Månad: oktober 2018

Jag har funderat från och till i flera dagar om jag ska skriva något här. Jag känner sån skam för det jag har varit med om. Jag har gömt det längst in i hjärtat och försökt att glömma, men det har nog präglat mig mer än vad jag förstår.

Jag jobbade på färja, vi hade efterfest med personalen. En bartender ville att jag skulle komma till hans hytt på en drink. Jag var rejält berusad och gick med honom och hans kompis. Efter en stund for hans kompis därifrån, dom verkade ha en tyst överenskommelse. Jag blev våldtagen. Sa nej upprepade gånger men det hjälpte ju inte. Dagen efter mötte jag mannen i fråga i personal matsalen och han behandlade mig som luft. Har aldrig känt mig så smutsig.

Jag skäms så otroligt för det här och har hela tiden tänkt att jag får skylla mig själv. Jag gick ju med honom till hans hytt.

Sen har jag upplevt många andra sjuka övertramp på min arbetsplats, på krogen, gymmet, i skolan men det har ju tyvärr blivit vardagsmat. Mest ledsen är jag över att mina döttrar inte kommer att skonas för liknande upplevelser. Där har jag ett stort jobb att få dom att inse sitt värde och direkt vråla ifrån då dom blir felbehandlade. Jag hoppas verkligen att våra historier gör nån skillnad nånstans för det är inga lätta saker vi delar med oss av och det river upp många sår i själen som man på nåt sätt har förträngt.

Länge skämdes jag, men har insett att skammen inte är min. Jag blev sexuellt utnyttjad som 9-åring, av en äldre släkting. Under 1 års tid, med allt från oralsex till jaa, sex helt enkelt. Jag trodde då att det var något som hörde till, något som alla måste gå igenom. När han plötsligt slutade (skaffade troligen flickvän) kände jag mig värdelös. Senare vid 14 års ålder började jag missbruka alkohol, samt skar mig överallt på kroppen. Tillochmed i ansiktet. Efter många om och men blev det anmält, och han erkände allt. Så ja, meetoo.

När jag var yngre trodde jag att våldtäkter knappt sker på riktigt, och jag trodde aldrig att det skulle hända mig. Sen råkade jag ut för ett rötägg till pojkvän, som både våldtog mig och misshandlade mig fysiskt, psykiskt och sexuellt.

Ett drygt år efter att vi gjort slut vågade jag polisanmäla våldtäkterna och fallet togs till slut till rättegång. Den dagen var nog den tyngsta i mitt liv. Han dömdes inte. Jag går fortfarande, fyra år senare i terapi för det som hänt och har mina dagar då det känns som att jag är tillbaka i helvetet. Men åtminstone skäms jag inte längre. Jag drar mig inte för att berätta om det jag varit med om ifall det hjälper någon annan. Om inte annat så hjälper det mig, att inte behöva bära på det som en smutsig hemlighet längre.

Jag tänker på den över 50 åriga mannen som i smyg tog bilder av mig när jag jobbade på en mässa när jag var 19, som lurade till sig mitt telefonnummer och trakasserade mig i över ett år. Då han sade i ett meddelande ”du har en fin ytterdörr” spydde jag av rädsla, fick nog och sade: ”du har tre val, polisen, mc gäng eller mafia, men nån av dessa tre tar hand om dig”. Jag ljög tydligen trovärdigt iom min bransch (motorcyklar), kände bara polisen, för han slutade.

När jag var 12 år gammal var jag och min lillasyster och simmade på en badstrand tillsammans med vår farmor som satt på stranden och läste tidningen medan hon såg till att vi inte drunknade.

Det var två äldre killar som höll på och busade runt i vattnet och när jag och min lillasyster försiktigt närmade oss bryggan där de lekte så kände jag igen en av dem, han hade varit på samma familjeläger förra sommaren. Mitt hjärta bankade hårdare än någonsin. Han var nu 15 år gammal. Jag kom förstås direkt ihåg vad han hade utsatt mig för under lägret.

