Dag: 24 oktober 2018

En vårnatt år 2009. Var påväg hem från krogen, berusad men inte redlös. Köpte en pizza som jag tänkte att jag äter hemma. Redan i Pizzakön kände jag att en för mej okänd man borrade in blicken i mej, synade mej från topp till tå och försökte få kontakt. Jag undvek, var inte intresserad. Tog min pizza och började gå hem, ca 1.5km. Hade inte hunnit väldigt långt när jag insåg att någon cyklar efter mej, kändes obehagligt så jag böt sida, märkte att han också gjorde det.. Ökade farten och likaså han, på cykel. Fick en obehaglig känsla så jag ringde min förra pojkvän som jag hade sett i samma pizzakö, och visste att bodde åt samma håll. Jag visste att han gick nånstans, relativt nära. Han svarade och jag bad honom tala med mej, berättade att nån följer efter mej… Han sa att jag inbillar mej, ville inte höra av mej och la på.. Jag ringde upp på nytt, men han svarade inte mer… Han skickade ett sms ”låt mej vara, stör inte mej, jag vill gå hem och sova.. (jag tror han trodde att jag ljög, att jag ville ha sällskap, vi hade haft det lite on-off sedan vi skilt oss)

Plötsligt, när jag befinner mej nära en gränd, känner jag att någon tar tag i mej, river i mej hårt. Det var mannen på cykel som hunnit ikapp mej. Han försökte slita i mej, få mej att stanna. Viskade att han tänker knulla mej och att jag inte kommer undan. Han rev ett stort hål i mina strumpbyxor och lyfte min kjol. Jag ropade på hjälp och han försökte få tyst på mej, sa att jag skulle hålla käften och försökte täppa till min mun. Då slog adrenalinkicken in! Jag sparkade hans cykel, så hårt jag kunde, cykeln och mannen föll. Han svor och jag skrek åt honom. Jag såg min chans, slog honom med min pizzalåda och började springa. Sprang in på en gård till ett husbolag och gömde mej bakom en stor roskis på gården. Försökte ringa den där förra pojkvännen. Han svarade och hörde att jag grät men ville inte hjälpa. Plötsligt ringde min vän, hon hade legat hemma och sovit med sitt lilla barn och fått ett samtal av min förra kille… Hur deras diskussion gått vet jag inte, det är inte relevant. Plötsligt var hon där, mitt i natten, sökte mej. Körde hem mej och ville inte lämna mej ensam. Hon sov hos mej den natten. På morgonen såg jag de söndriga strumpbyxorna som låg på golvet, kände hur de äckliga känslorna kom tillbaka, hur allting blev verkligt, insåg vad som kunde ha hänt! Jag tror jag insåg vad som hänt egentligen först då… Tack för fina vänner.  Efter det tar jag ALLTID taxi hem!

Som ung kvinna har man blivit van med att bli antastad, hur hemskt det än låter men värsta jag varit med om var när jag jobbade på en butik i 2 somrar. Det var en manlig äldre kund som började prata med mig då jag började jobba där. Till en början tyckte jag han var töntig och han försökte göra sig rolig så som många andra gubbar tills kommentarerna började komma.

Det som än idag står ut från de otaliga fula, äckliga och oanständiga kommentarer han fällde mot mig var när jag nämnde att jag hade sjukt i axeln var på han svarade ”jaha ha du runka för mycki åt an där häim?” paff blev jag och sade bara nä jag har bara sjuk axel.

Efteråt hade jag sån lust varje gång jag såg honom att spy eller bara gå bort. När jag nämnde det åt mina chefer och andra sa de bara ”jomen han e sån, ta inte åt dig.” Som att en kunds snusk ska godtas bara för att alla är vana med det och för att så har det varit?! Fast jag slutat jobba på platsen är jag än idag rädd för att möta sagda man i butiken eller på gatan. Nä nu räcker det! Jag kommer reagera för varje nedlåtande kommentar andra människor fäller mot mig och andra människor för nu tål jag inget mer!

Jag är 17 år och har en stadig relation med en fem år äldre man. Jag är sjuk med hög feber, han insisterar om och om igen på att ligga. Jag säger att jag inte vill, att jag är sjuk och inte har lust, om och om igen. Till slut händer det ändå. Senare säger jag till honom att det finns ett ord för när man tvingar till sig sex mot någons vilja: våldtäkt. Han blir fullständigt rasande, jag hade ju inte motsatt mig… Saken diskuterades aldrig mer.”

