Dag: 19 oktober 2018

Det finns personer här som har så otäcka berättelser, men jag vill även dela med en av de gångerna jag råkat ut för något.

En lite annorlunda berättelse jag varit med om var då jag sökte lägenhet och hade satt ut en annons på nätet. Då ringde det en man till mig och erbjöd mig en gratis lägenhet om jag skulle ställa upp att arbeta på hans bar som han skulle öppna. Först lät det som en normal bar men sedan började han säga att det skulle vara för rika 50+ gubbar. Han började fråga mig hur jag går klädd, var jag bor nu, har jag pojkvän och hur jag skulle reagera om någon gubbe skulle ta mig på rumpan i hans bar. Jag var ensam hemma och blev så chockad av samtalet att jag inte kunde avbryta det. Efter samtalet var jag livrädd och gick runt och låste alla dörrar. Gubben ringde mig igen 2 ggr efter det men jag vågade inte svara.

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran.

Jag har kommit lätt undan, känner jag, mycket tack vare enorm tur och min mammas kloka råd. Men förstås har jag blivit kletad på, ofrivilligt kysst, klämd på på krogar, fester, i skolan. Förstås har jag för ofta blivit förminskad, förlöjligad, överröstad; mansplainad. Dessutom har jag på olika sätt fått veta att jag är för mycket. Skrattar för högt, talar för mycket, tar för mycket plats. Men också att jag är för nervös, för oerfaren för att klara uppgiften, att jag har för annorlunda lösningar och tror för mycket om mig själv. Den obehagligaste dagen i högstadiet var när killarna hittat på en lek där de alla trängde in en utvald flicka i ett hörn som de tafsade på. Stunden när jag inte kom loss hur mycket jag än ville minns jag ännu. Sedan har jag som ung flytt mitt hem med sprucken läpp, i chock över att min pojkvän våldsamt tryckt upp mig mot väggen. Han var inte min pojkvän nästa dag. Där tog det slut. Men också i vuxna relationer har mina gränser överstigits när jag tänker efter. Ens sambo ska väl inte kalla en feministfitta, svin, martyr eller ta i en hårt och vägra låta en sova? Om det här är att komma lätt undan är allt inte som det ska.

Jag har varit med om flertal obehagliga, trakasserade händelser. De flesta under den vuxnare delen av mitt liv. Men den händelse jag vill, och sannerligen behöver, dela med mig av skedde då jag var bara 4 år. Tänk att skam kan leva med en ett helt liv.

Besökte tillsammans med min familj en vänfamilj. Vi barn lekte kurragömma och jag hade gömt mig i en skrubb. Sonen i familjen vi besökte (ca 5 år äldre än mig) letade, och då han hittade mig passade han blixtsnabbt på att köra ner handen i byxorna på mig.

Jag blev så chockad. Förvånad. Förvirrad. Vad i helvete gör han! Äcklad. Jag började gråta och sökte upp min mamma. Men skammen var lika snabb som förövaren varit. Jag berättade inte vad som hänt. Jag hade inte orden.

Nu var det sagt.

Jag var ganska nyligen singel och jag var ofta ute på fest för att njuta av singellivet. Efter en krogkväll for jag och ett par vänner till en kille som vi umgicks med på efterfest där vi också skulle sova över. Alkohol och tobak hade en riklig åtgång och inte länge tog det innan jag och och kille började hångla. Det ena ledde till det andra och vi hade sex. Kondomen ”sprack” och med facit i hand så misstänker jag att han med flit gjorde hål med nageln för att han skulle få ha sex utan kondom, han hade klagat innan på att kondomen tar bort känsligheten och det inte är lika skönt som utan. Men med alkohol i kroppen är man inte lika uppmärksam på om någon står och ljuger för en. Efter sexet ville jag ligga och mysa för att sedan somna, men han ville tillbaka till vännerna för att fortsätta festa så jag lade mig ner för att sova och han gick tillbaka. Jag höll just på att somna när jag märker en skugga som kommer in i rummet och lägger sig bakom mig. Alkoholen har äntligen börjat lämna min kropp och jag inser två saker. Killen bakom mig är naken med ett enormt stånd och han försöker penetrera mig bakifrån men han fumlar med kläder och täcke. Det andra är att det inte är killen jag just haft sex med. Jag fräser något om att ”va fan gör du, jag vill inte ha sex.” Modet svek killen och han rusar ut men jag känner mig obehaglig till mods, klär på mig och går och letar efter mina vänner. När jag hittar dem så tas min historia inte på allvar och killarnas beteende ursäktas bort…av tjejer! Mina vänner som jag trodde skulle ställa upp för mig i vått och torrt. Jag sa att de får göra vad de ville men jag tänkte ta en taxi hem, jag kände mig otrygg och ville inte stanna kvar. De följde med sist och slutligen och hem kom vi. Nästa dag var det en tur till apoteket som gällde och min allra första erfarenhet av dagen efter piller. Och nu länge efteråt har jag insett att det var då jag på allvar blev sexuellt aktiv. För de jag litade på allra mest just då, hade med sina kommentarer visat att det är så världen funkar. Och mitt sätt att skydda mig var att själv bli sexuellt aktiv, så att ifall något skulle hända som jag inte kände mig jättebekväm med kunde jag bara skylla på att det var jag själv som ville det. Den värsta sorten av förnekelse. Jag säger inte att jag inte har haft fenomenala sexuella upplevelser…jag har träffat på många trevliga män och kvinnor och jag har lärt mig mycket. Men det är några tillfällen i mitt liv där jag är osäker på om det är jag som har utnyttjat dem eller om de utnyttjat mig.

