Dag: 25 oktober 2018

Den där manliga läraren är verkligen läskig. Minns att han alltid skulle ha mig att göra split och spagat i korridoren för att visa åt de andra tjejerna vad som är viktigt att kunna som vuxen så att killarna ska gilla en.

Jag var 7år hade nyss flyttat och skulle första gången åka ensam bussen hem från skolan. Det satt en man ca 20år och började prata med mig. Han verkade snäll och trevlig. Jag råkade missa min busshållsplats men mannen sa åt mig att han skulle hjälpa mig hem när han såg hur nervös jag blev. Han skulle visa mig en genväg via skogen, jag följde med och insåg strax att dethär är ingen ”snäll” man. Jag vände mig och sprang iväg, han skrattade och sprang efter. Jag snubblade på en gren och i nästa stund var han och smekte på min rumpa under kjolen. Sparkade ifrån mig och sprang hem. Efter denna händelse började han följa mig till skolan och hem, han började även trakassera mina vänner som bodde i grannhusen. Fick höra några år senare att han hamnat in på mentalvården.

Jag har inte blivit utsatt för våld någonsin och det är jag oändligt tacksam för . Däremot har jag upplevt att jag de första 40 åren av mitt liv i upprepade situationer blivit förkroppsligad och förminskad p.g.a. mitt kön. Och alltid av män. Det var ”lilla flickan” och ”rara du” ännu efter att jag blivit trebansmamma och fyllt 35, tafsanden och kramar med händer som gled ner mot baken och vaga insinuationer om att det skulle vara roligt att ses mer privat kring min essä/avhandling/whatever. Det var alltid män jag stod i beroendeförhållande till, eller män med ett sådant inflytande att det aldrig fallit mig in något annat än att svälja förödmjukelsens tårar och tiga.

Sen landade jag på min första chefspost på ett fsv förlag. Kort därefter blev jag på en ambassadfest smekt på brösten av en för mig vilt främmande man, som jag senare fick höra att representerade ett ministerium. Det fanns flera vittnen för incidenten och det visade sig att jag inte var det enda offret. Tillbaka på jobb skrev jag ett kort brev till mannens chef där jag påpekade att tjänstemannen betett sig opassande, och fick snabbt ett sakligt svar. Jag agerade som jag gjorde för att det var första gången i mitt liv som jag inte var beroende av den man som rört mig, det var därför jag vågade och ville göra vad jag gjorde, inte bara för min egen skull utan för oss alla flickors/kvinnors skull som under sitt liv kan bli utsatta för motsvarande.

Eftersom en av vittnena på ambassaden var journalist, blev det hela plötsligt offentligt och fastän de fsv medierna lovat hålla mitt namn hemligt läkte det snabbt ut till finskspråkiga kvällstidningsjournalister som började attackera mig med samtal. Allt hände mycket snabbt och jag var helt oförberedd på mina egna reaktioner; rädslan, skammen, tillslut paniken. Plötsligt ringde min telefon oavbrutet, det var journalister som ville höra mina kommentarer, och jag kände tillslut att jag motvilligt måste ta upp det hela med min manliga chef. Jag behövde stöd och nån form av tröst och fram för allt ett ok:ande att jag kan gå hem och gömma mig under en filt. Min chef var vänlig men stod helt oförstående inför det som hänt. Varför reagerade jag som jag gjorde, borde inte en kvinna i min mogna ålder (43ish) känna glädje över att hon (ännu lyckas) väcka en mans passion? Varför skapa en sån medial skandal? Vågar man efter det här nånsin mera krama om mig?

