Jag är 15 år gammal och på hemmafest hos en kompis. Kvällen är till en början väldigt rolig tills det spelats många drickspel och jag får i mig på tok för mycket alkohol. Det är också svårt att säga nej då grupptrycket att spela är stort. Jag mår illa och känner att jag måste kasta upp. Medan jag köar till toan kommer min, då rätt nära, killkompis förbi och frågar hur jag mår. Jag säger att jag mår otroligt illa.
Sedan går allting väldigt snabbt, han slinker in med mig på toan och låser dörren. Han håller till en början om mig och jag sitter framför toan, inget kommer upp och jag lägger mig ner en stund. Plötsligt ligger han över mig och börjar hångla, jag blir helt paff men då jag förstår vad som händer puffar jag bort honom och säger att jag ser honom som en vän och inte vill hångla med honom. Det går inte hem hos honom, han säger ”shh”, lutar sig över mig igen och fortsätter hångla. Jag säger än en gång att vi bara är vänner och att jag inte vill göra något med honom. Denna gång suckar han och säger att ”jag inte ska vara sådan där” och fortsätter hångla. Han börjar ta på mig mellan benen, på brösten och öppnar mina byxor. Jag får panik och trycker med alla krafter bort honom och halvskriker att jag inte vill. Då blir han förbannad, rusar ut och smäller igen dörren efter sig. Jag blir kvar ensam och gråter på golvet.
Jag känner äckel och rädsla varje gång jag ser honom och ett halvt år senare möts vi igen på en fest. Han är full, drar mig till sidan och ber om förlåtelse för att han ”var lite på” den där ena gången. Jag säger allvarligt att jag är så jävla besviken på honom och att jag verkligen hade sett honom som en vän och som någon jag kan lita på. Jag säger att jag aldrig någonsin vill uppleva något liknande och att jag hoppas att ingen annan heller blir tvungen att göra det. Han muttrar ett ”förlåt” men menar samtidigt att jag överreagerar.
Jag känner än idag obehag när jag ser honom även om jag vet att han förändrats mycket som person. Men, jag känner än idag ett så enormt äckel över vad som skulle ha kunna hända om jag inte till slut med våld puffat bort honom
Jag var oskuld och ganska oerfaren när det gäller sex och förträngde allting väldigt snabbt och slätade över det med att ”han inte menade något illa” och att ”det inte var så farligt”. Två år senare börjar jag dejta en kille jag verkligen börjar tycka om. Vi myser hemma hos honom och hånglar, och han börjar försiktigt och ömt klä av mig. Jag får panik, går helt i lås och börjar storgråta. Han undrar vad som händer och det enda jag stammar fram är att jag inte vill ha sex. Han säger att det självklart är okej och lite senare berättar jag vad jag varit med om. Det var befriande men av någon konstig orsak skämdes jag så mycket.
Jag är fortfarande så arg och ledsen över att någon jag trodde var min vän tog sig friheten till min kropp, mot min vilja och fick mig att känna rädsla, panik och avsky när en kille jag verkligen hade djupa känslor för rörde mig på samma sätt.
Också i 15 års ålder. Jag hänger under en ganska lång tid tillsammans med min tjejkompis med ett större killgäng och varenda gång vi ses är det enda diskussionen går ut på är att dumförklara mig. Allt jag säger vänds och det vrålas ut ”hon sa just DET HÄR och DET HÄR”, jag kan inte göra annat än skratta lite genant och låtsas som att jag inte tar illa upp. Jag får kämpa flera år med att förändra självbilden jag har om att jag skulle vara dum. En kille i samma killgäng tyckte också att det var ”roligt” att ta mig mellan benen när vi gick på stan. Jag blev så förbannad en gång att jag försökte sparka honom, men fick höra att jag skulle ”chilla lite”. De andra killkompisarna skrattade bredvid.
Jag har varken talat eller tänkt på detta på flera år, glömde nästan att det hände tills jag började läsa alla andra fruktansvärda historier här av starka, modiga och fina kvinnor. Tack för att ni delar med er. Tack för att ni kämpar, jag kämpar med er. Det räcker nu.
Kärlek och styrka