Dag: 26 oktober 2018

De gånger det hade snöat, jag gick i högstadiet och visste att tjejerna skulle bli utsläpade i snön av killarna. De var ofta tre-fyra killar och tryckte ner en i snön och kände och klämde på våra kroppar. Händer under tröjan som klämde på brösten och även händer mellan benen. Vad lärarna sa? Absolut ingenting!

I högstadiet, toadörrarnas lås var så dåliga så killarna dyrkade upp dem. Vet inte hur många gånger jag hållit mig för att jag inte vågat gå på toa. Vet inte hur många kvarsittningar jag haft för att jag varit tvungen att gå på toa i andra änden av skolan och kommit för sent till timmarna.

17 år, var på en bröllopsfest och en kompis pappa kom fram och pratade med mig och ville ge mig en kram. Plötsligt hårdnar kramen, han börjar trycka sig mot mig och jag får en tunga i örat. Så fruktansvärt äckligt. Som jag skämdes efter det.

För många år sen när en manlig kompis var i 20-års åldern berättade han åt mig hur en hans vän brukade förnedra kvinnor genom att fråga om han får komma på hennes bröst. Men så siktade han om och kom henne i ansiktet. Det här tyckte ju pojkarna var ”hyvä” och försökte hitta på fler sätt att förnedra kvinnorna på.

Tror den här sortens av sexuell förnedring är mycket vanlig. Hoppas det är något som kommande generationer växer bort från och slutar se förnedring som ”hyvä”!

Jag hade redan gjort valet att inte skriva om mina egna upplevelser av sexuella trakasserier. Jag såg andras berättelser, förfärades över hur många som upplevt saker som ingen borde ha behövt uppleva. Jag imponerades över deras mod, att våga berätta, att inte skämmas, att ta upp kampen. Men trots att jag hyllade de som vågade berätta valde jag själv att låta bli. Andra kommer se mig som någon som bara söker uppmärksamhet, tänkte jag. De kommer inte tro mig, tänkte jag sedan. Det spelar ändå ingen roll, tänkte jag till sist och nöjde mig med att skriva under på upproret. Då är jag ju ändå med.

Men sedan hände någonting. Jag insåg mer och mer hur otroligt viktig den här kampanjen är och hur mycket den behövs. Varje historia förtjänar att bli hörd. Ingen ska behöva skämmas, ingen ska behöva bli stämplad som uppmärksamhetssökande, och det spelar roll. Varje historia spelar roll.

Det här är en del av min historia.

Jag är 10 år gammal. Jag har fått komma med mamma till en annan stad i Svenskfinland när hon ska på en kurs några dagar. I staden bor vi hos goda familjebekanta, ett äldre par, som har två lägenheter vägg i vägg med varandra. I den stora bor lägenheten bor de, i den lilla får mamma och jag bo. På dagarna när mamma är på kurs är jag med mannen, han som jag känt sedan jag föddes, han som blivit som en fadersfigur för mig. För han är sjukpensionär, så han är ju ändå hemma. Och han är ju min kompis, han brukar busa och leka med mig och jag brukar skratta och ha kul.

Det är mycket jag förträngt från dessa dagar. Men vissa saker minns jag som det var igår. Jag minns morgonen när han kommer in i lägenheten efter att mamma farit, medan jag fortfarande ligger på madrassen på golvet. Han vill att jag ska massera honom och att han ska massera mig. Det är ju skönt menar han. Jag känner mig rädd, obekväm. Jag minns kvällen när jag sitter i soffan och ser på en Harry Potter-film som kommer på TV. Mamma sitter och pratar med sin väninna i lägenheten bredvid. Det är bara en vägg som skiljer oss åt. Han kommer in till mig med jämna mellanrum. Sitter bredvid mig i soffan och tar på mig. Hans hand smyger sig in under min t-skjorta. Hans hand tränger sig in under min BH och börjar massera mina tidigt utvecklade bröst. Jag sitter paralyserad. Vågar knappt andas. Vill springa. Springa ut från lägenheten och in till mamma. Men mina ben kan inte röra sig. Han går därifrån, men kommer tillbaka. Igen och igen och igen.