Tjänstemannens namn blev offentliggjort och han fick avgå och därför vill jag inte att hans namn nånsin mera tas upp, han har fått bära konsekvenserna av sina handlingar. Sen till det verkligt intressanta. När tillräckligt med tid gått fick jag olika (bransch)vägar höra hur folk, inte sällan kvinnor, såg på incidenten. Hemskt få visste att kvinnan på ambassaden var jag, så många berättade glatt åt mig vad de trodde sig veta om det som hänt. Att den där kvinnan på ambassaden nog hade bjudit ut sig (jag stod på en balkong och höll sällskap åt en författare som ville röka), att hon klätt sig opassande (jag bar en saklig klänning), att hon nog nu hade bränt alla broar bakom sig (hahaa, säger jag), att hon överdrev/ville ha uppmärksamhet/var en sån där galen feminist, att tafsaren ju var en reko man mm.

Jag skulle inte ha klarat av det hela om jag varit yngre, om jag varit osäkrare och haft en osäkrare position i arbetslivet. Fördelen: ingen har sedermera tafsat på mig.

Vittnesmålet har tagits bort på skribentens begäran

Min story innehåller inga grövre trakasserier eller våldtäkt. Istället vill jag berätta hur trakasserier funnits i min vardag och har gjort att jag är osäker kring äldre män. Jag litar inte på män helt enkelt, förrän de bevisat att de respekterar mig.

När jag var cirka 10 och höll på att få bröst så tog en i nära släkten tag i mina bröst och klämde på dem när jag låg på golvet. Jag blev paralyserad och skämdes fruktansvärt mycket. Första gången jag upplevt förvirrningen. Har aldrig berättat det här för någon.

Jag var cirka 16-18 och stekte jag plättar hemma med familjen. Jag blev ensam i köket och plötsligt kom mina kusiners pappa fram, ställde sig brevid mej och höll om mej kring midjan och höften. Han sa att jag var duktig och att nästa gång kan jag lägga lite vaniljsocker till så blir det godare. Jag blev helt stel och tyckte det var jätteobehagligt. Han stod så nära och höll om min höft och det kändes som en evighet. Något år senare skulle jag tvätta fönster hos honom, för att få fickpengar. Var lite tveksam till att ens gå dit, men bannade mig själv att, säkert hade jag inbillat mig allt. Han är ju släkt. Klart han är snäll.

Jag blev student och hade studentfest hemma. Min dåvarande pojkväns familj kom och gratulerade och pappan i familjen viskade i mitt öra att jag är jättevacker. Jag var lite tipsy och skrattade till och sa tack. Blev lite ställt och visste inte om jag blev glad eller inte. Han var inte den som gav komplimanger annars. Kommer på 1000 andra komplimanger han kunde gett. Till exempel att han är stolt över mig, att jag ser lycklig ut, att jag har kämpat bra i gymnasiet. Ungefär vad som helst.

Mina föräldrar har ett kompispar som de ofta umgås med. Mannen är känd för att bli stökig när han dricker. Jag var också här cirka 19 år och hade just lovat mig själv att alltid stå upp för mig själv, efter många år av skakig självkänsla. Den här kvällen blev den här mannen, som då var i 45-årsåldern, full och började klänga på mig och skräna i mitt öra. Hans fru och min pappa stod brevid. Jag minns inte exakt vad han sade, men han frågade en massa som jag svarade kortfattat på. Minns ännu hans arm kring min nacke. Till sist fick jag ur mig: “Jag vill inte att du rör mig.” Då släppte han taget och sa “okej….” Jag gick bort och hörde hur pappa frågade vad jag sagt och han upprepade det. Stämningen blev tryckt och efteråt, på kvällen eller nästa dag, blev det en diskussion kring matbordet om vad som hänt. Jag stod på mig och sa att han är obehaglig men pappa sa att han inte menar nåt illa. Helt klart tyckte pappa att jag borde stått ut. Minns inte vad mamma sa. Tror hon var mest tyst. Visste att jag hade rätt men var förvirrad och mådde ändå skit och skämdes.

