För lääänge sen började jag jobba som sekreterare på ett nyhetsbolag, chefen tyckte att jag skulle komma tidigare på morgnarna så att vi kunde gå igenom…nåt… Han tafsade aldrig men kom alldeles för nära, hade svårt att uppfatta vad han sa för var upptagen med att dra mig undan, en gång satt jag på fönsterbrädet bakom mitt skrivbord.
Stod inte ut, var helt ensam och fick nog, så jag sa upp mig efter ett par månader. Då fick jag höra av arbetskamraterna att de bara väntat på min reaktion??? Jag var ju inte alls den enda…
En tid efteråt satt jag med ett gäng där tre karlar började berätta verkligt snuskiga, under bältet vitsar. De försökte överträffa varandra. Fick nog och frågade om det handlar om ”siitä puhe mistä puute” och då tog det slut. Jag var jäääättestolt över mig själv!
Jag hoppas att dethär leder till att kvinnor börjar säga ifrån på skarpen genast.