Sedan dess har jag varit rädd för äldre män. Det är ju inte rättvist, för jag vet ju att alla inte är som han. Men jag vet inte hur jag ska komma över min rädsla.

”Jag vill inte att du sätter din hand på mitt lår i bilen”, har jag sagt till pojkvänner. Till och med till min mamma. För en hand på mitt lår påminner om honom, och hur hans hand smekte mitt lår när vi åkte bil någon gång under de där dagarna när jag var 10.

Mina bröst har storleken 80G. Helt naturligt och från tidig ålder (DD-kupa vid 13 år). Behöver jag egentligen säga mer? För bara det kupmåttet berättar sin lååånga, enformiga, tröstlösa historia om tafsande, kommentarer, rop, förslag, öknamn…”Mount Everbreast”, ”Kan man få lite BRÖSTmjölk i kaffet?”… Värst är att inte bli tagen på allvar av män, hur professionell, duktig eller smart man än är. Att många av dem exempelvis alltid måste titta upp först från mina bröst när jag talar med dem. Att lära sig balansera mellan de egna reaktionerna av självförakt, cynisk nonchalans, smicker och att kunna se sitt eget värde trots brösten har inte varit lätt. Idag jobbar jag med att bland annat lära unga tjejer att stå på sig mot sexuella trakasserier och att tycka om, acceptera och respektera sig själva (decibel.fi). De ska inte behöva lära sig detta den hårda vägen eller ”trots allt”. Det kan vi äldre hjälpa dem med!

Jag gick hem med en kille efter krogen. Han skulle visa mig sina katter och han hade varit riktigt trevlig hela kvällen så jag misstänkte inget. Vi hann knappt komma innanför dörren innan han var på mig. Han hade inga kondomer och jag sa till på skarpen att jag inte har sex utan skydd. Han lugnade ner sig och somnade om. Jag sov över. På morgonen vaknade jag av hans hand mellan mina ben. Han sa att han ”legat och tagit på mig” och att jag ”var så vacker”. Efter det gick det utför och jag var i sån chock att jag inte fick ur mig ett nej. Han särade på mina ben och höll fast mig tills det var över. Det gjorde ont och jag hatade mig själv efteråt för att jag inte sagt nåt.

När jag var gulis blev jag bra bekant med en av de äldre killarna som var tutorer, han var alltid trevlig mot mig, bjöd in mig till fester och sånt. Under våren var jag på en stor studiefest och drack en hel del. Jag stötte på bland annat honom där. Plötsligt var klockan mycket, det gick inga flera bussar och jag kunde antingen bli kvar i festlokalen och supa tills morgonbussarna började gå, eller ta emot hans erbjudande och gå hem till honom och sova på hans soffa. Att fortsätta supa kändes inte som en bra idé, så jag tog emot erbjudandet, jag litade på honom, och han hade ju en extra soffa. Vid det här laget var jag väldigt full och minns inte så mycket av vad som hände då jag kom hem till honom. Vi satt på soffan och talade en stund tills han föreslog att vi skulle flytta oss till sängen, det är ju bekvämare där. Sen minns jag ingenting tills jag vaknade till av att han låg ovanpå mig och hade sex med mig. Jag visste inte vad jag skulle göra. Jag var rädd, jag ville fly, men kunde inte röra på mig. Och det gjorde så otroligt ont eftersom jag hade en tampong i mig. Det tog slut, jag bara låg där och låtsades sova, tills han gjorde det en gång till, sa ingenting bara klättrade ovanpå mig och gjorde det pånytt. Jag hade jättesvårt att veta hur jag skulle reagera på det här. På grund av min minneslucka ifrågasatte jag väldigt länge om det här överhuvudtaget kunde klassas som våldtäkt, jag kan ju ha sagt vad som helst som jag inte minns, och jag sa ju aldrig nej när jag vaknade upp heller. Jag skyllde allt på mig själv tills en av mina vänner lyckades få mig att förstå att vad som hänt var fel. Lite på ett halv år senare tog han kontakt med mig efter att en av mina vänner kastat ut honom från en fest efter att jag berättat för henne om vad som hänt. Hans lösning på problemet var att erbjuda sig att begå självmord om jag ville det. Så han lyckades vända om saken och få mig att vara oroligt för honom istället för att fatta att allt han gjorde varit fel, inte minst det här sista manipulativa meddelandet. Jag övervägde i ett skede att gå till polisen, men gjorde det aldrig eftersom jag inte hade några bevis, och jag inte ville att någon annan skulle ifrågasätta om jag faktiskt blivit våldtagen eftersom jag ändå konstant ifrågasatte det själv. Idag kan jag fortfarande stöta på honom på studiefester, fastän jag trodde att han borde ha studerat klart för länge sedan. Och jag har dåligt samvete över att jag aldrig gick till polisen, för vem vet hur många andra gulistjejer han haft som offer efter/före mig.

