Jag tjänstgjorde i en brigad i södra Finland för några år sen, och inom några veckor kom det fram vilken hatisk kultur det fanns emot kvinnor där. Att bli nervärderad, inte tas med, kallas hora etc är vardagsmat på vissa ställen. Om du presterade bra kunde det ignoreras. Du kunde ”glömmas bort” för hela dagar. Dina förslag var inte värda att lyssna på. Detta var tyvärr endast början för mig.
Jag hade en roll där jag spenderade mycket tid i skogen, med ett lag bestående endast av killar. Under min första övning med dem sade en av dem nåt när jag missade ett skott: ”detta är orsaken att kvinnor endast borde ligga på golvet med benen öppna”. Jag rasade inombords, men höll minen. Den kvällen, när dagens sysslor var slut, gick jag in i skogen och bara grät tills det inte fanns nåt kvar.
Det förvärrades stegvis. Före min tjänstgöring var slut hade jag spottats på, lämnats totalt utanför, kallats slampa, hora, fitta, idiot, kärringjävel, jag hade tafsats på, och en man hade önskat rakt emot mitt ansikte att jag skulle skjutas, för en sån dum hora var jag. Varje vecka. Jag blev stenhård, och rörde inte en min. Man blev kall inombords, som nånting dog nästan. Det kändes ingenstans mer. Men lång långt inne i mig var nånting jävligt trasigt. Det som var värst, det som kändes allra jävla mest, var att mitt befäl visste och såg allt. Och gjorde inget, förutom skrattade med.
Jag rapporterade detta vidare till diverse, högre, befäl, som alla meddelade att det ”var svårt att göra nånting åt saken” och höll en fem minuter lång peptalk till kompaniet men inte befälen. Jag bet ihop – men var så trasig inombords så jag började kräkas på söndag kväll före jag skulle tillbaks till brigaden. Jag var så rädd, och allt jag hade jobbat så hårt för höll på att rinna ut i sanden.
När dagen äntligen kom och vi åkte hem, rasade jag. Jag fick våldsam panikångest och kräktes i timmar. Sen sov jag i ca 20 timmar till. Jag kom ut i civilen och min tro på mig själv var bortblåst. Det tog mig ett år, med hjälp av min familj och vänner, och en fantastisk kille, att tro på mig själv igen. Och jag har alltid varit självsäker före detta. Så klart man ska vara tuff och tålig i försvaret, men nån gräns måste finnas. Det är tufft nog som det är. Jag klarade mig, men tänker dagligen på de kvinnor som inte är lika lyckligt lottade. Var är de nu? Överlevde de?