Dag: 27 oktober 2018

Läraren i högstadiet som jagade mig och lyfte mig fast jag inte ville.

Läraren i yrkesskolan som ville bjuda drinkar och tafsa på rumpan.

Läraren i yrkesskolan som på fyllan kom för nära och flåsade nånting om favoritelev i örat.

Alla gånger man vaknat med nånting i sig som man inte samtyckt till.

Alla gånger män har tagit sig friheter i sängen utan att kolla om jag ville.

Våldtäkterna.

De två killarna som vid olika tillfällen filmade mig utan lov, för att de skulle ”runka till det senare”.

Allt tafsande på krogen, på gatan.

Alla nedsättande kommentarer om mitt utseende och min vikt.

Alla gånger jag varit allt för full och män har utnyttjat det.

Killen som under 3 år rent ut stalkade mig, bombarderade min telefon med samtal och meddelanden, och vid flera tillfällen dök upp utanför min dörr.

Exet som inte kan släppa taget, och ännu hör av sig fast jag bett honom att dra åt helvete.

Kollegorna som tagit på mig, skämtat grovt snuskigt, sett på porr på arbetstid.

Kunderna som kommenterar utseende och kräver leenden.

Alla killkompisar som i något fall flirtat med en, och fått en att inse att de alla ändå tänker på att ligga med en.

Detta är inte ens nära på allt, men jag orkar inte gräva djupare, det är mycket som ligger dolt i minnet som jag känner att får hållas där.

Några plock ur skolan, från skoltiden. De här gör mig nästan argast, mest ledsen, mest fylld av vilja att ändra. Mina barn kan inte, de får inte uppleva samma saker i deras skola, i vår grundutbildning, det måste så småningom synas att generationer av flickor och kvinnor gått före dem och vi ska ha banat en snällare, friare väg.
Men märker också hur komplex frågan är, många av dem som trampat över och på mina gränser var och är snälla, bra barn och sedermera vuxna, många av dem mina kära vänner. Vi kan inte ha ett system som förvränger så synen på kön och sexualitet att gränserna mellan skämt, nyfikenhet, makt, vilja att tillhöra, rädsla att säga ifrån blir så förvirrade och att flickor betalar priset.

Lågstadiet:

Att lyfta kjolkanter och blusar och bli tafsad på är vardag från femte klass. Jag sparkar en gång en pojke i smalbenet och en gång biter jag en när jag är hopklämd i något hörn. De blir väldigt arga och upprörda och tycker jag är galen och aggressiv. Jag skäms över det i år. Kan heller aldrig släppa heller tanken på att det var att synas att bli påtafsad och därmed blir det hela ambivalent. Men vill nu våga tänka genom hela mig själv och genom all lagrad skam och skuld: att ingen behöver tillåta övertramp på sin kropp för att bli godkänd och sedd.

Högstadiet:

När jag någon gång hånglat med någon under veckoslutet börjar några av klassens pojkar sporta med att markera på timmen och när de får taltur frågar de läraren om hon vet vad jag gjort på veckoslutet. Skammen är så total att det känns som att tiden stannar, all makt tas ifrån mig, jag vet inte ens vad jag kan säga till något sådant på en för mig så officiell och offentlig arena som lektionen, med för mig respekterade personer som lärare. (Här all respekt till läraren som alltid sade strikt och direkt i från och lugnt konstaterade att det är min ensak och inget pojkarna eller hon har att göra med – känner ännu också att hon tacksamt la upp en gräns runt mig i en pinande situation).

Samtidigt börjar hor-ropen, för mig och några (många?) andra. Vi är rädda för att gå ensamma i skolkorridorerna pga skammen är ännu större när man går ensam och möter stora pojkgrupper. Det värsta var att det sträckte sig till fritiden, jag är på promenad med min syster när någon börjar skrika hemskheter efter mig. Är därefter livrädd att någon skall börja skrika efter mig när jag är med mamma eller pappa, undviker gärna att röra mig med dem.