Jag är 19 år, väldigt förtjust i en lite äldre kille. På en fest tränger en av killens bästa vänner aggressivt in mig i ett hörn och säger: för en flicka som mig (underförstått ”promiskuös”) räcker nog inte storleken på förtjusningens kuk till… hans däremot skulle vara något för mig. Då jag ignorerade ”inviten” började han öppet prata om mig som ”vandringspokal”, ”gold digger” och ”hora”.

För något år sedan var jag med en kille jag trodde jag kände bra. Jag var förstås störtkär även om jag visste att han bara ”använde” mig. Vi hade känt varann ganska länge och nu och då träffades vi och hade samlag.

Den sista gången jag for hem till honom var efter att vi hade varit i baren, han var full och jag var trött (hade kastat upp redan en gång). Han var helt annorlunda än vanligt. Våldsam.

Jag ville börja sova då bestämde han sig för att börja något. Jag sade att jag inte orkar och var för slut. Han sade ”come on, jag vet varför du kom hit”. Han börjar sticka fingrarna i mig och kyssa mig. Han börjar tränga in i mig. Han blev aggressiv och började slå mig i ansiktet och rev mig i håret fast jag bad honom sluta. Varje gång jag sade till gjorde han det hårdare. Jag visste om att han var ”intresserad” av sådant under samlag och vi hade gjort det några gånger tidigare men inte sådär. Långt ifrån sådär.

Vid det här laget kändes de inte som sex utan våldtäkt. Nästa morgon stack jag därifrån så snabbt jag kunde. Jag satt i bussen påväg hem då jag märkte att jag blödde och hade sår (down there). Tyvärr har jag sett honom några gånger i baren efter det.

Jag har berättat den här berättelsen många gånger, åt många människor. Då har jag bara sagt att det for över gränsen men inte sagt och berättat hur det kändes då de hände. Hur skit det kändes efteråt. Hur jag fällde tårar på hans dyna då det var över och försökte att inte ha ljud så han skulle märka.

Att en man kan ha så lite respekt för en kvinna att göra något sådant. Denna händelse brukar ibland komma upp i mitt huvud, och då är det det enda jag kan tänka på. De är som om tiden stannar och jag själv inte kan få nått att gå framåt, som om jag själv inte skulle kunna göra något åt de.

Jag var i mitt första långa förhållande 21 år gammal. När den första förälskelsen lade sig började örfilarna komma. Och då hade han ju  redan intalat mig att om jag inte hade honom, så hade jag ingen alls. Jag var ett satans svin och en jävla hora när jag hade åsikter som inte passade honom. Flera var gångerna då jag rusade in på toan för att låsa in mig när det svartnade i hans ögon och jag inte orkade bli slagen, ha ont igen. Vissa gånger kom jag undan med det, andra gånger skruvade han upp låset från utsidan och bände upp dörren och  jag fick stryk i alla fall.

Andra dagar var vi som gjorda för varandra, allt var sååå underbart och så skulle vi ha experimentellt sex. Jag förstod det inte då, för just då kändes det bara olustigt, även fast jag jobbade hårt på att intala mig att jag gillade det. Det är nu först senare jag blir totalt äcklad av tanken på vad jag gick med på. Av rädsla för att han skulle bli arg, av rädsla för att bli ensam, av rädsla att ingen skulle tro mig. Vi var ju ett helt typiskt finlandssvennskt par, som hittat varandra under studietiden och passade sååå bra ihop!

Jag gjorde slut först efter flera års förhållande, lämnade så snabbt jag kunde och återvände aldrig. Anmälde aldrig.

Jag är 15 år gammal och på hemmafest hos en kompis. Kvällen är till en början väldigt rolig tills det spelats många drickspel och jag får i mig på tok för mycket alkohol. Det är också svårt att säga nej då grupptrycket att spela är stort. Jag mår illa och känner att jag måste kasta upp. Medan jag köar till toan kommer min, då rätt nära, killkompis förbi och frågar hur jag mår. Jag säger att jag mår otroligt illa.

