Tack alla för att ni berättar. Klarar dåligt av att läsa, bläddrar, ögnar, men jag vet, jag förstår. Jag vet också att jag borde berätta min historia, men orkar jag? Besluter mig för att börja, skriva kort. Kanske någon känner igen sig, eller kanske någon vill fråga. Det är okej.
Vi var unga. Min kompis/bästis sällskapade med en kille som slog och misshandlade henne. Han var väldigt bra på att manipulera och trots allt försvarade min vän sin pojkvän. Han var smart och annorlunda och vi blev vänner alla tre.
Sedan blev vi ett par, killen och jag. Småningom var jag i samma läge som min fd bästis hade varit, men våldet mot mig var annorlunda. Det var oftast sexuellt. Det pågick i 23 år. Sexuell och psykisk förnedring, våldtäkter, vrål om äktenskapliga plikter, porrfilmer. Också annat våld, som sparkar och slag mot ställen det inte blir märken på. Men mest det sexuella. Våldtäkterna. Att bli påtvingad när som helst, i sömnen, eller då jag läste, det räckte med att jag låg ner. Eller stod upp. Eller existerade. Inte bara kuken rätt in, det också, men de oförskämda, hårda händerna i allt det privata, det som inte längre hade någon betydelse. Orden. Förlöjligandet, hånet. Min rädsla, mitt äckel. Till sist gav jag upp, räknade. Till hundra, tvåhundra, tusen, tillbaka. För att han skulle sluta, bli snäll. För att det skulle gå för honom, att det skulle ta slut, vara över.
Han var otrogen. Jag trodde inte det, som han höll på med mig, natt efter natt. Tills han blev fast. Två barn med en annan, det tredje på väg. Han berättade. Alltid, genom åren, andra kvinnor, han kunde få vem han ville. Det var bara jag som var en frigid fitta som inte ville ha honom.
Han upplevde att jag hade förstört honom, svärtat honom. Han hade funderat ut det mest djävulska straffet, det som skulle drabba mig värst. Barn skulle det bli. Han hade rätt.
Jag bröt ihop. Kröp, krälade, totalförnedrad, totalstraffad, min identitet upplöst i mikroskopiska bitar, min själ ett värkande hål. Han tog för sig, av mig, av henne, vi skulle visa vem som var bäst, vem som förtjänade honom.
Hon vann, lyckligtvis. Men jag tror inte någon av oss förtjänade honom.