Går hem en sen kväll från bussen längre borta, kanske en tre kilometers väg. Träffar på ett gäng bekanta pojkar som börjar förfölja mig och gör grisljud hela vägen. Är jätterädd och skäms, så medveten om min kropp och känner obehag inför att gå ensam med så många pojkar bakom, vad kan de tänkas göra? Tänker också att jag bara måste säga ifrån, att detta är så oacceptabelt, så stannar och skriker med skakig röst att de skall växa upp och lämna mig i fred. De fortsätter följa mig hela vägen hem.

Gymnasiet:

Är med och ordnar en av gymnasiefesterna utanför skolan. Ett litet gäng pojkar och jag skall stanna för att städa och sova över, en rolig grej. Vi är uppsluppna och glada och trötta och skämtar en massa och gapskrattar när bara vi är kvar. Plötsligt känner jag något daska till mitt ansikte och hals bakifrån och det är en av pojkarna som slår mig med sin penis. Blir så häpen och ställd att jag efter att skrikit ut honom dras med i skrattet, också pga så himla obekväm sits för mig, ensam där i stora ödsliga lokalen.

Undrat senare om de ens fattade hur utsatt jag i den stunden kändes mig, och plötsligt också försiktig ensam med dem som dittills bara känts som de vänner de var men plötsligt blev också hotfulla i min position. När alla skall sova smyger jag ut pga vågar ej somna och beger mig mot hållplatsen i bara t-skjorta en morgonnatt i september. Står där 10 km hemifrån utan pengar och fryser och då stannar en taxi. Detta slutar som en solskenshistoria då chauffören snällt frågar om han får föra mig hem, han har själv en flicka i min ålder och skulle hoppas att någon för henne hem om de hittar henne eländig och frysande på en busshållplats. Och det gör han och önskar artigt en god fortsättning.

Detta är tyvärr bara en del av alla påhopp och övertramp, alla inbäddade i stora lager skam och humor och diffusa gränser. Men då gränser är solklara och borde få vara det tänker jag att jag måste ändå försöka våga dela några av dem. Och det att vi kanske känner och tycker om många av de som trampat på oss kan inte längre vara orsak att vara tyst för världen måste ju förändras.

Hälsar på hos min dåvarande pojkvän. Hans far talar om hur “varje man måste gå på en hora en gång i livet för att räknas som man. Då får man gör VAD SOM HELST! Man ha ju betalat!”. Raljanta historier om sådant. Jag mår illa. Han gliras mot mig när han berättar och dunkar min dåvarande pojkvän i ryggen.

När de skall fara på kryssning till Tallinn känns det bara äckligt.

En provspelning slutar med att efter tydlig överenskommelse mellan killarna att alla andra utom en går ut, klär han av sig och försöker få mig att suga sin kuk. Han hötter med den nära mitt ansikte. Juckar mot mig. “Bara lite”. “Smaka nu lite grann”.

Jag vägrar. Är som fastfrusen. Det här var ju en bekant kille. Talar tillbaka men vågar inte röra mig ur fläcken. Efter en stund kommer en av de andra in tillbaka, det är då jag upptäcker deras nonverbala kommunikation och ser att det här säkert varit överenskommet innan. Den andra killen ber honom skämtsamt sluta.

(Jag är underårig tonåring)

Hela tonåren var fulla av gliringar. Av kommentarer. Av tjuvtittande pojkar, män, gamla gubbar som…

Pojkar som FÖR att få dig att känna dig obekväm och underlägsen, HÖGT kommenterar kroppar, porr, allt könsrelaterat – både aggressivt och passiv-aggressivt. Kommentarer om hur FITTOR är SÅÅÅ äckliga och luktar och bröst är fula om de inte är tillräckligt runda/silikon/annat, att kvinnor med fula bröst inte är värda NÅGOT. “Du måst sätta påsen på hela överkroppen istället för bara ansiktet” *SKRATT*.

Nån som kysser en ovälkommet. Tar på ens rumpa. Försöker öppna dina jeans när ni är på fest. Håller dig fast mot väggen.

Men särskilt detta minns jag:

Jag har stolt på mig en nyköpt blus med texten “rör inte” och handmärken på brösten. Ett klart och tydligt budskap. En kille kommer fram och tar hårt tag i mina bröst och ropar “ÄR DET SÅ HÄR MAN INTE FÅR GÖRA”, han springer skrattande iväg och de andra eleverna runtom skrattar.