En kväll då vi var i skogen och lekte så ville han plötsligt sätta sig ner och jag satte mig också ner. Kort efter började han tafsa på min lilla outvecklade kropp, jag var alltså 11 år gammal då. Jag förstod inte först vad han gjorde och trodde att han kittlade mig så jag började skratta nervöst. Efter en stund tog han ett hårt grepp om min hand och satte min hand på hans kön. Då förstod jag att allt inte stod rätt till så jag reste mig hastigt och sprang iväg. Dagen efter var lägret slut och alla åkte hem.

Ett år senare stod han där på stranden. När han såg mig och min lillasyster så flinade han och började långsamt simma mot oss. Jag viskade åt min lillasyster att simma mot stranden så snabbt hon kan. Hon förstod förstås inte vad det var frågan om men hon simmade glatt mot farmor. När jag såg att hon var i trygga händer tänkte jag också börja simma ditåt, tills jag kände en hand innanför nedredelen av min baddräkt. Han var mycket längre och kraftigare än jag så jag fick inte honom att sluta tills jag slog honom i ansiktet med min armbåge. Han vågade inte göra något för just då tittade farmor mot vårt håll. Skamsen och rädd gick jag upp ur vattnet för att torka mig med handduken.

På kvällen hemma hos farmor och farfar kollade jag tre gånger att alla dörrar var låsta, eftersom jag var rädd att han skulle ta sig in på natten och skada min lillasyster, farmor och farfar. Under en hel vecka såg jag hans ansikte i mina mardrömmar och hans skrämmande flin. När skolan började på hösten hade jag redan lagt allting bakom mig, eller det var vad jag intalade mig själv. Jag var länge livrädd att klä av mig framför skolsköterskan eftersom jag inte ville att någon skulle röra min kropp.

Åren gick och han var redan ett suddigt minne. Enda gången jag tänkte på honom var då en av mina bästa kompisar blev ihop med en kille som heter samma som han. Att höra det namnet ger mig ännu också kalla kårar.

I somras råkade jag stöta på honom under arbetstid. Han kom inte ihåg vem jag var, eftersom jag nu var en 19-årig ung kvinna och inte ett litet försvarslöst barn. Denna gång var jag starkare både fysiskt och mentalt. Skulle jag inte ha varit bland folk och på arbetstid så skulle han minsann ha fått höra om ett ”kul” läger. Jag märkte att han blev besvärad och kanske kom ihåg något då vi en kort stund hade ögonkontakt och jag gav honom en iskall blick som hoppeligen sade: ”Jag var 11 och du var 14.”

Jag är runt 20 och sommar jobbar på en bar. o-schysta kommentarer lär jag mej snabbt att inte ta in (fast jag egentligen inte såklart borde behövt ta dem alls) två ägare av baren, två arbetsgivare, den ena rätt okej, den andra slibbig. båda med ett komplicerat förhållande till kvinnor från sitt förflutna och därmed med ett kvinnoförakt inristad i sin attityd. i slutat av sommaren får jag veta, av en stammis, som ”låter mej förstå” att min chef ljugit om mej, ljugit att jag skulle ha luggit med honom. Chefen är slibbig och mer än dubbelt äldre än jag. Jag känner mej kränkt och jag skäms. JAG skäms. jag cyklar hem gråtande den kvällen.

Jag minns när jag gick i lågstadiet så var vi hemma hos en kompis familj och kollade på tv. Jag satt i en vinkel så jag såg pappan och han såg mig. När han såg att jag kollade på honom särade han på sina ben och lade handen innanför byxorna och började ta på sig själv. Han hade lösa byxor på sig, så jag såg allt. Sjukaste var att hans fru satt bredvid.

Jag är 16 och är på fest hos min dåvarande pojkväns killkompisar. Vi står bredvid varandra och håller händer. Hans kompis kommer fram och öppnar min skjorta och bara kollar på mina bröst, han sa väl någonting också som jag inte kommer ihåg. Min pojkvän bara står där utan att göra någonting. Jag sade inte något heller för att inte ”förstöra stämningen”, det var ändå helt oskyldigt. Jag var ju på deras fest liksom, jag var gäst hos dem.

