värld. Och för att hon, precis som jag, ska måsta känna skam över händelser som inte är hennes fel. Men nu kanske vi kan ändra på det.

Hur många gånger är det inte som man gick hem genom studiestadens gator och var livrädd för vad som kunde hända? Hur många samtal ringdes inte åt kompisen som jobbade på krog på vägen hem, för att få en liten känsla av trygghet? Hur många gånger är det inte som någon försökt övertala en till att gå längre än vad man själv vill?

En vinternatt när jag är på väg hem på tomma gator stannar en bil bredvid mig. En röd bil, var det sitter en man med solglasögon. Den bilen som jag just blivit varnad för, att typen i bilen försöker dra in en och våldta en. Som tur blev jag inte paralyserad utan springer in på en gård och gömmer mig bakom en bil. Känslan, av att sitta där i mörkret och inte veta vad som händer, lyssna om han kommer efter och det enda man känner är hur hjärtat bultar. Jag kom hem tryggt ändå och följande dag ringde jag polisen och tipsade dem om mannen.

En annan kväll är jag på krogen på en eller två med några tjejkompisar. Fram kommer en studiekompis, riktigt trevlig som nykter, som full not so much. Han börjar ta på mig, försöker sticka in sina händer under tröjan, under byxorna, överallt. Jag ber honom gå bort, tar bort hans händer, skuffar bort honom. Han ger upp, går iväg och kommer tillbaka. Så börjar vi om. Tjejerna jag är där med gör inget annat än att se obekväma ut. Efteråt, när tjejerna går hem, byter jag bord för jag ser att det finns andra bekanta där. Där möts jag av frågan av en tjej vad fan jag håller på med, hur kan jag låta killen ta på mig sådär när jag dejtar en annan? Jag säger som det är att jag försökt få bort honom och det enda svar jag får är att ”jamen han är ju sån!”. Det jag borde ha tänkt på var alltså killen jag dejtade, vad tafsaren gjorde med mig var inte så viktigt.

Under hela min tonår fick jag höra ständiga kommentarer om min kropp från manlig anhörig och killar i min närheten, som jag önskar att de aldrig kommenterat. Hur mina höfter ser ut, storleken på mina bröst, min rumpa… o.s.v.

Det här hände på en arbetsplats som jag frilansade för ännu för något år sedan. En äldre finlandssvensk skådespelare hörde till dem som jobbat där länge. Han började snabbt bete sig på ett sätt som jag uppfattade som obehagligt.

Under gemensamma kaffestunder kunde han plötsligt komma och massera mina axlar, utan att fråga om det var något jag ville. Han gav mig många komplimanger för både utseende och personlighet. Så började han prata illa om sin fru och sin familjesituation, för att sedan övergå till att svartmåla mitt förhållande, trots att han inte kände mig överhuvudtaget.

Jag har ett tydligt minne om hur han kommer rullande emot mig på en kontorsstol med armarna öppna för att krama om mig då jag kom på jobb. Bilden får mig fortfarande att rysa och jag började snabbt undvika de gemensamma kafferasterna, och försökte smyga snabbt genom korridorerna för att inte stöta ihop med honom. Det gick nämligen inte att vara i samma utrymme utan att han började kommentera eller röra vid mig på något sätt.

Jag vet inte varför jag aldrig sa någonting. Jag ville väl inte skapa dålig stämning eller skämma ut honom. Dessutom var han en etablerad del av arbetsgemenskapen, medan jag var helt ny. Men jag har fortfarande obehag för stället, och har slutat ta emot jobb därifrån.

Jag var sju år och min storasyster nio då en man smet in i trapphuset efter oss. Medan vi stod och väntade på hissen plockade han fram sin penis och smekte den hård inför oss medan han berättade för oss hur han älskar att visa sin penis för små flickor. Samma man blottade sig otaliga gånger på morgnarna vid högstadieskolan och satt och onanerade på parkbänkar då man gick förbi.

Under studietiden satt jag barnvakt under ganska regelbundna tider och en man i en gul Ford åkte långsamt runt kvarteret då jag skulle gå hem i mörkret. Han dök upp gång på gång, onanerade i bilen med nervevat fönster. Jag var livrädd.

Jag har blivit blivit tafsad på brösten, såklart, och på rumpan av en (vad jag trodde) superhygglig kollega som låtsades som om det regnade då jag konfronterade honom.

