Jag har försökt reflektera alla möjliga trakasserier och förnedrande situationer som jag upplevt. Många av dem har man förträngt för att man tyckt att det är så pinsamt, att det är nolot för mig och inte för killarna/männen. Nu tar jag upp enbart finlandssvenska händelser då gruppen vill fokusera på dem.
1. Då jag gick i högstadiet tyckte en hop med killar, jag minns inte, något mellan 4-10 att det sku vara en kul grej att dra mig längs skolkorridoren i byxorna för att få dem av mig. Jag hade en oerhörd panikkänsla och jag vet inte hur i fan jag klarade av att hålla i mina byxor så hårt att de inte fick dem av mig. Kommer ihåg att jag hade mens, och mens är något av det nologaste som finns och jag tänkte att jag skulle dö ifall jag skulle bli avslöjad och stämplad som äcklig för evigt.
2. Då jag gick i gymnasiet hörde det till utbildningsplanen att göra en extended essay för att få tilläggspoäng i studentbetyget. Jag var 17 år. Jag valde att göra min uppsats inom konst och kontaktade en väldigt känd konstnär vars tavlor var högaktuella för att göra en analys om tavlornas budskap. Jag åkte till en stor stad för att göra intervjun – jag minns inte ifall han kom och mötte mig till tågstationen eller ifall jag skulle träffa honom nånstans. Slutsatsen var i alla fall att han föreslog att vi sku göra intervjun hos honom, för det var lugnare där. Naiv som jag var tänkte jag att wow nämen jösses så klart! Jag satt på en grön fåtölj av sammet, ställde frågor, skrev anteckningar och hade en bandspelare som spelade in allt. Direkt då kassetten tog slut och jag skulle byta sida på den kom han plötsligt och satt sig på armstödet, började smeka mitt hår och min rygg och undrade om jag kunde stanna längre. Han var 50! Jag blev stel som en pinne, samlade ihop mina grejer och sa att jag måste nog fara nu. Han skulle ha velat följa mig. Jag bara tackade, skämdes och stack iväg. Vågade inte berätta nåt åt mina föräldrar för att jag tyckte det var pinsamt. I skolan berättade jag åt vår konstlärare, hon blev förbannad och upprörd och frågade om jag vill göra polisanmälan och att jag inte behöver gå vidare att skriva uppsatsen i just det ämnet. Jag var så rädd att mina föräldrar sku få veta och att han sku ha ”besvär” av det. Skrev uppsatsen, men om jag ser en enda av hans tavlor nånstans blir jag helt illamående. En gång minns jag att jag såg honom på i 20-års åldern, blev så chockerad att jag sprang och gömde mig bakom andra hyllor.
3. En politiker konstaterade att han sku aldrig kunna anställa mig för att jag är för snygg, det sku störa hans arbete.
4. En annan politiker som sagt att det rycker till att umgås med mig.