Dag: 17 oktober 2018

Jag är ungefär 18 år och jobbar i en liten butik i ett köpcentrum i Vasa.

En söndag då jag jobbar ensam och det är väldigt få kunder kommer en man in. Han berättar att han gått förbi några gånger då jag jobbat och att han tycker jag är vacker. Därför måste han få mitt nummer så att vi kan ses.

Hans “komplimang” känns läbbig och det är något i hans blick som är olustigt.

Jag svarar nej, men på ett ganska lättsamt sätt. Jag minns att jag inte vill göra honom arg, jag vill inte bråka. Jag är ju på jobb.

Han börjar gnälla och be om att få mitt nummer, för då kan vi ju lära känna varandra. Jag fortsätter avfärda honom. Det börjar kännas obehagligt att vara ensam med honom i butiken. Jag skriver ner mitt nummer, men “glömmer” en siffra och hoppas att han inte tänker på att räkna siffrorna. Han går iväg.

Nästa gång jag jobbar kommer han tillbaka. Han är ledsen för jag har ju aldrig på min telefon.

Jag försöker med att avfärda honom igen, den här gången finns det kunder i butiken. Han står kvar och väntar tills kunderna handlat klart.

Han fortsätter tjata om telefonen och börjar undra om jag gett fel nummer. Kan jag inte sätta på telefon en stund så han kan pröva?

Jag ger istället en “slarv” mejladress och säger att vi kan prata på msn messenger. 18-åriga jag tänker att jag hellre snäser av honom i tryggheten hemifrån än i butiken.

När jag loggar in på messenger tar han genast kontakt och berättar hur kär han är i mig. Jag ifrågasätter hur han kan vara det när han inte känner mig. Han överöser mig med lösryckta komplimanger. Jag dissar hans komplimanger.

Sedan vill han förstås gå på dejt. Jag svarar att jag inte går på dejt med folk jag inte känner. Han kontrar med att fråga hur jag någonsin ska lära känna nya människor då. Jag svarar att jag känner tillräckligt många människor. Nu blir han arg och överöser mig med förolämpningar istället. Jag svarar att eftersom han helt klart tycker jag är en hemsk människa så kan han gå vidare med sitt liv och lämna mig ifred.

Men nej. Jag skymtar honom utanför butiksfönstret nästa gång jag jobbar. När jag ska cykla hem följer han efter, men tur nog är han till fots. Jag cyklar åt fel håll, cyklar över innergårdar och tar cykeln över staket (så han ska anta att jag inte kan ha tagit den vägen). Säkert i onödan, antagligen gav han upp tidigare, men jag tar inga risker.

Senare försöker han be om ursäkt på messenger. Jag blockar honom.

Nästa dag är jag på min vakt. Jag ser honom i köpcentret när jag slutar, men lyckas bli av med honom genom att gå igenom olika butiker (klädställningar och hyllor i stora klädbutiker är guld när man vill bli av med någon) innan jag går ut och cyklar hem.

En annan dag möter jag honom och han cyklar också. Jag får den där isande känslan man får i magen när man ens främsta fördel inte längre är en fördel. Men det är eftermiddag så det är folk i rörelse. Jag fortsätter att cykla lugnt mot biblioteket. Han börjar cykla bredvid mig och försöker småprata. Han vill ses. När har jag tid att ses? Jag svarar inte.

Min plan är att gå in i biblioteket och smita ut genom den andra dörren, springa tillbaka till torget och hoppa på första bästa lokalbuss, ingen skillnad vart den är påväg. Hämta cykeln en annan dag. Men det behöver jag inte göra. Han är påväg till jobb, berättar han, och måste svänga av före vi når fram till biblioteket.

I efterhand är jag arg. Arg för att han inte kunde acceptera ett nej. Arg för att jag inte ringde väktare och helt enkelt bad dem att slänga ut honom när han var obehaglig. Arg för att jag känner (eller kände, jag är aningen mer “jobbig” numera) att jag vill undvika bråk istället för att säga att något är fel. Arg för att det här bara är ett exempel, ett minne. Arg för att jag inte var arg då.

Jag var 6 år gammal då jag var övernatt hos min fem år äldre kusin. Vi var bra kompisar och var ofta övernatt hos honom. Vi sov bredvid varandra på en madrass då han plötsligt satt sin hand på mig och förde den in i mina pyjamasbyxor. Han prövade olika saker och satt till slut ett finger in i mig. Som 6 årig förstod jag inte alls varför han gjorde det, det gjorde ont men vågade inte säga något. Sen satt han sin hand på mitt lår och frågade” Känns det här bra”.