Hela högstadiet var ett helvete annars också. Stämpeln HORA och öknamn som “fitta”, “slampa” blev givna mig då det tog slut med en kille. Det ledde till år av att jag dolde skadan, kände skam, skar mig själv, visade inte utåt mina känslor, käftades tillbaka. Gav tillbaka så gott jag kunde med ord.

Vilket jag antar var det som ledde till att killarna till slut gav sig på mig med fysiskt våld.

Nedsättande ord och brutalt våld. På skolgården på rasten. Flertalet gånger. LÄRARNA SÅG – GICK FÖRBI medan de till exempel satt på min rygg och bände mina armar bakåt medan de skrattande frågade mig om det gör ont, eller slog mitt huvud i asfalten medan mina vänner stod runtom och ropade att de skulle sluta.

… Och så undrar man varför kvinnor försöker vara vänliga mot äckel och trakasseri – JO FÖR VI ÄR RÄDDA FÖR VAD SOM HÄNDER DÅ VI SÄGER NEJ eller ger tillbaka. Det brukar vara VÅLD.

Sen kort om vuxentiden, litet som musiker/artist:

Är i artist- och musikbranschen, så olika former av sexuellt trakasseri och klar sexism och misogyni, känns som en av grundpelarna. Allt från fabon som skall “hjälpa” ens karriär till japparna backstage.

Och de där männen som UTÅT är SÅÅÅÅ jämställda och kvinnorespekterande men så ses man på andra ställen och sättet de talar om kvinnor och kvinnlighet… bara spräcker den illusionen. De skriver romantiska kärlekssånger och drar våldtäkts”skämt” till morgonmål. De ser ner på dig för du är en kvinna, det slinker fram i små sidokommentarer och växlande av blickar “japparna” emellan. Gloende på kroppsdelar, kommentarer om ens kropp etc etc.

Det värsta om DIG SJÄLV hör du ju inte, men du hör nedsättande kvinnofientliga uttryck VARJE GÅNG. Det bara “hör till”. En sorts passiv-aggressiv trakasserier och SÄGER DU IFRÅN att det är sexistiskt så blir du utfryst. Du är ju “så jobbig”. Du skall vara tyst och snäll. Och helst sjunga seeeexigt. “Sjung som om du skulle vilja knulla”- kommentarer av “producenter”.

Hela tiden någon som trycker på en sånt där.

I studion/övningar/gigs visar de porriga bilder på kvinnor åt varandra och betygsätter och kommenterar. Skrattar. Skryter på om god-knows-what -all de “lyckats” eller “kunnat” göra åt nån kvinna eller “fått henne” att göra. Hur det är “dags att byta nu”.

Blickar på en ibland -vet nog om att du är där liksom. Känns som om det är menat. Som ett KLIMAT av trakasserier.

Någon trycker alltid upp sin mentala kuk i ens ansikte.

Jag är tonåring, 14 eller 15 år. Är aktiv i en förening där det i samband med verksamheten ibland ordnas övernattningar av olika slag á la filmkvällar etc. Vi sover i rader på golvet i våra sovsäckar. Det händer vid fler än ett tillfälle att jag vaknar av att jämnårig pojke har handen innanför tröjan eller innanför byxorna på mig. Jag vågar inte säga ifrån utan försöker bara flytta hans hand och svänga mig bort från honom, för att en stund senare vakna upp med hans hand någonstans på min kropp igen. Talar senare med väninna som upplevt samma sak, förövaren är den samma. Jag vet inte varför, men ingen av oss vågar tala ut med personen i fråga. Vi berättar detta för en annan killkompis vars reaktion är ”vi borde bara säga nej” varefter ingen av oss tar upp saken någonsin igen. Förövaren vill kort därefter bli min pojkvän, jag säger jag inte är intresserad varefter han kallar mig för hora.

