Dag: 13 oktober 2018

Var 19 år, var på musikfestival med min tjejkompis och hennes pojkväns gäng. Vi festade på tältområdet och en av hans vänner började prata med mej. Han verkade trevlig tills han frågade om han fick kyssa mej och jag sa nej, då gjorde han det iallafall. Jag knuffade undan honom och gick bort.

Ett tag senare (minuter? Timmar? Minns inte) satt några av oss i ring, pratade och skrattade, jag satt i en tältöppning. Var rätt full vid det laget. Från ingenstans kommer samma kille flygande på mej och drar in mej i tältet, ingen reagerar. Han lägger sig på mej, kysser mej och börjar dra av mej kläderna. Jag har frusit i panik och kan inte göra något, inser nånstans att ”nu går det åt helvete”. Tack å lov kommer min kompis och hennes pojkvän inflygande i tältet, dom är upptagna med varandra och ser inte vad som händer, men killen blir distraherad och jag återfår min handlingsförmåga.

Jag skyndar mej ut ur tältet, fortsätter festa och njuta av festivalen. Det är först månader senare som jag orkar/vågar tänka på saken och berätta för någon.

Jag skattar mej lycklig över att han blev avbruten, och sen dess har jag alltid varit på min vakt och flytt fältet så fort minsta lilla varningsklocka har ringt (vilket hänt beklagansvärt många gånger).

Kan inte ens räkna alla gånger olika män har kommit fram till mig på den lokala krogen och frågat ”Får jag en puss?”. Tidigare brukade jag inte bry mig, bara svänga mig om eller gå och ställa mig någon annanstans och sedan konstigt nog få vara i fred.

På senare år har jag fått mer skinn på näsan. Då någon frågar mig om han sku kunna få en puss brukar jag oftast ställa en motfråga: Ser jag ut som någon som delar ut pussar på begäran? Svaret brukar oftast vara att ja nå du har säkert din pojkvän här. När jag sedan konstaterar att nej ingen pojkvän, men min flickvän är här. Här kommer det som stör mig mest: Aj flickvän, men henne har du nog bara för att du inte har fått tillräckligt ofta o hårt av en kar. De här juvelerna tar konstigt nog oftast illa upp när jag säger att jag tycker synd om de kvinnor de kanske nångång har haft i och med att de tydligen inte frågar kvinnorna vad de tycker om.

Det tog så himla många år innan jag förstod rätten till min egen kropp.

Första riktiga minnet jag har är när jag busar med killar i gympasalen i sexan. Springer in i rummet madrasser och slänger mig där, varpå det var fritt fram att ta mig på brösten.

Det värsta av allt var att jag int förstod att detta var fel, ingen hade talat om rätten till min kropp.

Nån dag innan jag skulle fylla femton tjatade min dåvarande pojkvän på mig att få ta min oskuld. Jag var inte med på idén, men efter att han hotat med att lämna mig så gav jag med mig. Den här killen misshandlade mig psykiskt och fysiskt kommande 3 år..

Eftersom jag alltid har haft lite skev självbild har jag gått med på saker som jag inte alltid velat men också använt min egen sexualitet för att få min egen vilja fram.

Så när nån stigit över gränsen så har jag ofta tänkt ”som man bäddar får man ligga”

Idag har jag en fyraårig dotter.

En dag när jag hämtade från dagis så kommer personalen fram och berättar att två pojkar dragit ner hennes byxor och petat med pinnar på rumpan. 4 år!!

Personalen tog detta på största allvar och pratat med alla inblandade. Vi har varit in på extra möten och aktivt valt att inte få veta vilka dessa pojkar är.

Hur ska man kunna förklara för en fyraårig tjej rätten till sin egen kropp? Vi pratar om det hemma ofta! MEN gör dom här killarnas föräldrar det?

Då jag var ung och naiv, kanske 17-18-åring, liftade min kompis och jag med en medelålders karl. Han verkade trevlig där han satt och småpratade och berättade bl.a om sin 6-åriga son.

