Sen 12-13-årsåldern utsattes jag och min bästa väninna för fortgående mobbing av klassens ledande två killar (samt småningom mer eller mindre hela klassen, även tjejerna). ”Orsaken” var att jag och min kompis hade haft nåt slags kort fling med dom: som handlat om att vi hånglat i mörkret i skolans klubbrum i en källare på rasterna. Min kompis var med alfan och jag och hans kompis fumlade nu där med varandra i mörkret (det var helt okej, ömsesidigt, det var inte där trakasseriet låg). Så en gång efter en mörkerseans på en rast fick jag nog och sa till min kompis jag inte vill mer. Så vi nobbade dom (hon av solidaritet med mig). Det blev alltså ett himla rabalder av det: den där utstuderade mobbningen som framför allt min bästa väninna utsattes för – och även jag. Och som sagt spred det sig till klassen och ut i skolan. Och folk hakade på utan att veta nåt om ”ursprungsorsaken” (att vi nobbat dom). Och då vi försökte tala om vår situation med några lärare var det ingen som tog oss på allvar. Det var nu som det var, var budskapet. Vi var lämnade helt ensamma (och det kändes). Nå det höll nu på i ett par år och upphörde sen men vår vänskap förstörde det. Jag ”lämnade” min kompis för att slippa utsättas mer. Det här är nu inte kanske direkt trakasseri och vet inte om det hör hit. Men sammanhänger nog starkt med detta att vara flicka och kön och ha ”no say”, tvingas växa upp i en tystnad full av medlöpare, och försöka anpassa sig – jag blev tyst (sjukligt blyg, det var ett helt år sen i gymnasiet då allt var över som jag sa typ inte ett ord), osäker och det värsta är att jag verkligen betedde mig fult och fegt – svek min bästa väninna.
Jo, ska sägas: en av killarna, alfan, blev humanare i vuxen ålder och försökte faktiskt under en klassträff åratal senare be om ursäkt.