När jag var 11 år gammal var jag hos min mormor och kollade på fotboll med min mormors man. Han satt sin hand på mitt lår och gick sakta neråt. Blev så skrämd men vågade inte röra på mig eller säga ett ord, minns hur jag bara tänkte ”snälla sluta, sluta”. Såg snett hur han kollade på mig samtidigt som han hade sin hand mellan mina ben.

När jag var 17 år var jag och min kompis ute. En man kom till oss och bjöd på massor med drickor till oss, och föreslog sedan om vi ska fa på efterfest till honom. När vi kom till honom kom hans kompis också som började tala med min kompis och tog henne till ett annat rum. Nästa sak jag minns är att jag är i ett mörkt sovrum med mannen och han drar min klänning upp och tar av mina trosor. Försöker ta mig bort från situationen men han håller i mig så hårt. Jag försöker säga att sluta, men han lyssnar inte. Efter en stund vill han byta position och lyckas då springa bort. Kommer storgråtande till vardagsrummet, jag och min kompis springer så snabbt vi kan bort från lägenheten. När vi kommer ut på gatan faller jag ner på marken och kan inte andas eller sluta gråta.

Men bland de värsta jag varit med om är när jag för 2-3 år sen praktiserade som kosmetolog i Vasa. Jag och min chef väntade på att nästa kund skulle komma, men vi hade åtm. en timme ledig tid före det. In vandrar två män, ca. 30åringar, och ber om massage. Min chef förklarade att vi bara gör en 30minuters ryggmassage på denna salong, vilket de efter en stund gick med på.

Kunden som min chef tog var saklig och t.o.m. frågade om han fick röra vid henne för att visa var han har ont på sin kropp.

Min kund däremot……

Han tog av sig förutom blusen också byxorna, jag försökte säga åt honom att det inte är nödvändigt men han sa att det är bekvämare så. Ok tänkte jag. Han lade sig på magen.

Jag började massagen.

Han tog om mig på midjan, jag tog bort hans händer och bad honom sluta. Han kysste min hand, jag drog bort handen och fortsatte massera. Han bad mig massera lägre ner på ryggen, jag lydde, lägre ner sa han, jag lydde, lägre ner sa han, jag sa nej. Han kallade mig vacker, jag tackade och fortsatte. När 30minuter hade gått sa jag att tyvärr är tiden nu slut och du får klä på dig och gå.

Han vände sig om så han låg på rygg, drog ner kalsongerna, pekade på sin snopp och frågade ’ändå denhär’?

Jag nästan ropade att sätt på dig dina byxor och gå, massagen är slut.

Jag gick ut ur rummet och frågade min chef om hon snart är färdig, hon svarade att snart. Hon såg säkert på min min att nu ska de här männen ut härifrån!

De betalade och gick, chefens kund verkade inte veta vad som pågick ens.

Vi gick till polisen men hade inte tillräckligt med info om dem… Men vi varnade andra salonger via en grupp på facebook.

Några kände igen dem.

Trött på att kosmetologer hålls som nå slags prostituerade,

nej du kommer inte få en happy ending.

———

Vad gäller förhållanden har jag fått stryk. Aldrig blivit våldtagen. (Tur?)

Men slagen och strypt, pga att jag är deprimerad, han tänkte att han kan avsluta mitt miserabla liv? Kanske? Han sa också att om inte jag slutar göra mig själv illa, så börjar han göra Sig själv illa….

Det är också nåt man inte kommer över…. har haft väldigt svårt att lita på män efter det.

Jag var 13 år, deprimerad (även om ja int visste det själv då) jag var på en fest med vänner och var väldigt full, hade otrolig ångest och satt under ett köksbord. En kille som jag ansåg vara min vän satte sig under bordet med mig och vi pratade, jag berättade för honom att jag känder mig ful och äcklig och han svarade något i stil med att det var jag inte alls. Som den bekräftelsekrävande tonåring ja var blev jag överlycklig och kanske smått intresserad. Festen fortsatte och han blev fullare och fullare. Resten av folket på festen bestämde sig för att hämta mat, men jag och killen stannade kvar. Vi började hångla i soffan och hade till sist sex. Vad jag senare fick höra av min kompis var att han blev ”betalad” med tobak och öl för att ligga med mig. Ja sa ju aldrig nej, men efteråt har jag aldrig känt mig mera utnyttjad än då.

En annan händelse jag minns, jag var kanske i samma ålder, var i högstadiet. Min dåvarande pojkvän och hans pojk-kompisar tog mig hela tiden på brösten ”de är ju så stora”, jag lät dem för jag visste att min pojkvän tyckte jag var cool.