Och den ursäkten kan man inte hålla uppe hur länge som helst. Man mognar, växer upp och inser att vissa charader mår man bättre av att släppa. Och det är först då som jag fick nolltolerans på män som tar sig friheter.

För när något hemskt sker så gör vi kvinnor det första vår instinkt säger att vi ska göra. Skydda oss själva. Alla medel tillåtna. Vi sluter oss, skuldbelägger oss. Gömmer undan det dåliga. Men med det här uppropet är det slut med det nu. Inte mer. Charaden är slut för vi orkar inte hålla upp den längre. Vi ska inte böja oss för förövarnas vilja längre. För vi lyssnar på varandra och tar varandra på allvar. Tillsammans är vi starka.

Jag var 16 år när jag blev tillsammans med min första pojkvän, mitt ex. Första sommaren vi träffades brukade han ofta tjata om att han ville ha sex. Jag sade att jag inte var redo. Trots det, varje gång vi låg i sängen och hånglade började han försöka knäppa upp min BH och dra ner mina byxor fastän jag stoppade honom gång på gång. Då jag svarade nej när han frågade om vi kunde ha sex blev han sur. Ibland kunde han vara sur i flera timmar och inte säga något.

Efter några månader hade vi sex för första gången, om jag ska vara ärlig tror jag inte jag var redo då ännu men började ge med mig p.g.a hans tjat. Jag minns det tog ont för mig och bad honom sluta men han slutade inte. Efteråt bad han om förlåtelse. Minns att jag skrev om det i min dagbok. ”… sen sade han förlåt. Aww < 3”. Jag förstod inte då att jag hade blivit våldtagen.. även om det förstås kändes fel.

Senare i förhållandet – varje gång jag inte ville ha sex blev han sur. Han kunde säga något i stil med ”alla andra pojkvänner får säkert ha sex med sina flickvänner när de vill”. Han förstod inte när jag bad honom att sluta tjata och bli sur, att det får mig inte att vilja ha sex.

Han brukade ofta röra mig på ställen jag inte alltid ville, och slutade inte fastän jag sade åt honom. ”Vadå, Du är ju min flickvän”.

Det är ungefär endast ett år sedan jag för första gången berättade detta åt någon. Före det vågade jag inte, jag skämdes. Jag trodde länge att det var fel på mig. Att det var min skyldighet att ha sex med honom bara för jag var hans flickvän. Det tog en lång tid för mig att inse att det inte var mitt fel eller något fel på mig.

I början av nittiotalet när jag som 6-åring gick i barnträdgården (som det hette då) så hade vi taxiskjuts till och från barnträdgården.

Oftast var det ju killarna som satt där längst bak, för det var ju redan då de som var de tuffa och de som naturligt fick ta för sig, och tydligen är det ju ”the shit” att sitta längst bak i taxin.

Nåjaa… en dag blev jag erbjuden att komma och sitta med dem där bak, om jag vågar förstås. Själv var jag ju överlycklig och som i sjunde himlen, JAG fick gå dit längst bak, JAG fick sitta mitt emellan två killar (jag var i PARADISET, som vi brukade kalla den situationen), JAG blev sedd.

MEN så fort jag satt mig ner kände jag två händer från varsitt håll som trängde in mellan sätet och min rumpa. Inget värre hände, men jag kommer ännu idag ihåg hur det kändes, hur besvärad jag blev över det plötsliga överrumplandet, besvikelsen och maktlösheten att bara finna sig i för JAG valde ju själv att våga sätta mig där.

Och det jag förundras över är ju den ringa åldern, vi var alla där runt 6 år!? Redan då är/var detta ”sexuella” kränkande förekommande.

Måtte mina söner tänka före de handlar.

När jag är 11 år klämmer den coola killen i klassen på min och min kompis rumpa. Han bestämmer sig efter det att ge oss en utvärdering och ansåg att min nog var helt för benig.

Kan inte ens räkna de antal gånger det skedde trakasserier då vi gick på fester i högstadiet. Minns då en av killarna började hångla med mig och ta bort min bh. Jag sa att jag inte ville men hans respons var bara ”Du kan vara lugn, vi kommer ändå inte ha sex i kväll”.

I bilskolan hörde jag sexistiska kommentarer om kvinnors körande och att jag ”kör ju nästan lika bra som killarna gör”.

Efter en sitz bestämmer sig en kille att ta med mig hem till sig. Kan inte säga att det var mot min vilja eftersom jag var så full att jag inte kommer ihåg det. Men jag kommer ihåg hur ont det gjorde och att han inte slutade fastän jag grät.