Jag var 24 och höll på att ta motorcykelkort. Snart började jag få klappar på händerna och låren när vi tränade på teknikbanan. “Sätt händerna lite närmare sådär”, “tryck ihop med knäna!”. Min 55-åriga lärare rörde mig hela tiden. Jag tyckte det var obehagligt och bara väntade på nästa beröring. Körde dåligt. Till sist blev jag frustrerad och sa att “Kan du sluta röra mig!” Han blev tyst, stämningen dålig. Men nästa lektion bad han om ursäkt och sa att han inte menade nåt illa. Han slutade som tur röra mig.

Min mormor levde i 50 år med en destruktiv och kontrollerande man. Alla trippade på tå runt honom. Hon har inte fått träffa oss barnbarn så ofta när vi var små. Han dog för ett år sen. Det har tagit mig ENORMT mycket insikt och medvetenhet före jag fattade att kvinnor är värdefulla och män inte vet allt. Har alltid varit osäker inför äldre män.

Exemplen från arbetslivet som ung kvinna är också många. Män som glömmer mitt namn, inte lyssnar, ser förbi mig. Män som föraktar kvinnor.

I och med mitt jobb som författare och medieprofil (måste reclaima titeln nu så den inte bara blir en synonym för Fredrik Virtanen) är det märkligt att människor antar att de ska få ha åsikter om min person och utseende.

Det är sms-kommentarer om bröst, komplimanger och dissningar i tittarresponsen, än det ena, än det andra. Jag antar att det samma händer typ alla kvinnor som syns i rutan, inget unikt för mig.

En tid skrev jag kolumner också men det var bara för jobbigt. Väldigt många av dem som var av avvikande åsikt bestämde sig för att inflika någon utseenderelaterad kommentar. Kommentarerna publicerades inte, men jag såg ju dem. Frågade manliga kolleger om samma sak någonsin hände dem när de skrev kolumner. Nä.

Då jag besöker bokhandlar, bokcaféer o dyl är det ofta samma sak. Där sitter jag först och försöker vara underhållande, väl förberedd, trevlig och klipsk. Efteråt kanske jag bjuds på middag (trevligt) men förväntas sitta med just någon specifik snubbe ”för att jag alltid varit hans favorit” (awkward). Och gubbar kommer fram och låtsas vilja chitchatta om mina böcker men väser plötsligt ”och så är du ju en saaatans vacker kvinna, men det vet du nog om”.

Det händer ju också att män jag intervjuat antagit att vi nu är polare som ska hålla kontakten. Det kan ju vara helt okej, men inte om de vill chatta mitt i natten.

Det här är allt sådant jag kan ta. Har med tiden blivit rätt duktig på att bita ifrån och bemöta sliskiga skämt med ett stenansikte. Har numera hemligt nummer och ganska tydliga regler för vem jag blir fb-vän med.

Men det jag ofta irriteras av är att många – både män och kvinnor – verkar tycka att jag får skylla mig själv. Att jag har valt att blogga, skriva böcker, höras och synas och därför ska ta allt det som medföljer utan att gnissla. Kanske till och med vara lite tacksam för uppmärksamheten.

Men sidu nej. För så här behandlas inte manliga programledare, bloggare, författare och spelevinkar. Och då ska inte jag behöva behandlas så heller.

Så många minnen, och så många händelser, dock är jag endast 22 år.

På högstadiet satt det på rasten en hel rad med pojkar på en bänk i gången, de gav vitsord på hur bra rumpa man hade då man gick förbi.

För ca. 3 år sedan var jag på en säsongs avslutningsfest till en känd restaurang/pub i trakten. Jag sitter i samma bord som en familjebekant tillsammans med några mina vänner, han erbjuder mig pengar ifall jag kan visa mina bröst.

Jag var i våras på en grillfest till en god vän. Där var flera från våran kompiskrets. Själv var jag helt nykter hela kvällen då jag skulle köra bil, men alla andra var ganska fulla. Under ett tillfälle fick jag en kommentar av en av männen; ”du ser så sexig ut idag”. Fast han vet att jag har sambo. Senare på kvällen då jag lovat köra hem flera personer, sitter samma man som kommenterat mitt utseende på bänken bakom sätet där jag sitter. Han börjar massera mina axlar, och slutar inte fast jag säger sluta. Han säger till mig ”har du möjlighet att komma till mig och städa, jag skulle behöva städhjälp”. Det här fortsätter under hela tiden jag kör.

