En helt vanlig lördag sen eftermidag – Man känner hur den avslappnade stämningen från dagens lek shiftar över till stel tysthet och spänning. Pappa kommer nog snart hem från fiskeresan. Kommer han hem ensam eller kommer hela skocken av brännvinsstinkande män att överta huset? Det vet man aldrig.
Ser hur ljuset i mammas ögon släcks, hon stänger av allt för att klara av ännu en dag av helvetet som var vår vardag. Enda som var skillnaden från helger och vardagar var att på veckorna var det nätt och jämnt ingen alkohol inblandat och inga fyllegubbar i huset men då hade vi pappa som såg till att vi visste vad livet är….
Vi hör tjut och hojt på gården jag går in i mitt och storebrors rum och storebror springer och kollar läget med mamma och lillebror, sen springer han tillbaka till vårt rum.
Det väller in högljuda fisk- och brännvinsstinkande gubbar. Hör pappa som ger precis som alltid en högljud ”lekfull” örfil åt mamma, vissa gånger väljer han bara demonstrera framför alla hur man ”känner på en kvinna”, ser mamma som är svart i blicken hon känner inte efter. Vågar inte säga nåt för så många gånger har det lett till ett sjukhusbesök och helgbesök på skyddshemmet. Det är inte värt det tycker hon.
Kvällen blir bara mera och mera högljudd, jag försöker smyga i skydd av storebror till toa för har varit pissnödig redan säkert i timmar. Jag våger inte gå ensam för jag vet hur det blir.
På väg tillbaka till rummet upptäcks vårt smygande och en av männen som jag känner från förr, han suttit hos oss så många gånger förr. ”Nä men si på fan! Här har vi ju den söta tösen!! Kom hit så ska vi se på dej. Har ni sett vackrare!?” Mamma vaknar kliver in och säger att ”Låt ungarna vara och roa er med annat, vuxna män.”
Pappa reser sig upp och det bulrar ”Har nån frågat nåt av dig kvinna? När ska du satan lära dig att hålla käften?” Jag ser vart det är på väg. Vill inte att mamma ska få stryk igen så jag kliver fram och kvittrar något för att pappa ska släppa fokuset från mamma.
Ögonen lyser på dessa äckliga ting. Jag reser från famn till famn och alla ska ha mig ”hoppa i famn” och känner hur den välbekanta mannen tar sin tid. Han ska pussa mig över hela ansiktet, sveper håret bort från nacken och för handen från huvudet längs nacken och ryggen, sen hoppandet som med alla bara att jag hör hans andetag, flämtandet och hur hans byxa känns konstig. Jag är skräckslagen, jag vet att detta inte okej, inget av det men vet att det räddade skinnet för mamma… den kvällen i vart fall. Som bravur har pappa mig att mannekänga med att gå fram och tillbaka på det långa matbordet.
När jag väl lyckas slinka ner och springa till vårt rum hör jag på vägen mamma snyfta i soffan. Vår lilla mamma…
Det här var vardagsmat. Långt i från de värsta kvällar men första gången då jag blev ett objekt en stund som kändes som en evighet. Storebror kokade av ilska, han ville hämnas. Den dagens skulle komma. Den kvällen var jag bara 5, storebror 7 och lillebror 1.
När jag växte upp minns jag hur jag tänkte ofta på hur jag aldrig skulle låta mina barn uppleva samma saker vi i vår familj fått uppleva. Fyllgubbar, våld, otrygghet, våldtäkter under eget tak…. inget av de skulle mina barn behöva se.
Ännu har man fått uppleva allt för många händelser där sexuella övergrep har ägt rum. Inte bara av män utan även av tjejer. Och sen blivit horstämplat. Under min tid med cancerbehandlingar tog jag tag i saken och jobbade mycket med allt det man fått uppleva, för att förlåta (inte samma sak som att samtycka!) och låtit mig helna. Men den processen kommer att räcka länge. Ärren kommer nog alltid att finnas där.
Jag är sjukt stolt över att jag inte fortsatte detta arv som tycks ha upprepat sig generation efter generation. Mina barn har hos mig fått ha hemmet som en fridstad utan rädsla av något av detta. Min äldsta dotter har grunder till självförsvar via Taekwondo och hoppas att det kommer att hjälpa henne om sånt tillfälle kommer. Jag innerligen hoppas att de slipper…. att ingen skulle behöva uppleva sånt här, som ändå tycks vara vardag.