Under en fest på stranden hånglade jag med en kille och när vi skulle hem fick vi skjuts med hela hans killgäng. Vi var sex personer inträngda i baksätet av bilen och plötsligt har han hans hand mellan mina ben. Jag har slitna jeans och han kommer hela vägen in till trosorna. Det är så trångt i bilen att jag inte kan komma undan hans hand och jag hör honom flabba förtjust då han märker att jag råkar i panik.

Under en festival måste jag besöka toaletten. Det var ett gammaldags utedass med en lucka för tömning av behållaren på baksidan. Jag ser en man på baksidan av dasset då jag kommer gående. Då jag lyfter på locket kan jag se en ljusglimt och hans siluett i vätskan i behållaren. Han står alltså och kikar på kvinnor som gör sina behov inget ont anande. Jag rusar ut ur dasset och ser honom springa iväg.

Pojkvännen under studietiden tvingade mig att ha sex med honom. Vi hade varit tillsammans några veckor och han respekterade inte mina nej. Steg för steg gick han vidare och slutförde samlaget trots att jag låg där torr och stel som en pinne. Han dreglade på mig då han kom. Jag ser honom fortfarande några gånger per år eftersom våra barn går i samma skola.

Tack alla ni som delar med er! Era upplevelser gör mig arg, ledsen, förbannad men också styrkt av att veta att vi är många. Många som varit tvungna att tiga eller valt att göra det. Munkavlen har skavt i många år och jag är osäker om jag alls vågar riva bort den. Hur många sår öppnas om jag sliter av den? Jag vet inte och jag tvekar fortfarande.

Vem vågar jag berätta om? Killen i nian? Församlingsanställda? Killen på festen? Politikern? Chefen?

Jag är rädd för att öppna Facebook, för varje inlägg kommer ångesten krypande och jag försöker blunda och hoppas på att allt snart är över så jag kan slippa bli påmind om mina egna erfarenheter som jag så innerligt försökt förtränga. Men samtidigt känner jag en urkraft som reser sig ur min kärlek och ömhet för alla mina medsystrar och i solidaritet lovar jag mig själv att aldrig mera blunda. Aldrig mera skämmas.

Ändå kan jag inte förmå mej att publicera under mitt namn. Såren är för färska, för ömma och forumet för personligt.

Men det finns för mycket att säga. I synnerhet min högstadietid präglades av det ständiga underläget som tjej och killarnas fullständigt normaliserade överläge, deras oinskränkta makt över oss. Och jag visste inte om något annat, aldrig kunde jag ana att det fanns ett liv där min vilja var minst lika viktig som deras, där allt inte gick ut på att uppfylla killarnas förväntningar.

Som liten hade vi en barnvakt som alltid ville att jag skulle sitta i hans knä och gömma mig med honom i buskarna när vi lekte kurragömma. Jag minns hur snäll han var. En dag hörde jag ljud som jag inte kände igen från ett rum. Jag öppnade dörren och fick se honom stå där naken, det såg ut som om han bytte kläder. Han sade att jag inte skulle säga åt någon. Jag förstod inte vad det var jag inte skulle säga men lovade och höll mitt ord, såklart.

Senare har jag fått veta att han hade ett tycke för yngre tjejer och förgrep sig på grannens flickor.

Jag var 16 år på en festival. Han var tio år äldre och försökte hela kvällen övertala mej om att ha sex med honom. Jag kände mej tvungen att ljuga och hitta på ursäkter om att jag var för trött. Jag kände mej som en börda, en som hade gett falska förhoppningar genom att följa med till deras efterfest. Han gav sig inte och det började kännas outhärdligt, jag kunde inte ta mig därifrån. Jag försökte ta mig till toaletten och helt plötsligt var han inuti mej i duschutrymmet. Det gick så snabbt. Sedan förde han mej till sovrummet och jag orkade inte spreta emot längre. Jag sade att jag inte åt p-piller och han sade att det var lugnt eftersom han redan hade kommit tidigare idag. Jag bara låg där tills han kom.

Jag kände mej förbrukningsbar och skämdes så att jag bara kunde skratta och låtsas att jag varit med på allt. Och det värsta av allt, jag trodde länge på det själv.

En gång har jag försökt berätta för min före detta pojkvän, det slutade med att jag tröstade honom och vi talade aldrig om det igen.