Det är sommaren 2015 och vi är ett kompisgäng som ska övernatta och festa i en hyrd stuga. På kvällen efter att vi ätit bestämmer vi oss för att ta ett dopp. Jag sitter på övrevåningen i sängen och väntar på att killarna ska gå bort så att jag kan byta om.

Bara den ena går ut. Den andra blir kvar och ser hungrigt på mig och frågar om vi ska ha sex den natten, jag svarar ’nej jag har en pojkvän’.

Men pojkvännen är kvar hemma och vårt förhållande är så gott som slut redan. Jag medger att jag känner mig smickrad och det känns spännande då jag inte varit singel en enda gång sen jag blev myndig. Men jag säger nej en gång till.

Han är fortfarande kvar i rummet medan jag försöker byta till simkläder bakom min handduk. När jag sitter helt och hållet naken bakom min handduk kommer han närmare mig och frågar samma sak igen. Innan jag hinner säga nej en gång till försöker han ta mig mellan benen. Jag slår chockat bort hans hand men då tar han tag i mina händer och lägger dom ovanför mitt huvud så att jag ligger försvarslös på sängen. Han kör upp fingrarna i mig och ler. Jag är så otroligt chockad (detta är ju min kompis!) att jag bara stirrar på honom en stund. Sedan säger jag igen ’jag har en pojkvän’.

Han släpper mig och låter mig dra åt mig handduken som inte längre täcker min nakna kropp. Några sekunder senare kommer dom andra tillbaka från stranden. Dom har redan hunnit doppa sig. Jag sitter fortfarande naken i min handduk på sängen och känner mig äcklig och skamsen. Mitt huvud snurrar runt i panik.

Senare samma natt när jag ska gå och sova ligger han och snarkar i dubbelsängen jag och min tjejkompis skulle dela. Jag funderar på att gå till nedrevåningen och sova istället men jag är för trött och alla mina saker är på övrevåningen så jag lägger mig ner bredvid.

Då slutar han snarka och vänder sig mot mig. Jag frågar honom om han inte skulle fortsätta sova och hoppas innerligt på att han skulle slockna. Han svarar ’inte nu längre när du kom hit’.

Jag är förlamad, rädd, nyfiken, berusad, smickrad, och trött på samma gång. Jag vet inte vad jag ska göra.

Han drar ner sina kalsonger och frågar igen om vi ska ha sex. Jag säger ’nej, jag har en pojkvän’. Han fortsätter gnälla om det en lång stund. Och så, i ren och skär frustation, och för att få honom att sluta, tar jag tag i hans penis och drar i den och nästan fräser åt honom ’är det det här du vill?’. Hans ögon lyser upp. Men så inser jag vad jag gjort och vänder mig hastigt bort.

Jag ÄR fortfarande tillsammans med min pojkvän även om vi är nära på att göra slut. Jag tänker inte vara otrogen.

Mina känslor yr omkring som en stormvind. ’Det här är fel, det här är fel, det här är fel’ snurrar runt och runt i huvudet. Jag mår illa och vill bort från situationen. Jag är både arg och ledsen på mig själv.

Jag säger åt honom att jag är trött och vill sova. Han flinar och vänder sig till andra sidan.

I smyg, så att han inte hör, gråter jag för mig själv.

Jag var elva år och på besök hos farfar med min kusin. Farfar ville ofta att vi masserade honom på ryggen, han hade stela muskler. Medan vi höll på lämnade min kusin rummet för att gå på toa. Farfar började kittla mig, det var först oskyldigt. Hans händer gled dock mer och mer mot mina bröst, tills han till slut öppet tafsade på mig, slickade mig i ansiktet och juckade mot min sida. Han upprepade: ”Oj, jag tycker så mycket om dig”. Jag försökte vrida mig loss allt jag förmådde, men han var så mycket starkare. Det slutade med att min kusin kom in i rummet, och vi sprang därifrån. Jag berättade åt mina föräldrar, men ingen stod någonsin upp för mig. Jag har först nu insett vilken skada det här gjorde.