Sedan går allting väldigt snabbt, han slinker in med mig på toan och låser dörren. Han håller till en början om mig och jag sitter framför toan, inget kommer upp och jag lägger mig ner en stund. Plötsligt ligger han över mig och börjar hångla, jag blir helt paff men då jag förstår vad som händer puffar jag bort honom och säger att jag ser honom som en vän och inte vill hångla med honom. Det går inte hem hos honom, han säger ”shh”, lutar sig över mig igen och fortsätter hångla. Jag säger än en gång att vi bara är vänner och att jag inte vill göra något med honom. Denna gång suckar han och säger att ”jag inte ska vara sådan där” och fortsätter hångla. Han börjar ta på mig mellan benen, på brösten och öppnar mina byxor. Jag får panik och trycker med alla krafter bort honom och halvskriker att jag inte vill. Då blir han förbannad, rusar ut och smäller igen dörren efter sig.  Jag blir kvar ensam och gråter på golvet.

Jag känner äckel och rädsla varje gång jag ser honom och ett halvt år senare möts vi igen på en fest. Han är full, drar mig till sidan och ber om förlåtelse för att han ”var lite på” den där ena gången. Jag säger allvarligt att jag är så jävla besviken på honom och att jag verkligen hade sett honom som en vän och som någon jag kan lita på. Jag säger att jag aldrig någonsin vill uppleva något liknande och att jag hoppas att ingen annan heller blir tvungen att göra det. Han muttrar ett ”förlåt” men menar samtidigt att jag överreagerar.

Jag känner än idag obehag när jag ser honom även om jag vet att han förändrats mycket som person. Men, jag känner än idag ett så enormt äckel över vad som skulle ha kunna hända om jag inte till slut med våld puffat bort honom

Jag var oskuld och ganska oerfaren när det gäller sex och förträngde allting väldigt snabbt och slätade över det med att ”han inte menade något illa” och att ”det inte var så farligt”. Två år senare börjar jag dejta en kille jag verkligen börjar tycka om. Vi myser hemma hos honom och hånglar, och han börjar försiktigt och ömt klä av mig. Jag får panik, går helt i lås och börjar storgråta. Han undrar vad som händer och det enda jag stammar fram är att jag inte vill ha sex. Han säger att det självklart är okej och lite senare berättar jag vad jag varit med om. Det var befriande men av någon konstig orsak skämdes jag så mycket.

Jag är fortfarande så arg och ledsen över att någon jag trodde var min vän tog sig friheten till min kropp, mot min vilja och fick mig att känna rädsla, panik och avsky när en kille jag verkligen hade djupa känslor för rörde mig på samma sätt.

Också i 15 års ålder. Jag hänger under en ganska lång tid tillsammans med min tjejkompis med ett större killgäng och varenda gång vi ses är det enda diskussionen går ut på är att dumförklara mig. Allt jag säger vänds och det vrålas ut ”hon sa just DET HÄR och DET HÄR”, jag kan inte göra annat än skratta lite genant och låtsas som att jag inte tar illa upp. Jag får kämpa flera år med att förändra självbilden jag har om att jag skulle vara dum. En kille i samma killgäng tyckte också att det var ”roligt” att ta mig mellan benen när vi gick på stan. Jag blev så förbannad en gång att jag försökte sparka honom, men fick höra att jag skulle ”chilla lite”. De andra killkompisarna skrattade bredvid.

Jag har varken talat eller tänkt på detta på flera år, glömde nästan att det hände tills jag började läsa alla andra fruktansvärda historier här av starka, modiga och fina kvinnor. Tack för att ni delar med er. Tack för att ni kämpar, jag kämpar med er. Det räcker nu.

Kärlek och styrka

Var 16 år. Var ute med en kompis och drack ganska mycket. Senare hittar vi 2 killar vi ville spendera kvällen med. Han ena hade en lägenhet så vi for till honom för att fortsätta dricka. På vägen hittar jag en killkompis med sin flickvän. Vi hade lite skrivit med varandra före han hittade sin flickvän. Dom frågade om dom kunde följa med oss och festa. Kom jättebra överens med hans flickvän.

När vi väl var framme i lägenheten hos mitt ragg så försökte min gamla killkompis få mej att dricka massa starkt. Slutade med att jag for till toaletten för att spy. Han kom med på vessan, låste dörren. Våldtog mej tillika som jag spydde. Var så himla borta att jag inte alls visste vad som hände. Fick kläckt ur mej snälla sluta flera gånger. Utanför står hans flickvän och frågar om allt e ok minns jag. Min såkallade kompis slutade och jag rusade ut genom dörren gråtandes. Berättade för min tjejkompis som var med men anmälde detta aldrig. Kände mej länge som världens äckligaste människa och tyckte det var mitt eget fel för jag inte gjorde mera. Hade dåligt samvete över vad hans flickvän tyckte. Ser henne ofta på stan men vågar aldrig se henne i ögonen.

