Dag: 11 oktober 2018

Satt just med min dotter, snart 15 år, och fyllde i blanketterna som hör till en stor hälsogranskning på högstadiet. Min dotter utvecklades väldigt tidigt, såg redan i 11-12-årsåldern ut som en mogen kvinna. Har former och är mullig. Jag har aldrig kört hårt med bantning, för det är inte för barn. Hör till saken att hon även är väldigt lång.

Jag som mor har alltid trott hon varit nöjd eller i alla fall okej med sig själv, men BANG! Det visade sig just att hon inte var. OK, tonårstänkande, var min första tanke. Men jag frågade henne, och efter en stund kom det fram att hon ofta får höra om sina stora bröst. Och att hon tidigare känt sig stor och klumpig. Händelsen utspelade sig på en dansskola där det inte fanns passande kläder, utan nya måste sys, efter att dansläraren sagt att kläderna inte endast bör passa dansen, utan även kroppen! Dansläraren var kvinnlig, brösten skulle täckas in ordentligt och ”valkarna” gömmas in. Det rann mycket ut av min dam som i mina ögon är söt o vacker trots storleken. Hennes dansintresse är noll, eftersom hon aldrig var tillräckligt bra på grund av sitt utseende – och idag dansar hon inte längre.

Jag vill bara med detta uppmärksamma hur djupa sår vi kan lägga i ungdomarnas själar, genom att kommentera utseende ellerr storlekar. Idag kämpar vi med att hon skall våga ta kontakt med vänner mer och en dag våga sig ut i kärlekslivet – trots stora bröst, som hon hoppeligen en dag kan och får vara stolt över utan att det ses som sexuellt, hon är en kvinna snart!

Att bli våldtagen i ett förhållande.

Inser att det är precis det som har hänt mig i några förhållanden. När mitt nej har gjort honom upprörd/ledsen och jag inte vågar säga nej igen. ”Du vill nog bara du känner mig inne i dej” är en av motkommentarerna.

När jag inte ger samtycke, visar med hela min kropp att jag inte vill men min mun inte vågar säga ordet sluta. När tårarna rinner ner från kinden och jag döljer dom så inte han ska bli illa till mods. Äckelkänslan och skammen som sköljer över min kropp samtidigt som han tar mig utan hänsyn om att det gör ont. När man försöker fly in i sitt huvud till en annan plats.

Att vara rädd för att kissa flera dagar efteråt för att det gör ont.. har senare insett att kissa efter förlossningen är ingenting mot smärtan efter hur det var efter dessa tillfällen.

Men jag har aldrig sett det som våldtäkt förrän jag läser här och inser att det är ju precis vad det är, de har våldfört sig på min kropp. De har haft sex med mig mot min vilja men eftersom vi var tillsammans då när det hände så omedvetet har jag åsidosatt känslan, upplevelsen. ”Man ska ju ställa upp för sin man för annars hittar de någon annan som kan göra det åt dom”

Att i 30-års åldern inse att det de gjorde var fel gjort av dom, det var inte på mig som inte hade lika stor lust som dom, det var inte något fel på mig som inte gillade det. Att inse att det de gjorde var ett stort övertramp. När pusselbitarna faller på plats.

Att i 30-årsålder inser vad man har tänkt för att skydda sig själv, att inse vad som egentligen har hänt.

Det är inte min plikt som kvinna att se till att mannen inte blir sexuellt frustrerad!

Trots att detta hände för flera år sen så är det nu först jag inser vad som har hänt, jag har blundat för sanningen i alla dessa år.

Jag studerade och hade precis avslutat ett pass i gymnastik. Väl inne i omklädningsrummet hör jag att min telefon plingar till och jag ser i ögonvrån att jag fått ett meddelande. Fortsätter diskussionen med studiekompisarna och läser snabbt namnet på avsändaren. Stannar upp och tänker, det här är väl märkligt att han sänder mig meddelande.. Måst vara något viktigt då han hör av sig eftersom vi aldrig tidigare haft telefonkontakt i andra sammanhang än när vi jobbade på samma skola något år innan. Jag bestämmer mig för att vänta med att läsa meddelandet tills jag hunnit ut ur omklädningsrummet men av någon anledning kan jag inte låta bli att läsa, det kan ju handla om ett vikariat och det vill jag inte missa.

På den tiden hade jag en telefon som man kunde ta bilder med men kvaliteten var verkligen inte den bästa och skärmen var liten. Samtidigt som jag packar ihop mina grejer öppnar jag meddelandet och ser att jag fått en bild. För telefonen närmare ansiktet för att kunna se vad det riktigt är han har skickat.. Ni kan föreställa er hur telefonen flyger i golvet när jag till sist ser att läraren har skickat en bild på sitt stående kön med sitt slemmiga flin i bakgrunden. Texten löd något i stil med “Saknar dig, väntar på att du slutar jobba”.