Jag tänker nu dela med mig om när jag blev våldtagen. Jag vill inte att mitt namn eller min e-postadress ska kopplas till berättelsen om/när ni publicerar, och vill inte heller att den delas utan tillåtelse utanför astras sida för #dammenbrister.

Det var en natt-morgon i februari 2012 när jag och min dåvarande pojkvän gick hem från en kompisträff. Vi hade träffats i ett halvår och hade flera gånger pratat om att vara ett officiellt par. Han hade under vintern för första gången sagt att han älskar mig och är beredd att jobba för en gemensam framtid, men jag var bara i början av mina studier och ville framskrida långsamt. Detta förhållande var mitt första, och jag ville därför ta mig tillräckligt med tid för att verkligen vara trygg och säker i att kombinera mitt förhållande med studier och eventuellt jobb. Han var förstående och sa att vi inte behövde fundera på framtiden nu, men att han bara ville berätta att han är seriös med mig.

Jag berättar detta för att förtydliga att vi kommit bra överens och att vårt förhållande var byggt på starkt förtroende, lojalitet och tillit. Jag ville också skapa en framtid med honom.

Efter den där kompisträffen gick vi hem till honom, eftersom jag var på veckoslutsbesök för att träffa honom. Vi pratade och myste som vi brukar göra och allt verkade som vanligt.

Under natten vaknade jag av att han var ovanpå mig, och var halvyr när jag kände att någonting var fel eller inte som det brukade. Jag insåg medan jag ännu försökte skaka av mig sömnen att han var i mig och jag stelnade till i skräck. Sedan minns jag inte riktigt vad som hände, bara att en våg av svart dimma sjönk över mig, och jag kände inte längre min kropp. Jag vet inte riktigt hurdan jag blev, men jag vet att jag inte längre skulle bli mig själv igen. Jag upplevde ett virrvarr av känslor som dansade igenom mig. Avsky.
Hat.
Förvirring.
Svaghet.
Besvikelse.
Rädsla.
Svek.
Och sedan.
Tystnaden.
Apatin som sänker sig över min kropp och som blir grunden för att jag fortfarande inte kan fysiskt röra mig om jag hamnar i samma paralysfas. Jag ser ingenting, hör ingenting, känner ingenting. Samtidigt är det en liten bit i mig som klöser, skriker, kämpar för sin överlevnad. Den skriker för den del han tog ifrån mig och som nu splittrats i en miljon skärvor som jag inte kommer att få ihop till en helhet. Bara en del av de söndertrasade, nötta bitarna har jag kvar. Den där samma svarta röken är förrädisk för den har en förintande effekt, samtidigt som den är en del av mig jag inte kan bli av med. Den sprider sig på bara några sekunder och jag förlorar alla sinnen och allt mänskligt förstånd. Jag känner mig icke-human. Det känns som att den kommer att spränga mig i bitar eftersom jag inte längre har någon kontroll över min kropp eller mina tankar. Jag är inte ens I ett vakuum, jag ÄR ett vakuum. Min kropp existerar men den finns inte. Någonstans långt borta ser jag mig själv ligga där under honom, och den där vålnaden som är kvar av mitt sinne kan inte ingripa. Lånt borta känner jag smärta som börjar mellan mina ben och sprider sig genom hela kroppen, först långsamt men sedan snabbare tills den når ut ända till mina tår och fingrar. Jag vet inte längre hur lång tid som förflutit och vad som egentligen hänt, men innan jag vet ordet av är det över och han lägger sig ner bredvid mig och fortsätter att sova. Jag sover inte på flera timmar, ligger bara med den svarta dimman som ett kvävande täcke över mig, men kan inte lyfta ens ett finger.