Den sista händelsen jag vill berätta hände även under samma tidsperiod. Jag hade året innan haft en enorm crush på en kille i min ålder, han ringde mig då jag var inskriven på psykiatrisk avdelning för att berätta hur ful och äcklig han tyckte jag var. Ett år senare då jag var tillsammans med tidigare nämnda pojkvän så gick vi alla tre i samma skola. Killen jag tidigare hade haft en crush på hade just blivit dumpad av sin flickvän och ville prata. Vi pratade och han sa nu bara hur fin jag var osv. Han ville jag skulle suga av honom på skol-wc:n. Jag sa att det nog inte är någon bra idè men han fortsatte tjata. Jag gav med mig tillslut. Den dagen var min dåvarande pojkvän sjuk och hemma från skolan, jag skolkade följande lektion och ringde honom för att gråtande berätta vad jag gjort. Han grät, men sa att det var okej, eftersom han visste vilken manipulativ jävel den andra killen var. Han förlät mig. Samma kväll blev jag intagen på psykiatrisk avdelning, igen, för självmordsförsök. Jag klarade inte av att han förlät mig.

Nästan sex år senare vill jag fortfarande dö när jag ser någon av åvanstående människor. Jag är idag frisk och mår bra, men varje gång jag ser människorna jag associerar med dessa händelser kommer ångesten tillbaka.

Jag tjänstgjorde i en brigad i södra Finland för några år sen, och inom några veckor kom det fram vilken hatisk kultur det fanns emot kvinnor där. Att bli nervärderad, inte tas med, kallas hora etc är vardagsmat på vissa ställen. Om du presterade bra kunde det ignoreras. Du kunde ”glömmas bort” för hela dagar. Dina förslag var inte värda att lyssna på. Detta var tyvärr endast början för mig.

Jag hade en roll där jag spenderade mycket tid i skogen, med ett lag bestående endast av killar. Under min första övning med dem sade en av dem nåt när jag missade ett skott: ”detta är orsaken att kvinnor endast borde ligga på golvet med benen öppna”. Jag rasade inombords, men höll minen. Den kvällen, när dagens sysslor var slut, gick jag in i skogen och bara grät tills det inte fanns nåt kvar.

Det förvärrades stegvis. Före min tjänstgöring var slut hade jag spottats på, lämnats totalt utanför, kallats slampa, hora, fitta, idiot, kärringjävel, jag hade tafsats på, och en man hade önskat rakt emot mitt ansikte att jag skulle skjutas, för en sån dum hora var jag. Varje vecka. Jag blev stenhård, och rörde inte en min. Man blev kall inombords, som nånting dog nästan. Det kändes ingenstans mer. Men lång långt inne i mig var nånting jävligt trasigt. Det som var värst, det som kändes allra jävla mest, var att mitt befäl visste och såg allt. Och gjorde inget, förutom skrattade med.

Jag rapporterade detta vidare till diverse, högre, befäl, som alla meddelade att det ”var svårt att göra nånting åt saken” och höll en fem minuter lång peptalk till kompaniet men inte befälen. Jag bet ihop – men var så trasig inombords så jag började kräkas på söndag kväll före jag skulle tillbaks till brigaden. Jag var så rädd, och allt jag hade jobbat så hårt för höll på att rinna ut i sanden.

När dagen äntligen kom och vi åkte hem, rasade jag. Jag fick våldsam panikångest och kräktes i timmar. Sen sov jag i ca 20 timmar till. Jag kom ut i civilen och min tro på mig själv var bortblåst. Det tog mig ett år, med hjälp av min familj och vänner, och en fantastisk kille, att tro på mig själv igen. Och jag har alltid varit självsäker före detta. Så klart man ska vara tuff och tålig i försvaret, men nån gräns måste finnas. Det är tufft nog som det är. Jag klarade mig, men tänker dagligen på de kvinnor som inte är lika lyckligt lottade. Var är de nu? Överlevde de?

Jag var 32 när jag första gången fick ord på det jag upplevt och lättnaden var enorm. Dessutom av en myndighetsperson som tog mig på allvar. Jag var inte van vid att bli tagen på allvar av myndighetspersoner eller vuxna. Jag var utbytesstudent i Edinburgh och stannades av en manlig polis som gjorde en enkät över området: hur upplever kvinnor omgivningen, om vi upplevde den hotfull, var, när hur upplevdes parker, parkeringsplatser, tunnlar med mera. Hade jag varit utsatt för sexuella trakasserier och hurdana, utnyttjande (abuse), våld. Jag besvarade frågorna noggrannt och plötsligt fördes jag tillbaka till tiden för när jag berövades min oskuld och när jag nästan blev våldtagen och skuldbelagd av min lärare. Två traumatiska tillfällen som jag egentligen aldrig riktigt hade behandlat och som jag aldrig haft ord för. Nu hade jag det. Abuse.

