Jag har varit med om flertal obehagliga, trakasserade händelser. De flesta under den vuxnare delen av mitt liv. Men den händelse jag vill, och sannerligen behöver, dela med mig av skedde då jag var bara 4 år. Tänk att skam kan leva med en ett helt liv.
Besökte tillsammans med min familj en vänfamilj. Vi barn lekte kurragömma och jag hade gömt mig i en skrubb. Sonen i familjen vi besökte (ca 5 år äldre än mig) letade, och då han hittade mig passade han blixtsnabbt på att köra ner handen i byxorna på mig.
Jag blev så chockad. Förvånad. Förvirrad. Vad i helvete gör han! Äcklad. Jag började gråta och sökte upp min mamma. Men skammen var lika snabb som förövaren varit. Jag berättade inte vad som hänt. Jag hade inte orden.
Nu var det sagt.