När jag var 19 år var jag nyutexaminerad frisör och hade en hel del lediga tider i schemat så hade därför också en hel del drop in kunder. Det var en man som kom in och jag hade tid genast så han satte sig i stolen och jag satte kappan på och började klippa. Jag minns att han påpekade hur vacker jag var och om han inte kunde få en bild av mig. Jag skrattade obekvämt och sa nej. Jag märkte att mannen inte släppte mej med blicken, ens för en sekund. Började känna mej obekväm men klippte på. När jag klippt bakhuvudet och flyttar mej för att klippa sidorna blir jag på 1 sekund iskall i hela kroppen av skräck. Jag ser en hand under klippkappan som snabbt går upp ner upp ner. Fortfarande släpper han mig inte med blicken. Jag kopplar på någon slags autopilot och klipper med skakande händer klart medan han runkar med blicken fastspänd i mig. Jag försökte läsa hans namn från kortet när han betalade men jag var i sådant chock tillstånd att jag inte kunde registrera bokstäverna. Här frågar han igen en gång om han inte kan få en bild på mej för att han tillverkar skulpturer och skulle så gärna göra en av mig. Efteråt går jag in i vårat personalrum och brister ut i gråt. Min chef tar mej som tur på allvar och ringer s-gruppen och ber om hans namn från s-kortet han registrerat men de kan inte ge ut det utan en brottsanmälan. Jag anmäler inte för jag är säker på att ingen skulle tro mig.
Den här jäveln går ute nånstans i svenskfinland och har säkert inte tänkt på detta sen dess. Samtidigt som jag slutade jobba som frisör så snabbt jag hade möjlighet, och skulle aldrig gå tillbaka på grund av att han förstörde frisöryrket för mig. Men det värsta var nog ändå att få höra att jag skulle ta det som en komplimang, att han tyckte jag var snygg.