Jag har kommit lätt undan, känner jag, mycket tack vare enorm tur och min mammas kloka råd. Men förstås har jag blivit kletad på, ofrivilligt kysst, klämd på på krogar, fester, i skolan. Förstås har jag för ofta blivit förminskad, förlöjligad, överröstad; mansplainad. Dessutom har jag på olika sätt fått veta att jag är för mycket. Skrattar för högt, talar för mycket, tar för mycket plats. Men också att jag är för nervös, för oerfaren för att klara uppgiften, att jag har för annorlunda lösningar och tror för mycket om mig själv. Den obehagligaste dagen i högstadiet var när killarna hittat på en lek där de alla trängde in en utvald flicka i ett hörn som de tafsade på. Stunden när jag inte kom loss hur mycket jag än ville minns jag ännu. Sedan har jag som ung flytt mitt hem med sprucken läpp, i chock över att min pojkvän våldsamt tryckt upp mig mot väggen. Han var inte min pojkvän nästa dag. Där tog det slut. Men också i vuxna relationer har mina gränser överstigits när jag tänker efter. Ens sambo ska väl inte kalla en feministfitta, svin, martyr eller ta i en hårt och vägra låta en sova? Om det här är att komma lätt undan är allt inte som det ska.