På en annan studiefest kommer en man upp till mig vid sidan om dansgolvet. Han skakar hand med mig och frågar mig något jag inte hörde. Senare fick jag veta av en kompis att han frågade om jag fortfarande var oskuld.

Jag skulle kunna ha tusen historier till att lägga på denna lista om tillfällen då killar kommit fram på dansgolv och klämt på mina bröst och tryckt sitt stånd mot mig. Men det känns som att alla har dessa historier vilket är så sjukt. Känner inte en enda kvinna i mitt liv som inte skulle ha varit med om liknande trakasserier. Nu måste detta få ett slut.

Som en kvinna som inte riktigt passar in i den kvinnliga normen har jag sluppit mycket trakasserier. Några gånger har jag blivit förföljd på väg hem, men det har aldrig urartat, fast det var obehagligt. Och visst har jag råkat ut för oombedda närmanden i tal och handling, men inget grövre. Saken är den, att vissa gånger då det har hänt, har jag haft väldigt blandade känslor. Visst har jag känt ett milt obehag, en viss skam, men samtidigt har de här situationerna också fått mig att känna en viss glädje och stolthet. Nu fick också jag spela rollen av en ”attraktiv kvinna”, nu var det någon man som fann mig så pass snygg att han beteedde sig opassande mot mig. Jess, jag fick vara med i klubben, liksom. Det här var mitt yngre, osäkra jag. I kölvattnet av meetoo har jag funderat på det här, när vissa kommit med kommentarer som ”kvinnor ska ju bara vara glada när män tafsar, det visar ju att de tycker om dig”. Så kände en del av mig faktiskt de gånger det hände, och det kan jag nu idag känna skam inför. Sedan kommer ilskan, nog är det ju en sjuk och rent ut sagt pervers värld vi lever i. Och jag är och var en del av systemet.

Bäst minns jag de systematiska grupptafsandena som försiggick under hela högstadiet. Det började med att två av sjunde årskursens fysiskt mer utvecklade flickor blev antastade på toaletten. Med den tuffaste killen i spetsen tog en pojkskara på ca 5-9 pojkar regelbundet för sig genom att låtar sina händer smeta sig över flickornas kroppar, både på kläderna och under dem. Snart förflyttades tafsandet till klassrummen och korridorerna då lärarna var frånvarande och nu blev också jag en av flickorna som fick stå ut med övergreppen. ”Hora”-glåporden florerade under högstadiet men också jag lyckades överskyla de pubertala pojkarnas beteende som oerhört pinsamt, men ack så normalt. Omgivningen hade fått mig att veta att män inte kan rå för sin starka och oregerliga sexualdrift och att vi kvinnor måste ha överseende för sexuella övergrepp.

Under mitt år som utbyteselev i södra Italien (jag var 17 år) fick jag känna på rejäla, dagliga doser av sexism. På Neapels gator rörde jag mig som en måltavla dels för mäns sexuella inviter och dels för kvinnors öppna avsky. Det ledde till att då jag, som oskuld och fullständigt sexuellt obevandrad, slutligen hånglade med en italiensk kille, drabbades av så starka skuld- och skamkänslor att jag inte kunde gå till skolan på flera dagar. Genom att ge efter för åtrån förvandlades jag i mina egna ögon till den slampa jag förväntades vara.

Då jag jobbade som konferencier på Popkalaset 2001 (jag var 26 år), drog en äldre (typ 55 år), manlig kollega (YLE) ner mig i sin sittande famn flera gånger då jag passerade hans terasstol på back stage-området. Han hade redan i månader visat sin erotiskt laddade uppskattning mot mig genom trånande blickar, kommentarer och slickande runt läpparna.

En episod från vuxenålder som etsat sig fast i min näthinna är en s.k. dick-pic. Jag är gäst på ett bröllop, utan avec, placerad med ett gäng singelmän i 30-årsålder. Jag är i samma ålder. Vi bekantar oss med varandra och skrattar, skämtar och har roligt. (P.s. jag kan vara charmig, men jag har inte medvetet flirtat med någon eller insinuerat att jag skulle vara intresserad av sexuella umgänge eller dylikt). Jag har en ny digitalkamera med mig och tar många fotografier av brudparet. Då jag går ut på en cigarett lämnar jag kameran på bordet. Jag ser att mina bordskavaljerer sitter och tittar hånfullt och roat på mig då jag återvänder till min plats. Jag vill ta en titt på bilderna jag plåtat och lyfter upp kameran. Ett kvävt fnitter hörs bland männen och min blick faller på en bild på en slak och ful penis som hänger utanför gylfen på ett par kostymbyxor och jag tittar upp och svär argt och hårt. Männen ser förbluffade ut men garvar broderligt mot varandra och säger att ”Sä oot niin rempsee, aateltiin et varmhan tykkäät” (”du är så ärtig, vi tänkte att du säkert skulle gilla detta”). Jag skämdes och kände mig smutsig och oerhört nedtrampad.