När jag var 14 år fick jag min första ”riktiga” pojkvän, jag var så kär, han var 18 år. Han tog sig friheter sexuellt hela tiden och eftersom jag hade blivit sexuellt trakasserad även tidigare av andra och sexuella trakasserier inte var något man pratade om (att man har rätt att säga nej etc.) så förstod jag faktiskt inte att jag fick säga ifrån, jag hatade det men trodde att det är priset jag måste betala för att få ha en pojkvän, för att få vara ihop med honom. Han kunde ofta stoppa ner sin hand innanför mina byxor, gräva runt där nere och trycka in några fingrar i mig, när andra människor var närvarande, t.ex. om vi satt i baksätet på en bil som kördes av vänner, om det var vinterkvällsmörkt ute och ingen ändå såg pga. mörkret, han verkade tycka om spänningen, att förödmjuka mig när andra var nån meter ifrån.
När jag sen blivit vuxen, gift mig, fått barn, hade min man som vana att väcka mig mitt på nätterna av att han trängde sig in i mig, jag vaknade ofta 3-tiden på nätterna av att han klätt av mig och var påväg att ha sex med min kropp, jag blev förstenad och traumatiserad och bara låg där, stilla som ett lik.