När jag var 14 år fick jag min första ”riktiga” pojkvän, jag var så kär, han var 18 år. Han tog sig friheter sexuellt hela tiden och eftersom jag hade blivit sexuellt trakasserad även tidigare av andra och sexuella trakasserier inte var något man pratade om (att man har rätt att säga nej etc.) så förstod jag faktiskt inte att jag fick säga ifrån, jag hatade det men trodde att det är priset jag måste betala för att få ha en pojkvän, för att få vara ihop med honom. Han kunde ofta stoppa ner sin hand innanför mina byxor, gräva runt där nere och trycka in några fingrar i mig, när andra människor var närvarande, t.ex. om vi satt i baksätet på en bil som kördes av vänner, om det var vinterkvällsmörkt ute och ingen ändå såg pga. mörkret, han verkade tycka om spänningen, att förödmjuka mig när andra var nån meter ifrån.

När jag sen blivit vuxen, gift mig, fått barn, hade min man som vana att väcka mig mitt på nätterna av att han trängde sig in i mig, jag vaknade ofta 3-tiden på nätterna av att han klätt av mig och var påväg att ha sex med min kropp, jag blev förstenad och traumatiserad och bara låg där, stilla som ett lik.

Jag var 18 år och åkte med min dåvarande kompis och hennes kille till en stuga långt ute på vischan. Där var kompisens pojkväns vänner, alla några år äldre än mig och för mig helt okända, och alla var unga män. Jag blev full och hade det trevligt, särskilt med kille A. Jag däckade och kille A hjälpte mig till sängs i en husvagn på gården. Senare vaknar jag av att någon har sex med mig, och det var en annan av de unga männen, den mest tystlåtna i sällskapet. Jag avbryter med att låtsas sova och vänder mig tvärt om, killen fortsätter tafsa men slutar penetrera mig. Dagen efter, eller en lång tid där efter känns allt så sjukt, jag kände mig ansvarig för ett äckligt fylle-ligg. Min kompis berättar senare hur kille A sagt upp kontakten med den vän som utnyttjade mig där och då. Jag dejtade senare kille A, men det som hänt överskuggade allt bra vi hade med kille A, och jag kände mig äcklig även i hans närvaro.

En sensommarkväll, samma sommar, var jag på festival och träffade en trevlig kille som slog följe med mig och mina vänner. Senare följde jag honom hem för att se hans flotta lägenhet. Han ville att jag skulle ligga ner och prata i sängen med honom, jag gjorde det men sade att jag bara ville mysa, absolut inget mer! Han tafsade och slet i mina kläder, jag sade nej, gång på gång, och slet mig slutligen fri och sprang ut ur lägenheten. Killen kom efter mig och började gråta, slutligen satt jag kvar och tröstade honom, och tyckte synd om honom, då han inte fått den bekräftelse han velat ha. Kände mig som en hemsk människa som inte hade sex med honom, trots att jag inte var sugen.

När jag var 16 år jobbade jag på café. Det kom ofta in äldre män som kommenterade hur sexig jag är. En man kom alltid runt betjäningsdisken och försökte kika in under min kjol; vilken hörde till arbetsklädseln. Skrattade alltid bort det men var livrädd och kände mig inte alls redo för att bli sexualiserad av äldre män. Det är jag idag, 11 år senare, inte än heller redo för.

På krogen och på färjan har jag flera gånger fått höra vilken HORA jag är när jag inte bemöter mäns tafatta raggningsförsök. Äcklig och ful har jag också blivit kallad, då jag avböjt diverse förslag om sex på toaletten, att sitta någon i knät etc…

Ja, var ska man börja? Det finns mängder av episoder men för att nämna några kan jag nämna en våldtäkt, en professor som tog mig på brösten, min handledare på universitetet som gav snuskiga förslag. En kund på jobbet som gned sin penis mot mig när jag stod med ryggen mot honom och sa ”50 e för en snabbis??”.  Alla glåpord och nedsättande kommentarer. Tafsande. Och framförallt nedvärderingen av ens intellekt p.g.a. kön. Hatar det!!