Min gymnasiepojkvän, som är äldre än mig, övertalar mig att ha sex i olika positioner jag inte känner mig bekväm med. Han övertygar mig också att vi ska pröva på analsex och att raka mitt kön. Jag är sexuellt oerfaren och känner mig oerhört obekväm med takten vi ”avancerar”. Eftersom jag inte kan lägga fram vägande och logiska argument, förutom min magkänsla, till pojkvännen så låter jag mig ändå övertalas. Allt kan man pröva menar han, och jag vill inte vara torr och tråkig som jag mellan raderna förstår att jag är om jag nekar honom. Han kallar mig vid flera tillfällen hora när han är arg, säger att jag är värdelös. Han kläcker även ur sig kommentarer ibland där han jämför mig med andra tjejer/kvinnor (till min nackdel) eller där han påstår att jag är pinsam och att mina vänner skäms över mig. Min självkänsla är helt sönder när jag gör slut med honom strax efter gymnasiets slut. Det tar mig flera år för att inse vad jag varit med om och hur den psykiska misshandeln växt och smugit sig på under tiden i förhållandet. Idag har jag argumenten att säga emot, och förhoppningsvis även insikten, när det gäller, att jag inte ens behöver ta diskussionen. Men det hade jag inte då.

Några veckor sedan på en sitzefterfest, hade inte varit på själva sitzen men hamnade på efterfesten. Står och fuldansar mitt emot min kompis när en kille ställer sig mellan oss, ”dansar” med mig genom att dra med händerna över mina bröst och min midja och sen dansar han vidare till sina kompisar. Jag blev så paff att jag först freeza, men sen konfronterade jag honom och han bara viftade bort det, svarade inte och gick tillbaka till sina kompisar.

Detta skedde för över tio år sedan. Anledningen att jag minns händelsen så tydligt är för att sonen var med. Annars hade allt helt säkert också försvunnit i detta kränkningsträsk som en klafsar omkring i:

Skulle till polisstationen för att kolla om det var sonens stulna cykel som de hittat. Kommer in, går fram till disken och berättar vårt ärende. Sonen, då 7 år, är med.

Den äldre polismannen tittar på mig uppifrån och ner, ler brett och ropar bakåt i korridoren; ”Konstapel Efternamn! Det står en RIKTIGT STILIG KVINNA här som du nog gärna vill visa till cykelförrådet, HÖHÖHÖ!” Han vänder sig mot mig och bräker vidare; ”Nu du damen får du följa med stora starka Konstapeln här ner i källaren … höhö, jag kommer och hämtar er om ni inte är tillbaka om en timme, höhö.

Jag blir stel, stram och stum. Nickar.

Sonen bredvid mig är märkbart förvirrad. Tittar från mig på polisen och tillbaka på mig. Varför pratar polisen som en tönt? Mamma stilig? Ska han få tillbaka sin cykel? Vaddå hämta oss om en timme?

Konstapeln som visar oss till cyklarna i källaren är inte helt bekväm med kollegans beteende, men säger inget, bara himlar lite med ögonen. Rufsar min grabb i håret och säger ”Nu ska vi hitta din cykel” (det gjorde vi inte), och bakom oss hör vi den äldre polismannen stå kvar och höhöa tills dörren smäller fast.

Polis polis potatisgris, eller hur var det?

Till skolans julfest hörde det till att årskurs 6 skulle uppvisa en julpjäs. Under en teaterövning frågade jag min manliga lärare var jag kunde byta kläder sen under festen, och fick som svar: varför kan du inte göra det här? och pekade rakt framför mej på golvet, samtidigt som klassens killar ropade, hurrade och visslade. Jag sade att jag tänker inte göra det framför killarna, varav läraren undrade: vad är skillnaden? Du var ju halvnaken i simhallen också.

Ja, vad är skillnaden? I simhallar är alla halvnakna. Också killarna.

Jag var 8 år, gick på andra klass i lågstadie. Vår manliga gympalärare var någon som alla var rädda för, det gick rykten om att han var pedofil och att han bland annat brukade tafsa på elverna, dra i flickornas bh-band och att man han brutit nyckelbenet på en tjej för han tagit i henne så hårt. Vi hade simning på gympan. Flickorna och pojkarna turades om att vara i bassängen. Då pojkarna simmade var vi flickor i bastun. Vi satt alla med simdräkterna på i bastun, fast man inte fick. Vi gjorde detta på grund av att vi var rädda för att vär lärare skulle komma in i bastun, vilket han också gjorde. Plötsligt dras dörren upp och hans blick glider över alla oss som sitter i bastun och efter några sekunder ryter han till argsint, ”INTE BADDRÄKT PÅ I BASTUN”. Vi gick ut ur bastun och fortsatte gympatimmen som vanligt, och ingen av oss berättade för någon lärare. Han jobbar än idag kvar på skolan, och ryktet om honom finns fortfarande kvar.