Samtliga blickar i omklädningsrummet är riktade mot mig efter att jag skrikit högt och tappat mobilen i golvet. Jag förklarar vad som just har hänt och tänker att kollegan skickat meddelandet till fel person och att det egentligen var tur att just jag fick det och inte någon annan i hans telefonbok. Jag menar, herreguuuuud så pinsamt för honom när han inser att det inte var hans fru som fick meddelandet utan jag. Jag får hjälp av några studiekompisar att svara på meddelandet för att rädda den otroligt pinsamma situationen så gått det går. Vi skriver något i stil med: “Ojdå, fick nyss ett väldigt märkligt bildmeddelande av dig. Tror visst att du skickat fel. Jag har redan glömt hela händelsen, gör du det också! mvh…”

Mina kompisar och jag skrattar åt händelsen och fortsätter till följande lektion. Fick inget svar av kollegan och jag tänkte att han högst antagligen sjunkit genom jorden pga pinsamhet och skam. Någon timme senare plingar det till igen i min telefon och jag får en ny bild. Nu är inget roligt längre och jag fylls av obehag.

Senare samma kväll berättar jag för min sambo vad som hänt. Vi svarat på meddelandet tillsammans i stil med: “Jag vill inte ha flera bilder av dig!” och bestämmer också att jag ska hota med polisanmälan ifall jag får en till bild.

Nästa morgon går jag till skolan som vanligt. Precis innan första lektionen plingar det till i telefonen och en tredje bild dyker upp med texten “Ville bara önska dig god morgon”. Nu är mitt mått rågat och jag meddelar min kollega att ifall han inte slutar kommer jag att anmäla honom innan dagen är slut.

Jag får inga fler meddelanden.

Något år senare möts vi i folkmängden på stafettkarnevalen. Jag fryser till is när han ser på mig och hälsar precis som ingenting skulle ha hänt. Jag tittar på honom och ändrar inte en min. För mig finns han inte och jag hoppas att vi aldrig någonsin kommer att vara tvungna att jobba på samma arbetsplats igen.

Det jobbiga är att lärarkåren i svenskfinland är liten. Att vi två råkar jobba inom samma region gör ju inte saken bättre. Årligen träffas vi minst en gångpå ett sportevenemang. Varje år stålsätter jag mig innan turneringen och håller tummarna för att vi ska slippa mötas på planen. Skulle vi göra det så hoppas jag att min inre bild blir sann “han flyger över sargen med huvudet före”.. om jag kommer våga möta honom på planen återstår att se. Det är lätt att intala sig att man är modig men verkligheten där och då kan vara en helt annan.

Jag jobbade en sommar som diskplockare på en nattklubb. Diska, plocka undan glas och se till att toaletterna var i skick hörde till arbetsuppgifterna. Även städa upp spyor samt om någon kissat på fel ställe.

Den här kvällen hade någon spytt på golvet på herrtoaletten och jag skulle städa upp det. När jag stod på knä och städade det värsta kom en man och ställde sig framför mig och visade sitt könsorgan. Minns inte vad han sa men minns känslan. Fy fan för att ta sig rätten att visa sitt könsorgan för en restaurangpersonal som står på knä och torkar spyor.

Att bli tafsad på var rutin. Vaktpersonal kastade aldrig ut otäcka gäster som besvärade oss, även om vi sa till. Tafsandet var normaliserat.

Det här skedde en gång på en efterfest hos en god vän. Det var lite blandade typer på festen, men min erfarenhet fram tills då var att man kunde gå och lägga sig och sova nånstans utan att bli antastad. Så, som många andra gick jag och la mig för att sova på övrevåningen, i ett loftaktigt utrymme när jag inte orkade festa längre. Efter ett tag vaknar jag av att någon har satt sin hand innanför mina brallor. Jag blir förvånad, chockad, och reagerar liksom inte först för det här är inget jag förväntat mig. Jag ligger med ryggen mot denna människa och vet inte heller vem det är som gör såhär, jag förstår bara att snubben är rätt rejält packad. (Än idag vet jag inte vem det var, och tror inte jag vill veta heller). Som tur är reagerar en annan kille i närheten. Han fäller en ganska vag kommentar, men som tur är räcker den för att få denna snubbe att sluta vara innanför mina brallor, och för mig att fatta att nåt galet håller på och händer här. Killen som fäller kommentaren säger ”jaha, vissa passar tydligen på att ta för sig”. Jag drar mig undan, och snubben slutar fingra på mig, och flyttar sig till ett annat ställe. Jag sover vidare, och känner mig inte direkt otrygg, men det faktum att det här är hur många år sen som helst, och att jag fortfarande kommer ihåg kommentaren som fick detta att sluta ordagrant, visar ju ändå att händelsen satt spår i mig.

