Månad: oktober 2018

Jag är 20 år och i ett lyckligt förhållande med min pojkvän sedan nästan ett år. Min sexlust är låg pga p-piller (som jag äter för mensvärk, inte som preventivmedel i första hand), depression och antidepressiva mediciner, och min pojkvän har mycket högre sexlust än jag. Han säger att han respekterar mig och inte vill göra mig illa, men varje gång vi ligger bredvid varandra vill han tafsa och gnida sig mot mig. Vi har tagit i bruk ett kodord för att få honom att förstå att när jag säger nej så betyder det nej till allt sexuellt, inte bara det han håller på med just då. Jag använder detta kodord dagligen. När jag säger åt honom att det han gör är sexuellt trakasseri blir han ledsen och ber om förlåtelse, men gör det ändå igen nästa dag, eller om några timmar. Han har aldrig gjort någonting värre, men förstört min tillit totalt och ytterligare sänkt min sexlust. Jag vill sällan sova i samma säng som honom, trots att jag älskar honom, för jag orkar inte vara på min vakt hela tiden. Jag orkar inte säga nej och förklara att det inte är okej att röra mig utan mitt uttryckliga tillstånd, varje kväll och varje morgon. Det är så sjukt att män får lära sig att de får ta för sig av kvinnors kroppar, att respekt handlar om att sluta när kvinnor säger nej i stället för att fråga före de gör någonting alls. Att de får lära sig att deras sexlust ger dem rätten att göra vad de vill, att kvinnors uppgift är att ge dem njutning. Att deras sexlust är en ursäkt för trakasseri och våld. Det här är inte en berättelse om en man som vill något illa eller vill vara våldsam, utan om en man som fått lära sig att gränsen för trakasseri går mycket senare än den gör – precis som de flesta, om inte alla andra män.

Jag har upplevt respektlöshet från män i alla åldrar mot kvinnor i alla åldrar, delvis av egna erfarenheter. Från lågstadiebarn till pensionärer. Jag minns att jag som dagisbarn fick lära mig om betydelsen av respekt. Att man ska acceptera varandra och varandras olikheter. Det är något man kunde gå igenom mer överallt i samhället. Överlag behöver vi kommunicera mer i Finland och också om svåra saker som t.ex känslor. Att kunna diskutera känslor inom familj, skola, arbetsplatser utan att bli avbruten, utfryst, dömd eller skrattad åt, (kanske för att lyssnaren, lyssnarna inte kan hantera sina egna känslor och kan därför inte hantera situationen) tror jag skulle hjälpa upp mycket i samhället. Jag märker själv ibland att jag kan vara respektlös. Ingen är perfekt och alla kan lära sig mer.

Jag har blivit knipen i rumpan av tjänsteman på riksdagsgruppen i ett av våra stora partier då han utan att knacka kom in på vårt arbetsrum i riksdagen där jag vilade på soffan. Jag har utsatts för påtryckning av minister att åka med som sällskapsdam i hans bil istället för att ta journalistbussen från kvällstillställning tillbaks till hotellet. I det första fallet skälldes den berörda mannen ut ordentligt av min äldre manliga kollega och fick portförbud till vårt arbetsrum. I det andra fallet läxades jag upp av äldre kvinnlig kollega – om en minister ber så säger man inte nej! Något senare drabbades en av mina yngre kolleger av en hysteriskt sms:ande minister som bl.a. ville att hon åker med på arbetsresa utomlands. Jag såg många av sms:en, hon var fruktansvärt illa berörd och olycklig, och det slutade först då hon hotade ge dem till kvällspressen. Och på en av mina flera arbetsplatser fanns det en chef som uppmärksammade åtminstone en av de unga ickefastanställda kvinnliga kollegerna på att han blir så kåt då han ser henne bakifrån. Hur hanterar man sådant då man är ung och rädd om sitt jobb?

