-Jag var ca 10 år då jag gick hemåt med min kompis, i en stad där man som barn på 80/90-talet gick eller cyklade själv till så gott som alla ställen. Vi mötte en man som var min mammas bekant via jobbet. Han var alltid lite konstig tyckte jag och där stod han nu i parken framför oss på sandvägen och slätade sig mellan benen. -”Vill ni känna på den här”? frågade han flera gånger av oss. Vi stelnade till först, sedan sa jag typ ”Är du sjuk i huvu eller?” och sprang allt vad vi orkade förbi honom. Vi pratade lite om det med min kompis, hur konstigt det var och hur konstig gubben var. Men jag berättade inget hemma och har aldrig berättat detta för någon efter det. Mannen var aktiv inom församlingen och min mammas arbetsplats, hade fru och en dotter som var lite äldre än jag och jag minns att jag var lite rädd att det skulle komma fram att jag sagt att Är han lite sjuk i huvu eller. Det var väldigt tabubelagt.
-Jag var ca 10 år då jag och min storasyster (14 år) skulle intverjuas för tidningen för vi hade varit duktiga i orienteringstävlingar. Den finlandssvenska reportern, aktiv lokalpolitiker, mötte oss vid motionsslingan för att få bra foton i skogsmiljö. Han tog lite foton och sen tyckte han att vi kan sköta intervjun i hans bil. Min storasyster satt fram och jag på baksätet. Han frågade lite frågor och sedan tyckte han att jag kan gå ut och vänta så kan han fortsätta intervjua min storasyster. Jag kände mig lite dum, visste att jag inte varit lika bra i tävlingarna som hon. Jag väntade utanför och efter en tid kom min storasyster ut. Vi pratade inte desto mer om det. Senare fanns det några familjer som ställde reportern till svars för trakasserier av unga sportande tjejer. Jag har aldrig berättat om vår upplevelse med honom och kände länge dåligt samvete för att ha gått ur bilen då han bett om att få vara på tumis med min storasyster. Våra föräldrar nämnde aldrig saken. Reportern var senare en tid riksdagsledamot men fick avgå pga trakasseriryktena och omkom på lite mystiskt vis ganska kort därefter.
-Under min barndomstid fanns en man i vår stad som även var högstadielärare. Han krafsade sig kroniskt mellan benen och var ökänd. Han skjutsade oss ibland till orienteringstävlingar och var med på tex bussresor till större evenemang. Han kunde sitta och onanera bakom en gardin i bussen och titta på någon kvinna. Han satt ofta med kikare på badstranden. Alla skrattade lite åt honom och skämtade om hans sätt. Men ingen vuxen tog tag i saken och sa ifrån. Det bara pågick, i flera år och pågår säkert än idag.
-Bilskoleläraren hade tagit min storasyster på låret då hon kört. Då jag tog körkort berättade samma lärare hur fin och liten min storasyster var. Jag kände mig äcklad varje gång jag skulle övningsköra. Han bjöd varje gång på pastiller och till sist sa jag alltid nej och då konstaterade han: Ja det är svårt att suuuuga och köööra samtidigt.
-Under min uppväxt med finskspråkig pappa och finlandssvensk mamma har sexuella trakasserier varit tabu. Pappa kunde småskrattande ibland nämna om någon lärare han haft i folkskolan som ”gillade småpojkar”. Mamma fördömde en grupp tjejer som hade gått ut med avslöjanden om en skriftskolepräst som trakasserat dem. Hon menade att tjejerna bara ville vara elaka och ljög för att föra prästen i dåligt ljus. Jag har tyvärr anammat detta och varit väldigt tyst och blind för sexuella trakasserier själv. Ända tills jag fick egna barn. Nu är jag rasande!