Augusti 1993, sommarevenemang. Stadsbiblioteket är fullsatt får jag höra efteråt, för lyckligtvis är jag inte på plats. Ett par år tidigare har jag debuterat som skönlitterär författare med en novellsamling som fått ett gott mottagande. Jag undervisar arbetslösa i svenska, engelska och kommunikation och arbetar på en roman. På scenen en populär finlandssvensk stå upp-trio, där varje medlem också har en individuell karriär i offentligheten. En är TV-redaktör, en annan skådespelare, en tredje rent och slätt komiker, om jag minns rätt. En av de tre, TV-redaktören som idag också är författare och som jag aldrig har träffat, ska om ett tag häva ur sig något som tystar alla skratt i salongen. Han säger så här: ”Ni har en författare här i stan som heter (mitt dåvarande namn). Och ni ska sprida ut överallt att hennes blygdläppar hänger ut.”
På kvällen dagen efter fick jag besök av en god vän som var uppenbart nervös, vi hade kommit överens om att träffas långt tidigare. Hon hade varit på plats i biblioteket och vårt samtal kom naturligt nog att handla om evenemanget. Jag anade inget ont men märkte att något var på tok. Så småningom lyckades jag lirka ur henne vad det var frågan om, även om hon inte förmådde avslöja alla detaljer. Jag blev skakad förstås, men först följande morgon då tidningen kom uppdagades allt. Tidningen hade haft den goda smaken att publicera ett helsidesreportage där just den här speciella ”kulturprofilen” citerades till fullo och mitt namn därmed nämndes på nytt. På ledarsidan omtalades jag som ”den drabbade kvinnan” som, om hon inte själv förmådde göra rättssak av det hela, genast borde få en grupp kvinnor som skulle göra det för hennes räkning. Av två vidriga ting vet jag inte vad som var vidrigast. Ståupparna eller uthängningen i pressen, och den förbannade skenhelighet den motiverades med av den, sorgligt nog, kvinnliga redaktören: ”Hela landskapet visste ju ändå redan.” Nej, hela landskapet nås faktiskt inte av ett kulturevenemang i biblioteket.
Under hela augusti månad var de tidningarna fyllda av fallet. Den andra tidningen publicerade aldrig mitt namn. (En profilerad journalist) skrev om det i en annan finlandssvensk tidning, helt korrekt. Han kontaktade en jurist, som bedömde saken som så att ståupparen förmodligen skulle ha blivit dömd för ärekränkning om jag valt att gå vidare. Vad gjorde då jag? Beslöt att i helvete heller någon ska få tala om för mig hur jag hanterar det här. Jag skrev en insändare där jag gjorde klart att jag aldrig hade träffat ståupparen och att han bara hade lyckats skita ner sig själv. Jag har aldrig hållit huvudet högre. Det var en effektiv strategi för överlevnad i småstaden. Men med tiden märkte jag hur illa alltsammans hade berört mig. Jag kunde inte se typen på TV, blev akut illamående och gråten steg upp i halsen varje gång. I och med #metoo insåg jag att jag måste ta tag i saken. Det intressanta är att ståupparens/TV-redaktörens/författarens namn, som jag inte publicerar här, alltså redan en gång har offentliggjorts i den här komprometterande kontexten.
Det som till slut tog mig hårdast var att jag fick höra att mitt namn använts av samma typ i olika uppträdanden i andra sammanhang. Att jag aldrig blev skönlitterär författare utan sadlade om och satsade på en akademisk bana istället, har åtminstone delvis med de här händelserna att göra. De är på inget vis den enda orsaken, men jag vet att de fick mig att hata offentligheten.