Jag är ungefär 18 år och jobbar i en liten butik i ett köpcentrum i Vasa.
En söndag då jag jobbar ensam och det är väldigt få kunder kommer en man in. Han berättar att han gått förbi några gånger då jag jobbat och att han tycker jag är vacker. Därför måste han få mitt nummer så att vi kan ses.
Hans “komplimang” känns läbbig och det är något i hans blick som är olustigt.
Jag svarar nej, men på ett ganska lättsamt sätt. Jag minns att jag inte vill göra honom arg, jag vill inte bråka. Jag är ju på jobb.
Han börjar gnälla och be om att få mitt nummer, för då kan vi ju lära känna varandra. Jag fortsätter avfärda honom. Det börjar kännas obehagligt att vara ensam med honom i butiken. Jag skriver ner mitt nummer, men “glömmer” en siffra och hoppas att han inte tänker på att räkna siffrorna. Han går iväg.
Nästa gång jag jobbar kommer han tillbaka. Han är ledsen för jag har ju aldrig på min telefon.
Jag försöker med att avfärda honom igen, den här gången finns det kunder i butiken. Han står kvar och väntar tills kunderna handlat klart.
Han fortsätter tjata om telefonen och börjar undra om jag gett fel nummer. Kan jag inte sätta på telefon en stund så han kan pröva?
Jag ger istället en “slarv” mejladress och säger att vi kan prata på msn messenger. 18-åriga jag tänker att jag hellre snäser av honom i tryggheten hemifrån än i butiken.
När jag loggar in på messenger tar han genast kontakt och berättar hur kär han är i mig. Jag ifrågasätter hur han kan vara det när han inte känner mig. Han överöser mig med lösryckta komplimanger. Jag dissar hans komplimanger.
Sedan vill han förstås gå på dejt. Jag svarar att jag inte går på dejt med folk jag inte känner. Han kontrar med att fråga hur jag någonsin ska lära känna nya människor då. Jag svarar att jag känner tillräckligt många människor. Nu blir han arg och överöser mig med förolämpningar istället. Jag svarar att eftersom han helt klart tycker jag är en hemsk människa så kan han gå vidare med sitt liv och lämna mig ifred.
Men nej. Jag skymtar honom utanför butiksfönstret nästa gång jag jobbar. När jag ska cykla hem följer han efter, men tur nog är han till fots. Jag cyklar åt fel håll, cyklar över innergårdar och tar cykeln över staket (så han ska anta att jag inte kan ha tagit den vägen). Säkert i onödan, antagligen gav han upp tidigare, men jag tar inga risker.
Senare försöker han be om ursäkt på messenger. Jag blockar honom.
Nästa dag är jag på min vakt. Jag ser honom i köpcentret när jag slutar, men lyckas bli av med honom genom att gå igenom olika butiker (klädställningar och hyllor i stora klädbutiker är guld när man vill bli av med någon) innan jag går ut och cyklar hem.
En annan dag möter jag honom och han cyklar också. Jag får den där isande känslan man får i magen när man ens främsta fördel inte längre är en fördel. Men det är eftermiddag så det är folk i rörelse. Jag fortsätter att cykla lugnt mot biblioteket. Han börjar cykla bredvid mig och försöker småprata. Han vill ses. När har jag tid att ses? Jag svarar inte.
Min plan är att gå in i biblioteket och smita ut genom den andra dörren, springa tillbaka till torget och hoppa på första bästa lokalbuss, ingen skillnad vart den är påväg. Hämta cykeln en annan dag. Men det behöver jag inte göra. Han är påväg till jobb, berättar han, och måste svänga av före vi når fram till biblioteket.
I efterhand är jag arg. Arg för att han inte kunde acceptera ett nej. Arg för att jag inte ringde väktare och helt enkelt bad dem att slänga ut honom när han var obehaglig. Arg för att jag känner (eller kände, jag är aningen mer “jobbig” numera) att jag vill undvika bråk istället för att säga att något är fel. Arg för att det här bara är ett exempel, ett minne. Arg för att jag inte var arg då.