Historierna är många. Jag har kanske inte levt det lugnaste livet, vilket jag har trivts med och ofta valt själv. Men jag vill ju ändå bli bemött med respekt.

Jag var 18 hade träffat en man, som var kring 25 år, några gånger på krogen. Han skulle bli sjukskötare. Vi gick hem till honom och jag var helt med på det. Vi ”började på” något smått. Men då ville han att vi skulle stå framför spegeln, jag naken han påklädd, minns hur jag motvilligt står där och tittar på då han rör mig. När vi äntligen är borta från spegeln så vill jag klä på mig, börjar ta på mina trosor som han sliter bort och tvingar in sina fingrar. På något underligt sätt lyckas jag slita mig och får med mig kläderna och klär på mig i trapphuset.

Alla gånger man vaknat upp av att ha en penis i som tvingar in sig i munnen.

Smärtan då den man älskar bjuder ut en åt sina vänner.

Att få höra att man inte ska tro att man är något är ändå kanske det som gör mest ont.

Jag är en rätt så mullig tjej med en kronisk hudsjukdom som fått höra mycket fult av både flickor och pojkar om hur jag ser ut. Många pojkar har utnyttjat mig och jag har tyvärr gått på de. För när en tjej som jag som har mycket psykiska problem och dåligt självförtroende har hittat någon pojke som eventuellt skulle tycka om mig så går man med på de mesta och man går på allt direkt från början.

Jag har dragit mig länge och funderat på om jag skall publicera något alls, här e så många bekanta ansikten och jag har aldrig berättat för någon om detta… but here it goes..

Jag är ca 16-17 år och på en tillställning i skärgården med min dåvarande bästa vän, hennes pojkvän o två andra killar. Vi är där med båt som vi hittat plats åt längst ut på en av bryggorna. Vi dricker en del alkohol och jag känner mej social och glad. Jag hittar en kille jag blir förtjust i som frågar om jag vill med på deras fest i närheten. Jag börjar gå med gänget mot festen i närheten. Hans kompis stannar mej efter bara några meter mellan massa hus och frågar efter tändare. Vi blir på efterkälken när jag letar upp cigaretter och tändare. Jag är trött och sätter mej ner för att röka och tänker att jag kanske struntar i festen och går tillbaka istället. Han sätter sig bakom mig och håller i mina armar så jag inte kan röra dem och börjar flåsa mej i nacken och slicka mitt öra. Jag är så chockad att jag inte koncentrerar mig på vad han föreslår utan försöker bara komma loss. Han fortsätter med att istället hålla mina ben i lås och fortsätter med smekningarna neråt… jag får på nåt vis tag i min telefon och lyckas ringa min bästa vän och det hela slutar med att jag rusar gråtande ut på bryggan där hon kommer emot och kramar om mej och hotar med att springa efter honom och se till att han får det han förtjänar. Jag minns inte hur jag kom loss ens. Minns inget av vad han sa eller hur jag svarat. Minns bara paniken jag kände. Anmälde aldrig eftersom jag inte visste vad han hette och jag beskyllde mig själv för att jag var så naiv. Bad min kompis att aldrig berätta för någon heller för jag skämdes så…

Det finns otaliga andra storyn på samma rubrik.. stalkers, tafsande, opassande meddelanden och bilder, kommentarer osv. Men det räcker med en för mig.

Augusti 1993, sommarevenemang. Stadsbiblioteket är fullsatt får jag höra efteråt, för lyckligtvis är jag inte på plats. Ett par år tidigare har jag debuterat som skönlitterär författare med en novellsamling som fått ett gott mottagande. Jag undervisar arbetslösa i svenska, engelska och kommunikation och arbetar på en roman. På scenen en populär finlandssvensk stå upp-trio, där varje medlem också har en individuell karriär i offentligheten. En är TV-redaktör, en annan skådespelare, en tredje rent och slätt komiker, om jag minns rätt. En av de tre, TV-redaktören som idag också är författare och som jag aldrig har träffat, ska om ett tag häva ur sig något som tystar alla skratt i salongen. Han säger så här: ”Ni har en författare här i stan som heter (mitt dåvarande namn). Och ni ska sprida ut överallt att hennes blygdläppar hänger ut.”