När jag var 15 år var jag med i elevkåren och vi fick gå på studentbalen i Brunnshuset i Helsingfors, som tack för att vi var med och ordnade den. Vi bjöds på mat, vin och en drink. Jag kände ingen utom en av sångarna i kören. Han var min granne och jag var litet förtjust i honom, han var 21 år. Vi hade träffats nu och då i bussen och pratat. Jag hade också varit hemma hos honom och lyssnat på skivor och tittat på hans smycken från olika länder. Plötsligt satt jag i hans famn i baren och han grovhånglade med mig. Det var inte helt hemskt men konstigt och jag hade druckit för mycket. Mycket snart föreslog han att vi skulle gå ut och snart låg vi på en avsats på berget i Brunnsparken och mycket snart var han inne i mig och ganska snart ut igen. Där låg jag och tittade på de bleka stjärnorna som ett paket.

Sedan for vi hem till honom och fortsatte. I egentligen mening var det inte en våldtäkt, men visst kändes det konstigt. Jag hade inte tänkt mig att det skulle gå såhär och ville det egentligen inte. På morgonen tog hans mamma emot hans blodiga skjorta (min hymen) och vände och vred på den medan hon funderade hur blodfläckrna skulle gå att få ut, innan hon satte den i tvättmaskinen, utan desto mera kommentarer. Sexuellt utnyttjande var det definitivt och utan medgivande. Sedan ville han inte se mig mera, och en tid senare såg jag honom smeka grannflickan i trappuppgången. Hon var 14. Jag undrar om han har fortsatt med sin pedofili/sexuellt utnyttjande av yngre flickor, eller har det gått om med åren?

När jag såg honom för några år sedan i en butik fylldes mitt hjärta av iskyla och hat.

De andra gången var flera år senare medan jag studerade dans. Jag satt och drack mycket vin med min lärare som var gift. Plötsligt springer vi hand i hand ut i skogen, och han kastar mig på rygg och försöker dra ned min dragked på byxorna, som jag drar upp igen av och an håller vi på. Medan han krånglar fram sin kuk slingrar jag mig undan och springer tillbaka. Fylld av skam. Jag är helt förstörd av övergreppet, men han och hans frus tolkning var att det var mitt fel och så går sommaren. När det hände kunde jag inte berätta det för någon, det var ju hela mitt liv och jag skämdes otroligt och mådde illa.

En 16-åring var på disco med kompisarna.

Framåt småtimmarna hade de flesta hittat en danspartner, en pusskompis, en hångelvän eller helt enkelt bara somnat någonstans. Men inte Ulrika. Hon väntade på nattens skjuts hem och tog lite frisk luft innan hemfärden.

På en liten skogsstig, bara knappa 50 meter från lokalen hörde hon steg bakom sig. Känner en fot i ryggen, en knytnäve som flyger mot kinden.

Hon ligger yr och fasthållen på marken, mannen/pojken ifråga tillfredställer sig själv. Borstar av kläderna och går sin väg.

Idag vet jag fortfarande inte vem han var, men jag blev aldrig samma människa igen. Så ibland vet jag inte vem jag är…

Jag hör till dem som förespråkar fri amning, var som helst, när som helst, hur som helst. Men det har ett högt pris.

Jag kan ta kommentarer om att skyla mig, använda skötrum(wc) eller hållas hemma.

Men varifrån kommer alla som tycker de har rätt att kommentera mina brösts storlek, män som säger att de vill suga, de kan minnsann ge en kvinna orgasm bara genom det.

Nu har jag sex döttrar och är livrädd att samma ska hända dem. Mina två söner försöker uppfostras till män som går emot strömmen. Jag kan bara hoppas, tro och be om att jag lyckas.

Jag fyller 18 år, det är sommar och jag är ute och firar. Vid något skede av kvällen märker jag en man som står och tittar på mig med kall, lugn och bestämt blick. Jag tycker han ser lite obehagligt ut men väljer att tänka att det kanske inte är farligt. Jag märker att han är ensam vilket inte är det vanligaste i en nattklubb. Under kvällens lopp märker jag att vart jag än går så står han på ca 20 meters avstånd och kollar med samma blick. Då slår det mig att jag satt honom förut i området där jag bor. Han stirrande och följande av mig fortsätter men han försöker inte ta kontakt. Jag påpekar detta till min kompis som konstaterat att det inte är en inbillning att han konstant följer efter och stirrar på avstånd.

