Lågstadiet:
Killen i byn som tvingar mig sitta längst bak i bussen med honom och hålla i hans sliskiga lilla snopp. Samma kille tar en annan gång mina cykelnycklar någonstans mitt ute i skogen och säger att han inte ger dem tillbaka förrän jag pussat honom på snoppen. Hela min uppväxt är jag rädd för den här killen.
Högstadiet:
Den där gången på en fest när jag vaknar upp av att killen jag gillar försöker tränga in i mig (jag är oskuld). Han har låst dörren och mina kompisar står på andra sidan och ropar på mig. Som tur är vaknar jag upp och kan gå därifrån.
Och så killen jag är ihop med under tonåren som tvingar mig göra många saker jag verkligen inte vill göra. Jag vill fortfarande inte prata om det psykiska, fyskiska och sexuella våldet jag utsattes för men det har satt spår i mig som antagligen aldrig försvinner.
Sommarjobbet:
Jobbar på en järnvaruhandel, ute i lagret, och gubbarna myser när en ung tjej äntligen gör dem sällskap. De kollar in mig och drar snuskskämt medan de uppfordrande tittar på mig och ser om jag ska bli generad eller kåt. Jag är runt 17 och männen mellan 30 och 60.
20-årsåldern:
Medelåldersmannen jag känt sedan jag var barn, som börjar “uppvakta” mig. Jag är rädd när jag rör mig utomhus och försöker ofta smyga fram så han inte ska se mig på gården.