Då vi åkt halva vägen (av den 20 km långa sträckan) stannar han plötsligt och säger: ”nu kör jag inte längre förrän ni har sett på medan jag runkar.” 

Jag greps av panik. Där satt vi i en bil med en okänd man, mitt ute på mörka landsbygden, där inte en annan bil eller människa syntes till.

Hade jag inte haft min rappkäftade kompis med, vet jag inte hur det skulle ha slutat. Hon skällde ut honom till den grad att han hastigt i total tystnad körde oss dit vi skulle.

Följande grej hände för 6 år sedan. Jag hade varit på arbetsintervju 1 och blev kallad på arbetsintervju 2 till samma företag (till en annan ort) med en person i högre position som hade det sista ordet om huruvida jag får arbetet eller inte.

Första intervjun gick bra och fick förstå att jag har goda chanser att få jobbet. Andra intervjun på den andra orten gick också bra, tills slutskedet. Det var alltså en manlig person i hög position inom företaget som intervjuade mig. Där satt han i sin fåtölj i sin snofsiga kostym och synade mig från topp till tå. Undrade var jag bor, med vem jag bor.

Innan intervjun slutade sa han att han ännu har ett test han vill göra på mig, ett såkallat ”PIPI-test” som alltid brukar utföras på de intervjuade. Jag fattade inte vad det var fråga om, och tyckte redan vid detta skede lät lite underligt.

Nummer 1, vilket är det första PI, är att föreställa sig en scen:

Du är på en firmafest, eftersom denna firma har för vana att ordna ordentliga ”PIkkujoulut” (varifrån det första ”PI” kommer) underströk han. Föreställ dig att en person i högre position är väldigt berusad, och din uppgift är att ”ta hand om honom” och se att ”han inte gör bort sig” osv. Gör du detta?

Det andra ”PI” är denna scen:

Du kommer på morgonen till arbetsplatsen och samtidigt kommer det kunder som är på väg in på samma gång. Ytterdörren är låst, och har ett kodsystem man inte knäpper in, utan man har en kod man måste säga. Denna kod är PILLU. Hur gör du?

Jag blev så till mig så minns inte ens vad jag svarade. 

Till saken hör att jag fick jobbet. Men jag tackade nej. Sa till kvinnan som ringde mig (från den enheten där jag skulle ha jobbat) att jag aldrig skulle kunna jobba för ett företag där det jobbar en sådan person i chefsposition.

När jag var 19 år var jag nyutexaminerad frisör och hade en hel del lediga tider i schemat så hade därför också en hel del drop in kunder. Det var en man som kom in och jag hade tid genast så han satte sig i stolen och jag satte kappan på och började klippa. Jag minns att han påpekade hur vacker jag var och om han inte kunde få en bild av mig. Jag skrattade obekvämt och sa nej. Jag märkte att mannen inte släppte mej med blicken, ens för en sekund. Började känna mej obekväm men klippte på. När jag klippt bakhuvudet och flyttar mej för att klippa sidorna blir jag på 1 sekund iskall i hela kroppen av skräck. Jag ser en hand under klippkappan som snabbt går upp ner upp ner. Fortfarande släpper han mig inte med blicken. Jag kopplar på någon slags autopilot och klipper med skakande händer klart medan han runkar med blicken fastspänd i mig. Jag försökte läsa hans namn från kortet när han betalade men jag var i sådant chock tillstånd att jag inte kunde registrera bokstäverna. Här frågar han igen en gång om han inte kan få en bild på mej för att han tillverkar skulpturer och skulle så gärna göra en av mig. Efteråt går jag in i vårat personalrum och brister ut i gråt. Min chef tar mej som tur på allvar och ringer s-gruppen och ber om hans namn från s-kortet han registrerat men de kan inte ge ut det utan en brottsanmälan. Jag anmäler inte för jag är säker på att ingen skulle tro mig.