Sista året i gymnasiet brukar vi ha lärarmiddag med fakultetens lärare. Jag pratar om framtida studier och mitt intresse för film med en av lärarna. Nästa dag lägger han till mig på facebook och undrar ifall jag vill gå på kaffe med honom och prata mer, för han kände att det blev på hälft. Han tillägger med att säga att han inte brukar vara i skolan så ofta men att vi kan gå till hans studio som ligger nära. Jag fattade ju inte då hur fel det här egentligen var, eller om det var fel. Jag skulle ju ta studenten snart. Jag berättade aldrig det här åt någon som jobbade i skolan, jag var väl rädd. Rädd för att det inte skulle tas på allvar och rädd för att förstöra någons liv. Han skickade även meddelanden åt mina tjejkompisar efteråt.

Då jag var 19 blev jag ihop med en kille från mitt kompisgäng. Jag hade säääämst självförtroende och var egentligen inte intresserad i början men gick med ändå, han var populär och omtyckt av alla.

Han höll på med extremt emotionellt missbruk under hela det året men det förstod jag ju inte då, jag ville fixa oss, fixa mig själv för jag var ju onormal. Bland annat så kunde han hota med att vara otrogen för jag inte ville ligga, han var nämligen ”van med att ligga åtminstone två gånger i veckan” och om han inte fick så skulle han få det på annat håll. Han kunde efteråt anklaga mig för att ha varit otrogen (???) och blev arg på mig gång på gång om jag hängde med mina vänner utan honom. Då vi gjorde slut i samband med att jag flyttade utomlands för studier så blev jag tillsammans med världens underbaraste kille, exet kunde ringa både mig och honom mitt i natten. Hotade med att hoppa ner i hamnen, och slå min nuvarande pojkvän om han skulle sätta foten i Helsingfors. Hans mamma messade också mig och anklagade mig för att vara hjärtlös och att hon nu måste ta hand om honom, en 24 årig vuxen man. Jag förstod först senare hur rubbad han var och hur sjukt det var att jag inte fattade hur han faktiskt hade ett sådant enormt övergrepp om mig. Han var ju aldrig våldsam och så var han ju min pojkvän så det var inte ”på riktigt” misshandel, det var mig det var fel på.

Höggravid och intagen på det stora sjukhuset. Jag hade gått rejält över tiden och nu skulle det bestämmas om förlossningen skulle sättas igång eller inte. Låg uppfläkt i undersökningsstolen och inväntade gynekologens ankomst när dörren öppnas och kandidaten marchar in i rummet, ser sig omkring kommer fram till mig och innan jag hinner protestera sticker han in två fingrar i slidan och det utan att ens hälsa på mig, patienten. Jag fräste till, vad håller ni på med, jag vill inte ha några kandidater här. När gynekologen slutligen anlände fick jag föga förståelse för min negativa upplevelse, ingenting att klaga över fick jag höra. Vid följande graviditet ganska många år senare hade tiderna förändrats, patienten hade rätt att säga ifrån och tack och lov för det.

Jag sitter här med tårar i ögonen. Ångest på hög nivå. Jag är osäker på om min story passar in här but here goes nothing.
Jag har med åren blivit mer och mer otrygg i sängen. Jag upplever att jag tystar ner mig själv. Att jag har svårt att säga till om någonting är fel. Jag gör skit jag inte vill göra. Jag upplever att männen inte bryr sig om hur jag mår. De vill bara komma. Jag har ett par gånger känt mig pressad. Obekväm. Som att jag hellre går igenom sexet istället för att ”tjata”.
På sociala medier är jag öppen. Jag lägger upp halvnakna bilder. Män förstår sällan syftet med mina bilder och vill ha mer. ”Come on, visa lite mer.” En gång öppnade jag en snap och blev chockerad. En kille skickade en video av då han runkade. Jag sa att jag fan inte vill ha det här. Jag läxade upp honom. Blockerade.
Jag är trött på en specifik fråga: varför inte? Måste jag ha en anledning? Måste jag? Nej räcker sällan till. Jag är singel. Jag kan inte säga att jag har pojkvän. Om jag skulle ha, och säga det åt någon som desperat vill ha mig, skulle de mer troligt lämna mig ifred – eftersom jag då är ”någon annans”. Jag känner mig ofta som ett jävla objekt. Jag känner ofta skuld. Skuld för någonting som någon annan jävel har gjort.