Jag var i mitt första långa förhållande 21 år gammal. När den första förälskelsen lade sig började örfilarna komma. Och då hade han ju redan intalat mig att om jag inte hade honom, så hade jag ingen alls. Jag var ett satans svin och en jävla hora när jag hade åsikter som inte passade honom. Flera var gångerna då jag rusade in på toan för att låsa in mig när det svartnade i hans ögon och jag inte orkade bli slagen, ha ont igen. Vissa gånger kom jag undan med det, andra gånger skruvade han upp låset från utsidan och bände upp dörren och jag fick stryk i alla fall.
Andra dagar var vi som gjorda för varandra, allt var sååå underbart och så skulle vi ha experimentellt sex. Jag förstod det inte då, för just då kändes det bara olustigt, även fast jag jobbade hårt på att intala mig att jag gillade det. Det är nu först senare jag blir totalt äcklad av tanken på vad jag gick med på. Av rädsla för att han skulle bli arg, av rädsla för att bli ensam, av rädsla att ingen skulle tro mig. Vi var ju ett helt typiskt finlandssvennskt par, som hittat varandra under studietiden och passade sååå bra ihop!
Jag gjorde slut först efter flera års förhållande, lämnade så snabbt jag kunde och återvände aldrig. Anmälde aldrig.