Den här jäveln går ute nånstans i svenskfinland och har säkert inte tänkt på detta sen dess. Samtidigt som jag slutade jobba som frisör så snabbt jag hade möjlighet, och skulle aldrig gå tillbaka på grund av att han förstörde frisöryrket för mig. Men det värsta var nog ändå att få höra att jag skulle ta det som en komplimang, att han tyckte jag var snygg.

Redan på dagis fick jag uppleva känslan av att andra tog sig friheten till min kropp. Några pojkar (vars äldre syskon eller föräldrar inte gömt sina porrfilmer och tidningar) bestämde sig för att vi skulle leka detta i ett så kallat kuddrum. Minns många detaljer och att de ville att jag skulle klä av mig naken och lägga mig underst. Jag frågade varför jag måste lägga mig underst och kände att detta inte var en okej lek på lika villkor. Killarna svarade bara att det skall vara så. Finns tyvärr många andra detaljer jag väljer att bespara er från. Nu idag förstår jag att upptäckten av detta material kan ha varit skrämmande för pojkarna och att man som liten ofta försöket bearbeta skrämmande händelser och upplevelser med lek. Dock inget ändå som rättfärdigat personalens helt horribla agerande. De beskyllde såklart mig och den andra flickan för att vi följt med in i kuddrummet och att pojkarna var kära i oss och då fick man nog utstå en del saker helt enkelt. I dagens läge skulle jag om det var mina egna barn tagit tag i saken och det skulle mina föräldrar också ha gjort om de visste om detta. Jag vågade aldrig berätta för dem om detta, inte heller om kladdande män i vår absoluta närhet osv. Man fick som sagt redan som liten flicka på förskola av pedagogerna som fanns där att skydda en lära sig att man inte har rätten att värja sig från oönskad kroppskontakt.

När jag var 11 förstod jag inte varför min pappa valde att genera mig med att berätta åt sina ”kompisar” vid köksbordet att jag var stor nu och hade fått min första mens…..(var detta någon varning?)

Jag minns att jag (11-12år) en natt (efter en ”fest” igen) vaknade av att en hand smekte min rumpa och mitt lår, han mumlade om hur fin jag var och berättade tydligt vad han ville göra med mig….

Den gången fann jag mig ganska snabbt, bytte skräck mot ilska och sparkade till honom, som i fyllan trillade i golvet och gick ut ur mitt rum….

Vågade inte somna om den natten heller…..

Jag vet vad han och flera andra av pappas ”kompisar” heter men har aldrig gjort en anmälan…. mycket annat har krossat självkänslan och självförtroendet och skulle nog inte klara av mer om jag inte blev trodd i en anmälan.

En helt vanlig lördag sen eftermidag – Man känner hur den avslappnade stämningen från dagens lek shiftar över till stel tysthet och spänning. Pappa kommer nog snart hem från fiskeresan. Kommer han hem ensam eller kommer hela skocken av brännvinsstinkande män att överta huset? Det vet man aldrig.

Ser hur ljuset i mammas ögon släcks, hon stänger av allt för att klara av ännu en dag av helvetet som var vår vardag. Enda som var skillnaden från helger och vardagar var att på veckorna var det nätt och jämnt ingen alkohol inblandat och inga fyllegubbar i huset men då hade vi pappa som såg till att vi visste vad livet är….

Vi hör tjut och hojt på gården jag går in i mitt och storebrors rum och storebror springer och kollar läget med mamma och lillebror, sen springer han tillbaka till vårt rum.

Det väller in högljuda fisk- och brännvinsstinkande gubbar. Hör pappa som ger precis som alltid en högljud ”lekfull” örfil åt mamma, vissa gånger väljer han bara demonstrera framför alla hur man ”känner på en kvinna”, ser mamma som är svart i blicken hon känner inte efter. Vågar inte säga nåt för så många gånger har det lett till ett sjukhusbesök och helgbesök på skyddshemmet. Det är inte värt det tycker hon.