Jag gick i lågstadiet. Jag spelade både fotboll och handboll och cyklade nästan varje dag till träningarna själv eller med någon kompis. Likaså gjorde mina systrar. Då var det en man i en mörkblå bil som ofta mötte oss då vi cyklade eller gick och vi började märka att bilen dök upp allt oftare och att han hade en kamera med sig och tog bilder på oss. Vi var barn som cyklade omkring, han en en man kring 30 som med sin bil följde efter och tog bilder. Vi berättade för mamma och det togs upp bland andra föräldrar och en anmälan mot mannen gjordes efter stt vi tagit registernumret. Jag vet inte om han blev dömd, jag förstod inte så mycket då. Jag minns bara att någon sade att han hade fått radera alla bilder och att jag alltid visade mittfingret åt honom då bilen passarade mig igen efter dessa händelser.

Jag var 16 år det var midsommar. Min dåvarande pojkvän hade jag fått höra slocknat ute i skogen och jag ringde i panik till hans äldre bror och bad honom visa mej var min pojkvän fanns. Brodern mötte upp mej och la genast armen runt mej och gick med mej in i skogen mot stället var min pojkvän fanns. Armen drog mej närmare honom samtidigt som han viskade i mitt öra att han nog skulle knulla mej ifall jag inte var tillsammans med hans bror, för jag var verkligen så snygg. Jag vågade inte säga någonting och lät honom hålla om mej tills vi kom fram till stället där min pojkvän befann sig. Jag berättade aldrig för någon.

Jag var här också ungefär 16 år. Jag och mina kompisar, både tjejer och killar sov över hos en kompis efter en fest. Jag låg på ena sidan om min killkompis och min tjejkompis på andra sidan. Händer sökte sig upp för mina lår, smekte min mage och jag frös till och slog bort handen som gång på gång kom tillbaka. Jag sa ingenting, jag flyttade inte på mig, jag bara låg och stötte bort en hand om och om igen. På morgonen berättade jag för min kompis som hade legat på andra sidan killen, samma sak hade hänt henne. Ena handen hade alltså tafsat på mig, andra på henne. Igen hade vågat göra annat än stöta bort händerna.

Det finns så många fler berättelser, som jag varken vill eller orkar berätta. Så många gånger som man blivit tafsad på i baren, skolan eller jobbet, som man blivit tjatad till att ha sex och gråtit efteråt för man inte alls velat, alla kommentarer, blickar och miner man fått som har gjort att man skämts så mycket fast det är de som gett dem som borde skämmas.

Vi fick ju också (i skolan) höra att vi inte kunde ha vissa toppar på oss för det sku ”störa pojkarna för dom sku bara tänka på våra kroppar”.

jag är 16 år. han är 35+ och min musikteorilärare, den första läraren som jag förstår något av undervisningen med. jag tycker det är så kul, känner mig smart, sedd och ser upp till honom. Någon gång börjar vi prata om ett främmande språk som vi har ett gemensamt intresse för och jag är bra på. Han ber mig lära honom lite och ber mig stanna efter våra musikteorilektioner. Jag tycker att det inte alls är konstigt först, stannar efter undervisningen och lär honom de grunder jag kan. På en ‘’språklektion’’ börjar jag märka att det är långa blickar, ‘’busiga flin’’ och han hittar sätt att komma närmare mig, det är händer på axlar och personliga frågor. ‘’Har du nån pojkvän då? nää? VA? Har du inte? Gud så konstigt’’ . Jag är en bit utanför stan, ensam i ett stort hus med denna man, kvällstid, inga grannar. Jag ljuger att jag måste till bussen och skyndar mig därifrån. Jag kände mig obekväm, maktlös och hotad. Det kändes jobbigt och som att det hela var mitt fel. Det hände ”inget farligt”, förutom att en vuxen jävla man i maktposition stötte på en minderårig. och det var alltså JAG som skämdes över det. Det blev inga fler språklektioner och jag känner mig fortfarande illa till mods när jag råkar träffa denna människa på stan.