På kvällen dagen efter fick jag besök av en god vän som var uppenbart nervös, vi hade kommit överens om att träffas långt tidigare. Hon hade varit på plats i biblioteket och vårt samtal kom naturligt nog att handla om evenemanget. Jag anade inget ont men märkte att något var på tok. Så småningom lyckades jag lirka ur henne vad det var frågan om, även om hon inte förmådde avslöja alla detaljer. Jag blev skakad förstås, men först följande morgon då tidningen kom uppdagades allt. Tidningen hade haft den goda smaken att publicera ett helsidesreportage där just den här speciella ”kulturprofilen” citerades till fullo och mitt namn därmed nämndes på nytt. På ledarsidan omtalades jag som ”den drabbade kvinnan” som, om hon inte själv förmådde göra rättssak av det hela, genast borde få en grupp kvinnor som skulle göra det för hennes räkning. Av två vidriga ting vet jag inte vad som var vidrigast. Ståupparna eller uthängningen i pressen, och den förbannade skenhelighet den motiverades med av den, sorgligt nog, kvinnliga redaktören: ”Hela landskapet visste ju ändå redan.” Nej, hela landskapet nås faktiskt inte av ett kulturevenemang i biblioteket.

Under hela augusti månad var de tidningarna fyllda av fallet. Den andra tidningen publicerade aldrig mitt namn. (En profilerad journalist) skrev om det i en annan finlandssvensk tidning, helt korrekt. Han kontaktade en jurist, som bedömde saken som så att ståupparen förmodligen skulle ha blivit dömd för ärekränkning om jag valt att gå vidare. Vad gjorde då jag? Beslöt att i helvete heller någon ska få tala om för mig hur jag hanterar det här. Jag skrev en insändare där jag gjorde klart att jag aldrig hade träffat ståupparen och att han bara hade lyckats skita ner sig själv. Jag har aldrig hållit huvudet högre. Det var en effektiv strategi för överlevnad i småstaden. Men med tiden märkte jag hur illa alltsammans hade berört mig. Jag kunde inte se typen på TV, blev akut illamående och gråten steg upp i halsen varje gång. I och med #metoo insåg jag att jag måste ta tag i saken. Det intressanta är att ståupparens/TV-redaktörens/författarens namn, som jag inte publicerar här, alltså redan en gång har offentliggjorts i den här komprometterande kontexten.

Det som till slut tog mig hårdast var att jag fick höra att mitt namn använts av samma typ i olika uppträdanden i andra sammanhang. Att jag aldrig blev skönlitterär författare utan sadlade om och satsade på en akademisk bana istället, har åtminstone delvis med de här händelserna att göra. De är på inget vis den enda orsaken, men jag vet att de fick mig att hata offentligheten.

Hemst att tänka att det är så vanligt att killar tittar o rör o säger nedvärderande meningar. Även jag har varit med om det, ofta på fester eller klubbar eller på kvällen i stan.

Jag skäms inte över min kropp. Jag tycker om att använda tajta kläder, för att dom känns bra och jag gillar hur dom ser ut på mig. Jag klär för mig själv fast jag samtidigt tycker om uppmärksamhet (som jag tror många gör) från det manliga könet.

