I och med mitt jobb som författare och medieprofil (måste reclaima titeln nu så den inte bara blir en synonym för Fredrik Virtanen) är det märkligt att människor antar att de ska få ha åsikter om min person och utseende.
Det är sms-kommentarer om bröst, komplimanger och dissningar i tittarresponsen, än det ena, än det andra. Jag antar att det samma händer typ alla kvinnor som syns i rutan, inget unikt för mig.
En tid skrev jag kolumner också men det var bara för jobbigt. Väldigt många av dem som var av avvikande åsikt bestämde sig för att inflika någon utseenderelaterad kommentar. Kommentarerna publicerades inte, men jag såg ju dem. Frågade manliga kolleger om samma sak någonsin hände dem när de skrev kolumner. Nä.
Då jag besöker bokhandlar, bokcaféer o dyl är det ofta samma sak. Där sitter jag först och försöker vara underhållande, väl förberedd, trevlig och klipsk. Efteråt kanske jag bjuds på middag (trevligt) men förväntas sitta med just någon specifik snubbe ”för att jag alltid varit hans favorit” (awkward). Och gubbar kommer fram och låtsas vilja chitchatta om mina böcker men väser plötsligt ”och så är du ju en saaatans vacker kvinna, men det vet du nog om”.
Det händer ju också att män jag intervjuat antagit att vi nu är polare som ska hålla kontakten. Det kan ju vara helt okej, men inte om de vill chatta mitt i natten.
Det här är allt sådant jag kan ta. Har med tiden blivit rätt duktig på att bita ifrån och bemöta sliskiga skämt med ett stenansikte. Har numera hemligt nummer och ganska tydliga regler för vem jag blir fb-vän med.
Men det jag ofta irriteras av är att många – både män och kvinnor – verkar tycka att jag får skylla mig själv. Att jag har valt att blogga, skriva böcker, höras och synas och därför ska ta allt det som medföljer utan att gnissla. Kanske till och med vara lite tacksam för uppmärksamheten.
Men sidu nej. För så här behandlas inte manliga programledare, bloggare, författare och spelevinkar. Och då ska inte jag behöva behandlas så heller.