När jag senare är påväg hem samma kväll märker jag att han går bakom mig. Jag går raskare och vid något skede verkar det som att han inte längre följer efter mig.

Några dagar senare är jag med samma kompis hemma hos mig och kollar på film. Klockan är ganska mycket när hon far fem och jag blir ensam. Genast efter att hon stuckit så ringer hon och säger att mannen från klubben står utanför min ytterdörr nere på gatan. Vid detta skede blir jag ganska rädd och har svårt att sova men lyckas tills sist och inget händer under natten. Tills jag vaknar på morgonen och ser att jag fått ett a4 papper i posten. På pappret är det blyertsskiss, mycket välgjord, bild på ett vargansikte och under den står det ”du var vacker igår” på svenska. Jag får panik. Eftersom jag vet exakt från vem det är. Men jag vet också att jag aldrig sagt ett ord till denna person gällande mitt namn, var jag bor eller mitt modersmål.

Jag ringer min mamma som meddelar att hon genast kommer hem från lande så vi kan gå och göra brottsanmälan. Poliserna tar mig väl emot och verkar förstående över att jag upplever detta som obehagligt. Efter detta följer ett år av aktiv förföljelse. Personen i fråga dyker upp minst en gång i veckan på platser jag är på. Bakom mig på gatan, i barer och i spårvagnen. Han skapar även ett facebook konto från vilket han kontaktar mig ofta. Kontot är utan bild, vänner och han använder sig av ett pseudonym. Under detta året kontaktar han mig aldrig ansikte mot ansikte. Det känns tydligt och obehagligt att han gömmer sin identitet. Han säger aldrig hej när jag ser honom. Han hålls bara på avstånd. Men stirrar alltid.

De flesta av mina vänner stödde mig och tyckte det var förståeligt att jag upplevde situationen som obehaglig. Inte alla män i min närhet men tyvärr de flesta tyckte att jag överreagerade och att jag trodde världen kretsade kring mig. Av många fick jag höra ”han är säkert bara ensam och vet inte hur man ska närma sig”. Det är sant. Men det hjälpte inte.

Efter att han förföljt mig aktivt i ett år började det avta. Jag började se honom mindre och mindre. Först kanske bara en gång per två veckor. Sen en gång i månaden. Tills sist slutade det bara. Efter att han trakasserat mig i två år från och till. Jag kände mig dock inte ännu säker på en lång tid. Nu 5 år efter att det började kan jag dock ärligt säga att jag sällan är rädd när jag går hem eftersom jag var rädd så länge. Än idag förblir det ett mysterium vad hans intentioner var.

Jag har blivit utnyttjad av min egen pappa sedan jag var tio. Under låg- och högstadiet blev jag ”grupptagen” av killar som gav sig på mig, fällde mig på golvet, smekte mina outvecklade bröst och retade mig för att vara platt. Jag har blivit våldtagen av min pojkvän. Jag har vaknat utan trosor under ett bord och inte vetat vad som hänt, och aldrig vågat fråga eftersom allt säkert var mitt fel eftersom jag druckit. Jag har blivit kallad hora, ful (På kvällen på tom gata: ”vill du veta vad jag gör med fula kvinnor? Jag HÄNGER dem! Men bakifrån kan du kanske duga.” Jag var tolv eller tretton) och frigid. Jag har gjort tre aborter för att jag varit ensam om skyddet och inte orkat ta ansvar för det (det här tar allra mest ont). Jag har vuxit upp med ett trippelt handikapp: att vara svenskspråkig, yngre och kvinna.

Jag har bott i ett halvår i Lissabon, och jobbar nu i Rotterdam, Nederländerna. Men aldrig har jag blivit så dåligt behandlad som hemma i svenskfinland. Redan i lågstadiet började det med ”balla-balla”. Sen fortsatte det i högstadiet med horribla rop i korridoren och att någon la till mig som hatobjekt på Berusad. Jag blev kallad hora och fick klagomål på mitt könsorgan. Tydligen ska man vara skinande rakad som ett litet barn för att duga. Mamma höll om mig för att trösta och skammen fanns där varje dag. Ett ex ägnade sig åt tjatsex, tills jag gav upp och kände mig äcklad som aldrig förr av situationen efteråt. Jag skyllde på mig själv, som alltid. Någon spred graviditets-rykten och skitsnack om mig och mitt ex. Som var långt ifrån sanna. På krogen fortsatte det med ovälkommet tafs och nyp i rumpan som var långt ifrån uppskattat. Ett fyllo på gatan frågade en gång om sex och förföljde mig tills jag tog upp telefonen för att låtsas ringa någon.