Historierna är många. Jag har kanske inte levt det lugnaste livet, vilket jag har trivts med och ofta valt själv. Men jag vill ju ändå bli bemött med respekt.
Jag var 18 hade träffat en man, som var kring 25 år, några gånger på krogen. Han skulle bli sjukskötare. Vi gick hem till honom och jag var helt med på det. Vi ”började på” något smått. Men då ville han att vi skulle stå framför spegeln, jag naken han påklädd, minns hur jag motvilligt står där och tittar på då han rör mig. När vi äntligen är borta från spegeln så vill jag klä på mig, börjar ta på mina trosor som han sliter bort och tvingar in sina fingrar. På något underligt sätt lyckas jag slita mig och får med mig kläderna och klär på mig i trapphuset.
Alla gånger man vaknat upp av att ha en penis i som tvingar in sig i munnen.
Smärtan då den man älskar bjuder ut en åt sina vänner.
Att få höra att man inte ska tro att man är något är ändå kanske det som gör mest ont.