Nuförtiden använder jag inte så ”revealing” kläder, för att jag är trött av nedvärderade blickar och ord, både från kvinnor och jätteupphetsade blickar och ord från män. Det här sker ännu också. Mycket tidigare hände detta (som är en helt annan grej)

Jag var 14 år. Jag gillade en kille och vi åkte tillsammans till honom. Hans föräldrar var inte hemma. Jag hade inga förvätningar på vad vi skulle göra. Han började klä av mig och började fråga om vi sku kunna ha sex. Han tjata på ett påträngande sätt o sa hela tiden pliis pliiis pliiis. Han respektera int mitt nej och blev sur av att jag inte ville (min mens hade int ens börja o ja hade aldri haft sex o ja va verkligen int färdi för de) Jag visste int ens vad han på ett sätt frågar. Efter en lång tid av ”pliis pliis” sa ja okei då, helt samma fö att han sku sluta det störande tjatande.

De va hemst, inget kändes bra, varken fysiskt eller psykiskt. Jag kommenterade inte mycket då, utan hoppades bara att det skulle sluta och han sku vara nöjd och vi skulle glömma det här. Jag skäms ännu över det. Jag har ännu svårt att tänka på hela grejen eller se honom. Då fattade jag inte situationen. Jag bara minns att han var besviken att det inte var så lyckat. Eftersom jag hade gått me på det, trodde jag länge att det var kinda mitt fel. Jag ville gå och tala med skolkuratorn men jag tänkte att det här inte var så stor grej, just för att jag hade gått med på de sist. Åt vänner förklarade jag dethär med att ”han ville och jag ville inte”, och då först fattade jag att det är en stor grej.

Förutom alla bh:ar som blev öppnade, kommentarerna om min rumpa, nedtystanden av killarna redan i lågstadiet och äckliga kommentarerna och beröringarna på nattklubbar/studiefester är det ett par händelser som jag inte tagit på allvar innan #metoo. Det var som om det inte var fel men ändå var det.

Min första pojkvän jag fick var när jag var 14 och vi var ihop 6 år. Första gången vi skulle ha sex talade vi rätt så mycket om, eftersom det var första gången för oss båda. Jag var lite osäker på mina bröst som jag haft komplex för. Han påpekade att det hör till att vara utan bh. Han påpekade även att det hör till att kvinnor har ljud under sex. Porr ger en så vriden bild att verkligeheten att jag blir äcklad av att folk tar åt sig så mycket därifrån…

Det tog mig lite mod att skriva detta, eftersom jag lite skämtat om händelsen då jag berättat den till någon.

Jag träffade en finlandssvensk kille. Vi spelade biljard, han berättade om sin syster och hur han aldrig skulle låta något hemskt hända henne och gick sedan hem till honom. Jag var förberedd på vad som skulle hända och var med på noterna tills det hände. Han använde mycket kraft och var dominant. Han var ungefär 2m lång och vältränad så jag hade ingen fysisk kraft och mina ord ”sluta” vägde ingenting. När han skulle sätta in den gick det inte och då fick jag höra hur jag är ”för trång”. Mina kvidande ansåg han vara njutning.

Jag har kanske inte tyckt att det varit ”så farligt”, eftersom andra hamnat ut för värre. Man ska inte jämföra sig. Fastän jag först ville, får jag ändå ångra mig. Det har vi alla rätt till!

Detta hände för något år sedan när jag fick reda på att killen jag bodde ihop med och var förlovad med delat med sej av nakenbilder på mig till en bra kompis till honom. Den kompisen har jag även gått högstadiet med, även han har sambo som han delat med sig av nakenbilder på till min sambo.

Dom hade delat med sig av ”sina skönheter” som dom så fint uttryckte sig.

Min sambo var otroligt svartsjuk, och jag var fullt kontrollerad så gott som hela tiden. Men att han får rätt att blotta mig för gemensamma vänner var okej för honom tydligen. Jag fick inte prata med vem jag ville om vi var ute på krog, när jag sminkade mig var de alltid frågor på varför & vem jag sminkade mig för när jag skulle på jobb. Men han skulle ha rätt att visa mig till en gammal klasskompis och hans vän. Som jag inte ens kan se i ögonen mer.

Jag kände mig blottad & naken. Bortgjord och sviken.