Kvällen blir bara mera och mera högljudd, jag försöker smyga i skydd av storebror till toa för har varit pissnödig redan säkert i timmar. Jag våger inte gå ensam för jag vet hur det blir.

På väg tillbaka till rummet upptäcks vårt smygande och en av männen som jag känner från förr, han suttit hos oss så många gånger förr. ”Nä men si på fan! Här har vi ju den söta tösen!! Kom hit så ska vi se på dej. Har ni sett vackrare!?” Mamma vaknar kliver in och säger att ”Låt ungarna vara och roa er med annat, vuxna män.”

Pappa reser sig upp och det bulrar ”Har nån frågat nåt av dig kvinna? När ska du satan lära dig att hålla käften?” Jag ser vart det är på väg. Vill inte att mamma ska få stryk igen så jag kliver fram och kvittrar något för att pappa ska släppa fokuset från mamma.

Ögonen lyser på dessa äckliga ting. Jag reser från famn till famn och alla ska ha mig ”hoppa i famn” och känner hur den välbekanta mannen tar sin tid. Han ska pussa mig över hela ansiktet, sveper håret bort från nacken och för handen från huvudet längs nacken och ryggen, sen hoppandet som med alla bara att jag hör hans andetag, flämtandet och hur hans byxa känns konstig. Jag är skräckslagen, jag vet att detta inte okej, inget av det men vet att det räddade skinnet för mamma… den kvällen i vart fall. Som bravur har pappa mig att mannekänga med att gå fram och tillbaka på det långa matbordet.

När jag väl lyckas slinka ner och springa till vårt rum hör jag på vägen mamma snyfta i soffan. Vår lilla mamma…

Det här var vardagsmat. Långt i från de värsta kvällar men första gången då jag blev ett objekt en stund som kändes som en evighet. Storebror kokade av ilska, han ville hämnas. Den dagens skulle komma. Den kvällen var jag bara 5, storebror 7 och lillebror 1.

När jag växte upp minns jag hur jag tänkte ofta på hur jag aldrig skulle låta mina barn uppleva samma saker vi i vår familj fått uppleva. Fyllgubbar, våld, otrygghet, våldtäkter under eget tak…. inget av de skulle mina barn behöva se.

Ännu har man fått uppleva allt för många händelser där sexuella övergrep har ägt rum. Inte bara av män utan även av tjejer. Och sen blivit horstämplat. Under min tid med cancerbehandlingar tog jag tag i saken och jobbade mycket med allt det man fått uppleva, för att förlåta (inte samma sak som att samtycka!) och låtit mig helna. Men den processen kommer att räcka länge. Ärren kommer nog alltid att finnas där.

Jag är sjukt stolt över att jag inte fortsatte detta arv som tycks ha upprepat sig generation efter generation. Mina barn har hos mig fått ha hemmet som en fridstad utan rädsla av något av detta. Min äldsta dotter har grunder till självförsvar via Taekwondo och hoppas att det kommer att hjälpa henne om sånt tillfälle kommer. Jag innerligen hoppas att de slipper…. att ingen skulle behöva uppleva sånt här, som ändå tycks vara vardag.

Jag är inte liten till storleken och har flera gånger fått höra av pojkar/män om hur stor jag är och att ingen gillar någon som är sådär stor. Men ändå fast jag är så stor och hur lite nån vill ha mig blir jag ändå tafsad på och ropad efter.