Det här är inte det enda jag skulle kunna skriva om, på dagis blev jag dagligen trakasserad av ett annat barn (som uppenbarligen själv hade svåra problem), vilket jag inte berättade för någon före jag var 19 år gammal. Att folk ropar på gatan eller tafsar på en i barer händer konstant. När jag jobbade som sjukskötare/närvårdare var trakasserier på jobbet en del av vardagen. Det är svårt att övertyga sig själv om att ens kropp är bara ens egen och ingen annan har rätt till den, då ens omgivning helatiden säger nåt annat.

En sannfinländsk riksdagsledamot greppade tag om min röv efter en TV-sändning. En taxichaufför frågade om han kan få betalt med en avsugning istället för pengar. En mycket berömd skådespelare kallade mig för ”ruma nainen” en hel kväll och slog mig på baken när jag steg upp för att hämta dricka. En mycket berömd dirigent stack ner handen i mina jeans, under underbyxorna, i fyllan på en efterfest. Håhhå, och hur mycket mer som helst.

Allt, som att släktingars äldre vänner skämtade om att jag (vid typ 13) snart är byxmyndig, att min första pojkvän hotade med våldtäkt om jag inte snart släppte till (jag var 14 och oskuld), alla otaliga gånger man har blivit tafsad på, alla otaliga gånger män har försökt tvinga sig på en, att en man jag dejtade började bjuda ut mig till sin polare (drog ner min topp och blottade mig, manade honom att ”kom och känn”). Och en massa annat liknande.

Tänk att jag liksom tills igår har känt skam för allt det, som att något var mitt fel.

Efter metoo har jag blivit sexuellt ofredad två gånger. Ena gången var det en man som klämde mig på rumpan på krogen och andra gången var det en annan man som på ett väldigt odiskret sätt busvisslade och gav äckliga och långa blickar i mataffären (medan jag gick och bar på min dotter).

MEN! Det känns annorlunda nu. Jag tänker inte längre att det tyvärr bara är så män är, eller att jag nog ger ifrån mig någon signal, som man har blivit programmerad att tro.

Jag var 24 år och studerade på en finlandssvensk yrkeshögskola i södra finland. Under en blöt kväll på lönnkrogen stannade några personer kvar efter stängningsdags, däribland bartendern och jag. Bartendern bjöd på shot efter shot och jag var redan ganska full och tyckte det var kul, Min enda minnesbild efter det är när han trär på en kondom, jag ligger i en säng. Jag är så full så jag förstår inte vad han gör. Jag har ingen aning om hur jag kom hem därifrån, men snippan var öm. Jag anmälde honom inte, för jag hade garanterat inte sagt nej. Jag hade pojkvän som jag aldrig berättade för. Jag vet inte varför det är viktigt att säga, men denhär killen var jag dessutom väldigt oattraherad av och hade jag valt självmant att vara otrogen hade det inte varit med honom.

Vi blev också förbjudna att ha smink eller korta kjolar samt ärmlösa toppar för att ”det stör pojkarnas koncentration”