Jag fyller 18 år, det är sommar och jag är ute och firar. Vid något skede av kvällen märker jag en man som står och tittar på mig med kall, lugn och bestämt blick. Jag tycker han ser lite obehagligt ut men väljer att tänka att det kanske inte är farligt. Jag märker att han är ensam vilket inte är det vanligaste i en nattklubb. Under kvällens lopp märker jag att vart jag än går så står han på ca 20 meters avstånd och kollar med samma blick. Då slår det mig att jag satt honom förut i området där jag bor. Han stirrande och följande av mig fortsätter men han försöker inte ta kontakt. Jag påpekar detta till min kompis som konstaterat att det inte är en inbillning att han konstant följer efter och stirrar på avstånd.
När jag senare är påväg hem samma kväll märker jag att han går bakom mig. Jag går raskare och vid något skede verkar det som att han inte längre följer efter mig.
Några dagar senare är jag med samma kompis hemma hos mig och kollar på film. Klockan är ganska mycket när hon far fem och jag blir ensam. Genast efter att hon stuckit så ringer hon och säger att mannen från klubben står utanför min ytterdörr nere på gatan. Vid detta skede blir jag ganska rädd och har svårt att sova men lyckas tills sist och inget händer under natten. Tills jag vaknar på morgonen och ser att jag fått ett a4 papper i posten. På pappret är det blyertsskiss, mycket välgjord, bild på ett vargansikte och under den står det ”du var vacker igår” på svenska. Jag får panik. Eftersom jag vet exakt från vem det är. Men jag vet också att jag aldrig sagt ett ord till denna person gällande mitt namn, var jag bor eller mitt modersmål.
Jag ringer min mamma som meddelar att hon genast kommer hem från lande så vi kan gå och göra brottsanmälan. Poliserna tar mig väl emot och verkar förstående över att jag upplever detta som obehagligt. Efter detta följer ett år av aktiv förföljelse. Personen i fråga dyker upp minst en gång i veckan på platser jag är på. Bakom mig på gatan, i barer och i spårvagnen. Han skapar även ett facebook konto från vilket han kontaktar mig ofta. Kontot är utan bild, vänner och han använder sig av ett pseudonym. Under detta året kontaktar han mig aldrig ansikte mot ansikte. Det känns tydligt och obehagligt att han gömmer sin identitet. Han säger aldrig hej när jag ser honom. Han hålls bara på avstånd. Men stirrar alltid.
De flesta av mina vänner stödde mig och tyckte det var förståeligt att jag upplevde situationen som obehaglig. Inte alla män i min närhet men tyvärr de flesta tyckte att jag överreagerade och att jag trodde världen kretsade kring mig. Av många fick jag höra ”han är säkert bara ensam och vet inte hur man ska närma sig”. Det är sant. Men det hjälpte inte.
Efter att han förföljt mig aktivt i ett år började det avta. Jag började se honom mindre och mindre. Först kanske bara en gång per två veckor. Sen en gång i månaden. Tills sist slutade det bara. Efter att han trakasserat mig i två år från och till. Jag kände mig dock inte ännu säker på en lång tid. Nu 5 år efter att det började kan jag dock ärligt säga att jag sällan är rädd när jag går hem eftersom jag var rädd så länge. Än idag förblir det ett mysterium vad hans intentioner var.