Som en kvinna som inte riktigt passar in i den kvinnliga normen har jag sluppit mycket trakasserier. Några gånger har jag blivit förföljd på väg hem, men det har aldrig urartat, fast det var obehagligt. Och visst har jag råkat ut för oombedda närmanden i tal och handling, men inget grövre. Saken är den, att vissa gånger då det har hänt, har jag haft väldigt blandade känslor. Visst har jag känt ett milt obehag, en viss skam, men samtidigt har de här situationerna också fått mig att känna en viss glädje och stolthet. Nu fick också jag spela rollen av en ”attraktiv kvinna”, nu var det någon man som fann mig så pass snygg att han beteedde sig opassande mot mig. Jess, jag fick vara med i klubben, liksom. Det här var mitt yngre, osäkra jag. I kölvattnet av meetoo har jag funderat på det här, när vissa kommit med kommentarer som ”kvinnor ska ju bara vara glada när män tafsar, det visar ju att de tycker om dig”. Så kände en del av mig faktiskt de gånger det hände, och det kan jag nu idag känna skam inför. Sedan kommer ilskan, nog är det ju en sjuk och rent ut sagt pervers värld vi lever i. Och jag är och var en del av systemet.