Jag har inte blivit utsatt för våld någonsin och det är jag oändligt tacksam för . Däremot har jag upplevt att jag de första 40 åren av mitt liv i upprepade situationer blivit förkroppsligad och förminskad p.g.a. mitt kön. Och alltid av män. Det var ”lilla flickan” och ”rara du” ännu efter att jag blivit trebansmamma och fyllt 35, tafsanden och kramar med händer som gled ner mot baken och vaga insinuationer om att det skulle vara roligt att ses mer privat kring min essä/avhandling/whatever. Det var alltid män jag stod i beroendeförhållande till, eller män med ett sådant inflytande att det aldrig fallit mig in något annat än att svälja förödmjukelsens tårar och tiga.
Sen landade jag på min första chefspost på ett fsv förlag. Kort därefter blev jag på en ambassadfest smekt på brösten av en för mig vilt främmande man, som jag senare fick höra att representerade ett ministerium. Det fanns flera vittnen för incidenten och det visade sig att jag inte var det enda offret. Tillbaka på jobb skrev jag ett kort brev till mannens chef där jag påpekade att tjänstemannen betett sig opassande, och fick snabbt ett sakligt svar. Jag agerade som jag gjorde för att det var första gången i mitt liv som jag inte var beroende av den man som rört mig, det var därför jag vågade och ville göra vad jag gjorde, inte bara för min egen skull utan för oss alla flickors/kvinnors skull som under sitt liv kan bli utsatta för motsvarande.
Eftersom en av vittnena på ambassaden var journalist, blev det hela plötsligt offentligt och fastän de fsv medierna lovat hålla mitt namn hemligt läkte det snabbt ut till finskspråkiga kvällstidningsjournalister som började attackera mig med samtal. Allt hände mycket snabbt och jag var helt oförberedd på mina egna reaktioner; rädslan, skammen, tillslut paniken. Plötsligt ringde min telefon oavbrutet, det var journalister som ville höra mina kommentarer, och jag kände tillslut att jag motvilligt måste ta upp det hela med min manliga chef. Jag behövde stöd och nån form av tröst och fram för allt ett ok:ande att jag kan gå hem och gömma mig under en filt. Min chef var vänlig men stod helt oförstående inför det som hänt. Varför reagerade jag som jag gjorde, borde inte en kvinna i min mogna ålder (43ish) känna glädje över att hon (ännu lyckas) väcka en mans passion? Varför skapa en sån medial skandal? Vågar man efter det här nånsin mera krama om mig?
Tjänstemannens namn blev offentliggjort och han fick avgå och därför vill jag inte att hans namn nånsin mera tas upp, han har fått bära konsekvenserna av sina handlingar. Sen till det verkligt intressanta. När tillräckligt med tid gått fick jag olika (bransch)vägar höra hur folk, inte sällan kvinnor, såg på incidenten. Hemskt få visste att kvinnan på ambassaden var jag, så många berättade glatt åt mig vad de trodde sig veta om det som hänt. Att den där kvinnan på ambassaden nog hade bjudit ut sig (jag stod på en balkong och höll sällskap åt en författare som ville röka), att hon klätt sig opassande (jag bar en saklig klänning), att hon nog nu hade bränt alla broar bakom sig (hahaa, säger jag), att hon överdrev/ville ha uppmärksamhet/var en sån där galen feminist, att tafsaren ju var en reko man mm.
Jag skulle inte ha klarat av det hela om jag varit yngre, om jag varit osäkrare och haft en osäkrare position i arbetslivet. Fördelen: ingen har sedermera tafsat på mig.