En av mina värsta upplevelser var när jag studerade. Jag var på förfest med en grupp kompisar. Både kvinnor och män. Jag litade (och litar ännu idag) på dem alla. När vi kom till baren och hade betalat för våra drinkar, så känner jag hur någon lägger sin hand på min rumpa. Jag vänder mig om och en väldigt berusad man jag inte känner viskar i mitt öra att han vill ta hem mig. Jag har inte druckit mycket och säger bestämt nej och tar bort hans hand från mig. Det var ganska mycket folk på baren och jag försöker följa efter mina kompisar till ett bord. Jag kommer inte ända fram och då känner jag ännu en gång en hand på min rumpa och samma man viskar att jag nog skall komma hem med honom. Han tycker ju att jag är så snygg. Jag säger bestämt nej igen och drar mig bort från mannen. Jag kommer fram till bordet där några av mina manliga vänner står och jag ser att den berusade manen har följt efter mig. Jag sa snabbt åt en av mina vänner att lägga armen runt mig som att vi var ett par, fast vi inte var det. När han såg mannen lade han snabbt armen runt mig och gav mannen en mördade blick. Då gav han upp och jag såg inte honom efter det.

Jag klarade mig ganska lätt undan ur denna situation, men det värsta med hela upplevelsen var att jag kände mig så hjälplös och svag när mina ord inte räckte. Mina ord räckte inte, utan en annan man måste ta ”äganderätt” över mig så den andra ska sluta tafsa.

Jag var 16 år gammal och befann mig i metron mitt på ljusa dagen. Jag hade en svart klänning på mig den dagen, en klänning som jag älskade och kände mig självsäker i. Jag satte mig ner på ett av sätena i den halvtomma vagnen när en man närmade sig. Han hade kostym på sig och en mobil i handen och jag tänkte att han kanske behövde fråga något av mig så jag log och såg lite frågande ut. Mycket riktigt frågade han mig något om närmaste hållplatsen till dit han skulle. Han fortsatte konversationen, berättade att han precis flyttat hit och om sitt nya jobb och så. Jag log och svarade på frågor och kommenterade lite, en vill ju inte verka otrevlig. Snart ändrade han dock riktning på samtalet och började komplimentera min klänning samtidigt som han lutade sig närmare. Han räckte sin mobil åt mig och bad mig skriva in mitt nummer. Jag försökte byta samtalsämne och hitta på svepskäl, men av någon anledning knappade jag ändå in mitt nummer. Han satt bredvid mig och jag reagerade plötsligt på att han hade makat sig onaturligt nära och att hans hand närmade sig mitt lår. Jag kände mig olustig och deklarerade att jag skulle kliva av på nästa station och att min mamma skulle möta upp mig där (vilket hon skulle). Jag steg demonstrativt upp och gick mot dörrarna. ”Din rumpa ser så bra ut i den där klänningen, kan du inte vända den lite mer hitåt så jag får se”, sade han då med hög röst och jag kände hur jag bleknade till och blev alldeles mållös. Ingen annan i vagnen reagerade. Jag hade aldrig fått lära mig hur jag borde reagera i sådana här situationer, så jag var tyst helt enkelt. Metron började äntligen sakta in och jag pustade ut litet, men till min fasa steg mannen också upp och gick av med mig, fastän han egentligen var på väg någon helt annanstans. Vi var ensamma på perrongen och min första impuls var att springa, men innan jag hann agera på det kände jag ett fast grepp om min handled. ”Ge mig en kyss innan du går!”. Jag försökte rycka mig loss, men kände fortfarande något sjukligt behov av att inte vara oförskämd. ”Nej tack, vi träffades ju precis”. Han bönade och bad och jag började bli riktigt stressad över att vara där alldeles ensam med honom. Jag lät honom dra mig till sig, men lyckades ducka kyssen så att den bara hamnade på min panna. ”Bara”. Vad sjukt att jag tänkte så. Jag sprang ut från stationen och kände mig plötsligt fruktansvärt blottad i min korta klänning. Mamma väntade redan och jag hoppade in i bilen alldeles skakig och drog någon kort version av historian för henne. Jag kollade ner på min mobil och hade redan fått ett sliskigt sms av honom. Min mamma såg medlidsam, men också anklagande ut.”Varför gav du honom ditt nummer?!”. Jag tror det var i denna stund, när jag såg den igenkännande blicken i min mammas ögon, som det gick upp för mig att sådana incidenter skulle komma att bli en del av min vardag.