Sensmoral: killar, se till att inte bli så fulla på fest! Åtminstone inte om ni är benägna att tafsa på kroppar som inte tillhör er och på personer som inte har en chans att samtycka till vad ni håller på med.

Jag har både i jobb och på skjutbanan fått utstå elaka kommentarer, blickar och nyp på baken. Jag var en av få flickor som började tidigt med skytte och när jag utvecklades relativt fort i tonåren så märktes det tydligt att jag inte var karl. Det var allt från blickar och kommentarer som relaterade direkt till sex (med tanke på att vi var i tidiga tonåren så kunde vi absolut inte veta så mycket om sånt) till nyp i baken och på brösten. Sen från vissa var det rentav elak kommentarer när jag gjorde det som hörde till pojkarna och jag klädde mig som en pojke och mera därtill. Det var endast bland några av de äldre jag kunde få respekt för vad jag gjorde.

I mitt högstadium hade flickorna och pojkarna skilda gymnastiktimmar men den här gången hade vi gemensam timme med pojkarna och deras manliga gympalärare. Vi skulle skrinna och jag gnällde på att jag inte ville ha hjälm. Gympaläraren svarade att om han får en puss slipper jag att ha hjälm.

För ett par år sedan anmälde jag ett sexuellt övergrepp till polisen. Då förhöret led mot slutet uppmuntrade den manliga polisen mig att inte låta detta hämma mig, att jag ska fortsätta gå ut men att jag bör ju ändå vara på min vakt – jag vet ju nu hur det blir då ”karlarna får i sig brännvin”.

Som 19-åring var jag ute på krogen och träffade på en kille som jag var bekant med sedan tidigare. Han hade alltid varit väldigt snäll och jag tyckte han var trevlig. Han ville följa med mig hem vilket jag var ok med, men påpekade att jag inte ville ha sex. Det var ok sa han. Vi kommer hem till mig, vi lägger oss och jag somnar. Vaknar av att han har sex med mig. Jag får panik, fryser till och börjar sedan i min berusade tonårshjärna formulera tankar om att jag nog säkert ville det här egentligen. Det alternativet kändes lättare att acceptera än att ha blivit våldtagen liksom. Tog mig 8 år att bryta det tankemönstret och faktiskt inse vad som hänt.

Förutom den specifika händelsen har det varit mycket tafsanden, kommentarer och obehagliga blickar. Ett axplock: Arbetade på färja ett tag, där manliga passagerare bl.a. försökt dra in mig i förråd och stoppat upp händerna innanför min kjol. Då jag arbetade på fabrik lyste en gång en kollega på mig med en värmelampa för att ”kolla hur het jag var” osv. Finns tyvärr hur många historier som helst.

Var på undersökning hos en kvinnlig gynekolog. Läkaren undersöker med ”instrumentet” och det tar extremt ont. Jag ber henne att sluta, skriker och gråter men till svar får jag ”Sluta skrika, folk kommer ju tro jag gör dej illa. Du är kvinna nu och ska kunna ta smärta.” Jag bet mig själv i läppen och bad att det snart skulle vara över.

Till saken hör att jag 10 minuter innan anförtrott henne att jag blivit gruppvåldtagen och att jag är väldigt nervös inför undersökningen (av självklara skäl)…

För lääänge sen började jag jobba som sekreterare på ett nyhetsbolag, chefen tyckte att jag skulle komma tidigare på morgnarna så att vi kunde gå igenom…nåt… Han tafsade aldrig men kom alldeles för nära, hade svårt att uppfatta vad han sa för var upptagen med att dra mig undan, en gång satt jag på fönsterbrädet bakom mitt skrivbord.

Stod inte ut, var helt ensam och fick nog, så jag sa upp mig efter ett par månader. Då fick jag höra av arbetskamraterna att de bara väntat på min reaktion??? Jag var ju inte alls den enda…

En tid efteråt satt jag med ett gäng där tre karlar började berätta verkligt snuskiga, under bältet vitsar. De försökte överträffa varandra. Fick nog och frågade om det handlar om ”siitä puhe mistä puute” och då tog det slut. Jag var jäääättestolt över mig själv!

Jag hoppas att dethär leder till att kvinnor börjar säga ifrån på skarpen genast.