Några plock ur skolan, från skoltiden. De här gör mig nästan argast, mest ledsen, mest fylld av vilja att ändra. Mina barn kan inte, de får inte uppleva samma saker i deras skola, i vår grundutbildning, det måste så småningom synas att generationer av flickor och kvinnor gått före dem och vi ska ha banat en snällare, friare väg.
Men märker också hur komplex frågan är, många av dem som trampat över och på mina gränser var och är snälla, bra barn och sedermera vuxna, många av dem mina kära vänner. Vi kan inte ha ett system som förvränger så synen på kön och sexualitet att gränserna mellan skämt, nyfikenhet, makt, vilja att tillhöra, rädsla att säga ifrån blir så förvirrade och att flickor betalar priset.
Lågstadiet:
Att lyfta kjolkanter och blusar och bli tafsad på är vardag från femte klass. Jag sparkar en gång en pojke i smalbenet och en gång biter jag en när jag är hopklämd i något hörn. De blir väldigt arga och upprörda och tycker jag är galen och aggressiv. Jag skäms över det i år. Kan heller aldrig släppa heller tanken på att det var att synas att bli påtafsad och därmed blir det hela ambivalent. Men vill nu våga tänka genom hela mig själv och genom all lagrad skam och skuld: att ingen behöver tillåta övertramp på sin kropp för att bli godkänd och sedd.
Högstadiet:
När jag någon gång hånglat med någon under veckoslutet börjar några av klassens pojkar sporta med att markera på timmen och när de får taltur frågar de läraren om hon vet vad jag gjort på veckoslutet. Skammen är så total att det känns som att tiden stannar, all makt tas ifrån mig, jag vet inte ens vad jag kan säga till något sådant på en för mig så officiell och offentlig arena som lektionen, med för mig respekterade personer som lärare. (Här all respekt till läraren som alltid sade strikt och direkt i från och lugnt konstaterade att det är min ensak och inget pojkarna eller hon har att göra med – känner ännu också att hon tacksamt la upp en gräns runt mig i en pinande situation).
Samtidigt börjar hor-ropen, för mig och några (många?) andra. Vi är rädda för att gå ensamma i skolkorridorerna pga skammen är ännu större när man går ensam och möter stora pojkgrupper. Det värsta var att det sträckte sig till fritiden, jag är på promenad med min syster när någon börjar skrika hemskheter efter mig. Är därefter livrädd att någon skall börja skrika efter mig när jag är med mamma eller pappa, undviker gärna att röra mig med dem.
Går hem en sen kväll från bussen längre borta, kanske en tre kilometers väg. Träffar på ett gäng bekanta pojkar som börjar förfölja mig och gör grisljud hela vägen. Är jätterädd och skäms, så medveten om min kropp och känner obehag inför att gå ensam med så många pojkar bakom, vad kan de tänkas göra? Tänker också att jag bara måste säga ifrån, att detta är så oacceptabelt, så stannar och skriker med skakig röst att de skall växa upp och lämna mig i fred. De fortsätter följa mig hela vägen hem.
Gymnasiet:
Är med och ordnar en av gymnasiefesterna utanför skolan. Ett litet gäng pojkar och jag skall stanna för att städa och sova över, en rolig grej. Vi är uppsluppna och glada och trötta och skämtar en massa och gapskrattar när bara vi är kvar. Plötsligt känner jag något daska till mitt ansikte och hals bakifrån och det är en av pojkarna som slår mig med sin penis. Blir så häpen och ställd att jag efter att skrikit ut honom dras med i skrattet, också pga så himla obekväm sits för mig, ensam där i stora ödsliga lokalen.
Undrat senare om de ens fattade hur utsatt jag i den stunden kändes mig, och plötsligt också försiktig ensam med dem som dittills bara känts som de vänner de var men plötsligt blev också hotfulla i min position. När alla skall sova smyger jag ut pga vågar ej somna och beger mig mot hållplatsen i bara t-skjorta en morgonnatt i september. Står där 10 km hemifrån utan pengar och fryser och då stannar en taxi. Detta slutar som en solskenshistoria då chauffören snällt frågar om han får föra mig hem, han har själv en flicka i min ålder och skulle hoppas att någon för henne hem om de hittar henne eländig och frysande på en busshållplats. Och det gör han och önskar artigt en god fortsättning.
Detta är tyvärr bara en del av alla påhopp och övertramp, alla inbäddade i stora lager skam och humor och diffusa gränser. Men då gränser är solklara och borde få vara det tänker jag att jag måste ändå försöka våga dela några av dem. Och det att vi kanske känner och tycker om många av de som trampat på oss kan inte längre vara orsak att vara tyst för världen måste ju förändras.